SMT 2-2005 - Sveriges Mykologiska Förening

OMRÅDESPRESENTATIONER
mekaniskt slitage som skapar öppna sandytor
längs stigar, i hjulspår, i vägkanter, längs banvallar,
i sandtäkter, i brisadgropar och andra
anläggningar på skjutfält. I vissa sammanhang
kan man tala om en typ av ruderat sandstäpp i
form av slitna sandytor i anslutning till gårdstun
och i vägkanter kring bebyggelse. Tidigare var
det så kallade ambulerande jordbruket (=plöjning
och uppodling under några få år däremellan
långa trädesperioder med hårt bete) en för sandstäppsvegetationen
avgörande faktor (jfr Olsson
1994), men med ändrade jordbruksmetoder har
denna typ av markomrörning upphört. Sandstäppsvegetationen
är en prioriterad naturtyp i
EU:s Habitatdirektiv (Natura 2000, habitat
6120).
Koeleria-samhället
Tofsäxingen, Koeleria glauca, betraktas som en
karaktärsart i sandstäppen och man brukar i
växtsociologiska termer tala om växtsamhället
Koelerietum. Enligt vår erfarenhet uppträder
dock sandstäppsvegetation även på lokaler där
Koeleria saknas men där betingelserna i övrigt
överensstämmer med definitionen av sandstäpp.
Karaktärsarter i sandstäppens optimalfas
(jfr Mattiasson 1974) i övrigt är sandglim
(Silene conica), sandnejlika (Dianthus arenarius),
sandvedel (Astragalus arenarius), hedblomster
(Helichrysum arenarium), hylsnejlika
(Petrorhagia prolifera), stor och liten sandlilja
(Anthericum liliago och A. ramosum), sandtimotej
(Phleum arenarium), sandsvingel
(Festuca polesica), backtimjan (Thymus serpyllum),
harmynta (Satureja acinos), gul fetknopp
(Sedum acre) m. fl. I de öppna sandytorna
är ofta mossor som Tortula ruralis och
Rhacomitrium canescens pionjärer (sandstäppens
initialfas) och i de fall markomrörning
sedan uteblir sker en övergång till olika typer av
lavhedssamhällen med bl. a. Cladonia-arter
(degenerationsfas). Om urlakningsprocessen får
fortgå under lång tid övergår sandstäppen i
surare borsttåtelhed (Corynephorus canescens)
och på sikt i en typ av torrt ljunghedssamhälle
(Calluna vulgaris) som ofta har inslag av matttor
av gråfibbla (Hieracium pilosella coll.).
Sandstäppens utbredning - fig. 3
Sandstäppsvegetation i strikt bemärkelse (med
Koeleria) förekommer i Sverige endast i östra
Skåne och längs östra landborgen på Öland (jfr
Danielsson 1996). Koeleria har dessutom ett
sammanhängande utbredningsområde i sanddyner
längs Jyllands västkust i Danmark.
Sandstäppsliknande vegetationstyper (utan
Koeleria) finner man på flera håll på Öland,
Gotland och Ösel liksom längs Jyllands västkust.
Likaså uppträder sandstäpp i olika former
i nordöstra Polen, i centrala Ungern och vid
Svarta Havets nordkust. På sydligare breddgrader
tillkommer dock oftast olika fjädergräsarter
(Stipa spp.) som dominerande inslag och tofsäxingen
kan där snarare anses som en följeart.
Resultat
Allmän översikt
Under vår inventering har vi totalt noterat 564
svamparter. Eftersom träddungar och tallskog
förekommer på så gott som samtliga inventerade
lokaler utgörs så mycket som ca 50 % av
de noterade arterna av mykorrhiza- eller vednedbrytande
arter. Ca 10% utgörs av coprofila
arter och resterande ca 40% torde kunna betraktas
som rena "öppenmarkssvampar". Huvuddelen
av dessa torde vara saprofyter.
Koncentrerar man sig på "öppenmarksarterna"
kan några av våra fyndnoteringar ge en fingervisning
om sandstäppens karaktärsarter (tab. 2).
Många svampar i sandstäppsvegetationen är
gemensamma med andra torra och kalkrika
gräsmarker (jfr Jeppson 2004, Winterhoff
1990). Ett fåtal arter är i Skandinavien exklusiva
sandstäppssvampar, men dessa är i allmänhet
att betrakta som sällsyntheter även i denna biotop.
Gastrosporium simplex (stäpptryffel) och
Tulostoma melanocyclum (mörk stjälkröksvamp)
är ett par sådana exempel. Hos oss
befinner sig dessa arter i nordkanten av sina
utbredningsområden och det är inte ovanligt att
de i mera kontinentala områden visar en bredare
ekologi.
64 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005)