SMT 2-2005 - Sveriges Mykologiska Förening

NATURVÅRD
Fig. 5. Ceraceomyces sulphurinus (svavelskinn). Foto M. Lüderitz.
små (2,2–6,5 cm) och bräckliga, hatten är djupt
navlad och hymeniet nästan vitt.
Gerronema marchantiae Singer &
Clémençon (lungmossnavling) - fig. 4
Lungmossnavlingen är en mycket god signalart
för källpåverkade skogsmarker och bäckar i
lövskog med al och ask (Alno-Padion, Alnion
incanae; habitattyp 91E0). Svampen växer på
levande lungmossor, ofta Marchantia polymorpha
men också på andra närbesläktade levermossor,
i områden med konstant hög fuktighet.
Enligt Ekologiska katalogen (Hallingbäck &
Aronsson 1998) förekommer arten enbart i
fjälltrakter. Detta stämmer inte eftersom den är
funnen på flera lokaler i Nordtyskland, i
Danmark och i Ramlösa i Skåne (Hägg &
Hanson 2000). Själv gjorde jag ett fynd av den
hösten 2004 i Rymmen-området i Småland. Det
är med andra ord inte någon arktisk-alpin art
utan en art som uppträder där mossor som
Marchantia förekommer.
Ceraceomyces sulphurinus (P. Karst.) J.
Erikss. & Ryvarden (svavelskinn) - fig. 5
Ceraceomyces sulphurinus är en skinnsvamp
som är sällsynt men en god indikator på värdefulla
områden med ädellövträd i raviner och
bergbranter (Tilio-Acerion; habitattyp 9180)
och bäckar i lövskog med al och ask (habitattyp
91E0 -se ovan). Svampen indikerar ståndorter
med lång kontinuitet och med periodiska vattenfluktuationer.
Ofta hyser dessa lokaler även
andra ovanliga och rödlistade svampar. C. sulphurinus
växer på död och fuktig ved som ligger
i vattendragens kantzoner. Artens utbredning
är uppenbarligen starkt begränsad till
Schleswig-Holstein och angränsande områden i
nordvästra delen av Mecklenburg-Vorpommern.
Den bör alltså eftersökas i denna naturtyp
även i Sverige. Ett tidigare svenskt fynd föreligger
från Femsjö i Småland fast där i en avvikande
naturtyp.
94 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005)