Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

Pilotstudien 

Finskspråkiga studenters och elevers 

språkliga reproduktion 

Ett Skolverksprojekt 

Anne Nesser 

Finskt språk- och kulturcentrum 

Mälardalens högskola 

2007 

Rapporter från Finskt språk- och kulturcentrum, 7.

ISBN 91-975201-6-0 

ISSN 1652-5485 

Copyright: 

Författaren och Finskt språk- och kulturcentrum, 


2

3 

Pilotstudien 

Finskspråkiga studenters och elevers 

språkliga reproduktion 

Ett Skolverksprojekt 

Anne Nesser 

Finskt språk- och kulturcentrum 


2007 

Rapporter från Finskt språk- och kulturcentrum, 7.

Innehållsförteckning 

Förord……………………………………………………7 

Jarmo Lainio 

Bakgrund till och kontextualisering av pilotstudien 

Finskspråkiga studenters och elevers språkliga 

reproduktion……………………………………………..9 

Jarmo Lainio 


reproduktion…………………………………………….13 

Anne Nesser 

Efterord………………………………………………….85 

Jarmo Lainio 

5

7 

Förord 

Nedan följer en kartläggning av finskan hos sverigefinska studenter, som 

befinner sig i det språkliga utvecklingsskede då de ämnar studera finska på 

högskolenivå. Deras språkliga kunskaper varierar dock betydligt, både 

individuellt och alltmer också mellan studenter. Det finns också en allmän 

tendens idag som går mot allt svagare skriftspråklig kompetens bland 

sverigefinska studenter som kommer till finskundervisningen på högre nivåer. 

Detta beror främst på den allt sämre tillgången på undervisning i finska i 

ungdomsskolan. Likaså minskar antalet studenter som i hemmen använder 

finska i den utsträckning som garanterar dess tradering från en generation till en 

nästa. Frågan om tillgång och efterfrågan är sin tur avhängig både samhälleliga 

och de finsktalandes egna attityder till värdet av att lära sig finska till en hög 

kompetensnivå. 

Studien utgör en pilotstudie, som finansierades i slutskedet av det 

tidigare Skolverkets sammanhållna verksamhet. FD Anne Nesser har för 

projektets räkning skrivit rapporten och sammanfattat studiens resultat. Jag 

tackar henne varmt för arbetet och sammanställningen av rapportens huvuddel. 

Jag vill här också passa på och tacka FD Raija Kangassalo för den praktiska 

hjälp hon bistod med, rörande både utarbetandet av flera av de preliminära 

testen och insamlingen av delar av materialet. Då pilotstudien, såsom nedan 

konstateras i större detalj, inte fick sin fortsättning i ett regelrätt projekt enligt 

den ursprungliga planen, underlättade Kangassalos insatser betydligt denna 

studies genomförande. Med hänsyn tagen till de praktiska och tidsmässiga 

begränsningar som till slut utgjorde ramarna för Nessers arbete, har denna hjälp 

varit mycket värdefull. 1 

Jag vill vidare tacka Antti Ylikiiskilä, Högskolan Dalarna, och Raija 

Kangassalo, Mälardalens högskola, för kommentarer till rapporten. De 

eventuella kvarvarande bristerna är författarnas ansvar. 

Eskilstuna, 14 november 2007 

Jarmo Lainio, projektledare 

1 

Även andra praktiska problem utom kontroll för projektet tillstötte under arbetets gång, vilket lett till en 

fördröjd utgivning av rapporten.

Bakgrund till och kontextualisering av pilotstudien 


reproduktion 

9 

Jarmo Lainio 

Studiens uppläggning utgick ifrån utsikterna att vi efter pilotstudien skulle 

kunna göra en utvidgad uppföljning med möjlig finansiering, även detta från 

dåvarande Skolverket. Som vi vet har Skolverket delats upp i två enheter och 

dess förutvarande möjligheter att självt finansiera och initiera forskning har 

drastiskt förändrats. 2 För den aktuella studien innebar det att vi fick göra stora 

omdisponeringar av både tidsaspekter och innehåll. Följden blev att vi i stället 

för att göra en begränsad pilotstudie, försökte utvidga den till att närma sig den 

egentliga studien. Detta skedde delvis på bekostnad av en total 

litteraturgenomgång av studier som publicerats om sverigefinska, även om de 

flesta studier om ungdomars och vuxnas sverigefinska finns refererade. De 

förändringar som blev nödvändiga kommenteras i själva texten av Nesser. 

Studien har i sina vissa delar blivit mer omfattande (antalet test), men mer 

begränsad i andra (antalet deltagande institutioner och antalet 

materialinsamlingsomgångar), och det har också varit svårt att genomföra alla 

aspekter av testen på de sätt som ursprungligen var tanken. Vi vill dock ändå 

publicera dessa resultat, eftersom kunskapen om sverigefinska ungdomars 

kunskaper i finska alltjämt är knapphändiga. 

Bakgrunden till studien är flerfaldig. Dels är som nämnts kunskapen 

om sverigefinska ungdomars finska generellt alltjämt ihålig, trots att den 

kategorin utgjort och utgör den efter den enspråkigt svenska ungdomskategorin 

den största i Sverige. Förvisso börjar arabiska som språk att i antalet potentiella 

ungdomstalare närma sig de potentiellt kompetenta i finska, och räknat i antalet 

deltagare i modersmålsundervisningen har finskan passerats av både arabiska 

och ett par andra språk. Dels är den didaktiska forskningen om finska i det 

svenska utbildningssystemet idag i stort sett obefintlig, samt är utvärderingen av 

själva språkundervisningens effekter på samma sätt eftersatt, om än inte helt 

obefintlig. 

Antalet sverigefinska ungdomar låter sig inte lätt uppskattas, då man 

i Sverige inte har en kontinuerlig insamling av data om språkbrukare, och då 

skolungdomar med stigande ålder inte följs upp eller erbjuds samma möjligheter 

till finskspråkig undervisning i skolsystemet som under grundskolans första år. 

Under resans gång tappar också skolan kontrollen över antalet elever med 

kunskaper i finska, samtidigt som allt färre får undervisning i och på finska, ju 

2 Den politiska styrningen av utbildningens nationella administration och översynen av den leder i våra dagar 

vidare till att denna uppdelning i två myndigheter upphävs under 2008.

10 

äldre barnen blir. I och med att både möjligheterna vartefter begränsats sedan 

1980-talets slut och viljan bland föräldrar därmed minskat att välja tvåspråkig 

eller modersmålsstödjande undervisning, fortskrider också språkbytet. Andelen 

och antalet enspråkigt svenskspråkiga bland de ungdomar som har finsk eller 

sverigefinsk bakgrund ökar därför för varje årskull som inträder i skolans värld. 

Det finns dock viss lokal variation för detta, även om den totala bilden är 

densamma i hela landet. 

I en språkbyteskontext, som det då handlar om, sker i många fall och 

bland många språkgrupper en minskning av situationer eller domäner som man 

använder minoritetsspråket eller modersmålet i, parallellt med en förändring i 

hur och vilka språkstrukturer som används. Två avgörande faktorer tycks vara 

dels huruvida och i vilken utsträckning man använder språket till alldaglig 

kommunikation i den privata sfären, dels mängden formell undervisning eller 

planerat språkstöd som man som barn erhåller via offentliga institutioner såsom 

förskola och skola. Enkelt uttryckt kan man säga, att fallerar den ena delen, den 

privata eller den offentliga, så rasar själva språkbygget sannolikt samman på lite 

längre sikt. Det innebär både att den högre utbildningen i finska i Sverige har ett 

vidare ansvar för språkets bevarande än i en majoritetskontext, och att 

situationen pedagogiskt sett är mer komplex och utmanande. 

För ett språk som finska, som allmänt har karaktäriserats som 

syntetiskt eller agglutinerande, 3 dvs. ett språk som s a s radar upp olika morfem 

eller betydelsebärande element efter varandra i samma ord, innebär den 

parallella reducerande utvecklingen sannolikt att mer komplexa strukturer 

behärskas allt sämre och att graden av agglutinering i språket kan antas minska. 

Detta är också en utveckling som känns igen på andra håll, t.ex. för skotsk 

gaeliska, ungerska i Österrike och samiska i Sverige. På längre sikt kan detta 

medföra att den finska varietet som talas i Sverige kommer att utvecklas i en 

riktning som fjärmar sig från finskan i Finland, vilket skulle kunna innebära att 

dess attraktionskraft i t.ex. skolmiljön ytterligare försvagas. På kort sikt innebär 

det att talarna drabbas av språklig osäkerhet som beror på deras användning av 

variabla likalydande eller likartade morfem (till formen och/eller till sitt 

innehåll), vilket kan leda till tvekan att använda språket över huvudtaget. Detta i 

sin tur leder till att deras språkbruk bland andra mer kompetenta talare kan bli 

uppfattat som ett blandspråk eller en lågstatusvarietet, ofta med antaget eller i 

realiteten stort svenskt inslag. Även här leder det till tveksamhet att använda 

språket. Den minskade användningen av språket leder också till ett mer 

begränsat ordförråd, som i sig försvårar kommunikation på det språket, men som 

också försvagar behärskningen av språkets strukturer. Erfarenheten har också 

visat att övergången från gymnasienivåns finska emellanåt – även bland de 

3 Svenska, liksom engelska brukar anges som mer analytiska, dvs. samma betydelsebärande drag som i finska 

uttrycks med morfem som radas efter varandra, anges med separata ord i svenska och engelska. Men gränsen är 

inte skarp, och svenskan kallas också ibland flekterande, vilket innebär att vissa av de agglutinerande principerna 

även används i svenska.

11 

elever som själva anser, och som av omgivningen ges omdömet att de talar 

finska mycket väl – blir ganska traumatisk, eftersom de krav som en utvidgad 

och mer avancerad påbyggnad i språket upplevs som oöverstiglig. Detta leder 

till ett allt större antal avbrutna studiegångar i finska på högre nivå. 

Språk utvecklas och förändras alltid, men dessa förändringars 

effekter blir olika i olika miljöer och vid olika tidpunkter. Naturliga, gradvisa 

förändringar kan s a s passera relativt obemärkta bland talarna, om de inte blir 

föremål för social nedvärdering. Hur dessa nedvärderingsprocesser går till vet vi 

egentligen inte så mycket om i detalj. Språk i kontakt, beroende på språkens 

prestigeförhållanden i förhållande till varandra, klarar sig dock inte alltid lika 

lätt undan. Förändringar blir ofta sammankopplade med negativa sociala 

förändringar, kanske t o m med förlorad identifikation med språket och dess 

förlängning, dvs. med ulturen som det förknippas med. Ibland antas sådana 

förändringar dessutom hänga samman med begränsad intellektuell förmåga hos 

talarna. 

Om man ser till andra orsaker till språkliga förändringar än 

språkkontakterna i sig blir det för de uppväxande tvåspråkiga ungdomarna även 

fråga om hur och vilken grad deras språk får utrymme att utvecklas till en 

”normal” vuxennivå, eller om utvecklingen i det ena av deras språk, i regel 

modersmålet, stannar av i sin utveckling, men på olika nivåer för olika talare. Ur 

undervisningssynvinkel och delvis för denna studie är det intressant att studera 

sådana drag och på sikt även effekten av undervisningen rörande deras inlärning. 

En tredje orsak till att de tvåspråkiga ungdomarnas språkbruk verkar 

skilja sig från det förväntade (bland enspråkiga) är att pågående språkliga 

förändringar, som i en enspråkig miljö också fortgår, i en flerspråkig miljö kan 

accelerera, eller ”ändra riktning” i jämförelse med enspråkigas språkbruk. 

Man kan utöver detta tänka sig att språklig förmåga generellt, eller 

universella språkdrag, liksom det faktumet vilka språk som är i kontakt, likaså 

påverkar utvecklingen annorlunda bland tvåspråkiga än enspråkiga talare. 

Dessa sistnämnda påverkansfaktorer tycks vara svåra att entydigt 

demonstrera genom studier. Det är ändå sannolikt att underliggande språkliga 

strukturer skapar restriktioner och öppnar vägar för förändringar, som delvis 

påverkar utfallet på ett annorlunda sätt i flerspråkigas språkbruk än hos 

enspråkiga. 

Målsättningen för denna studie är inte att klargöra orsakerna till 

sådana eventuella språkliga förändringar, även om resultaten kan diskuteras i 

sådana sammanhang. Syftet är snarare att dels beskriva vad ungdomarna 

använder, vad de har problem med, och kanske dra slutsatser om vilken 

påverkan det faktumet har haft, att man har eller inte har erhållit undervisning i 

och på finska åren innan man nått högskolenivå och vuxen ålder. Att det spelar 

roll råder det ingen tvekan om. 

Det råder heller ingen tvekan om att bristen på kontinuerlig 

undervisning i modersmålet under förskole- och grundskolenivå, liksom senare,

12 

på sikt påverkar finskans och andra modersmåls framtidsutsikter och möjligheter 

att överleva i Sverige. Ett sekundärt, om än inte mindre viktigt syfte med studien 

är, att även lärare på lägre nivåer, dvs. främst på grundskolenivå – speciellt i en 

situation då språkstöd/undervisning på förskole- resp. gymnasieskolenivå i 

finska i dagens situation i Sverige inte är allmänt förekommande – ska få 

vägledning om vilka språkliga drag och strukturer som undervisningen ”biter 

på” med viss säkerhet, även med begränsade resurser. Men framför allt, i detta 

skede och med den trots allt ganska begränsade omfattningen på studien, vill vi 

beskriva vilken språklig nivå olika kategorier sverigefinska studenter har i 

finska, ge antydningar om hur undervisningen i finska på högskolenivå fungerar 

och peka ut vilka nya vägar som kanske borde prövas i undervisningen i och på 

finska.

1 Inledning 

1.1 Bakgrund 

13 


reproduktion 

Anne Nesser 

Sverigefinska ungdomar har i årtionden sökt sig till universiteten i Sverige för 

att studera finska. För en del har det inneburit att man ska lära sig ett helt nytt 

språk, föräldrarnas språk, som de aldrig fått lära sig hemma, medan det för andra 

har inneburit att de kunnat förbättra sina egna kunskaper i finska. 

Undervisningen för dessa ungdomar med finsk bakgrund var under en tid 

densamma som för svenska nybörjarstuderande i finska. På 1970-talet började 

alltfler finska ungdomar från Finland söka sig till svenska universitet för att 

studera, bland annat också finska. Då började man vid de olika universiteten att 

dela upp undervisningen i två grupper, dels finska för nybörjare, som även 

riktade sig till svenskspråkiga studerande, dels finska för finsktalande, som i 

första hand riktade sig till i stort sett enspråkiga finska ungdomar från Finland, 

gärna med finskt studentbetyg. Kurserna fick helt separata kursplaner, 

studieordningar och litteraturlistor. 

På senare år har alltfler sverigefinska ungdomar sökt sig till 

universitet och högskolor i samma ärende. Under en period har skillnaden mot 

situationen på 1970-talet varit att idag har många studerande mycket bättre 

förkunskaper i finska tack vare de skolreformer som genomfördes i slutet av 

1960-talet och på 1970-talet. Redan från 1962 kunde elever i kommuner med 

finsk befolkning välja finska som tillvalsämne i årskurs 7 och 8 (Lgr 62; SOU 

1966:55; SÖ 1966). Situationen förbättrades 1968, då alla elever med annat 

modersmål än svenska fick möjlighet att få undervisning på sitt modersmål. Det 

var dock frivilligt för kommunerna att anordna denna undervisning. 

Med hemspråksreformen från 1977, som gick ut på att samhället 

skall stödja aktiv tvåspråkighet, så att eleverna uppnår sådana färdigheter i både 

modersmålet och svenska att de kan använda båda språken i både tal och skrift 

som de själva önskar (SOU 1983:57; Tingbjörn 1986) förbättrades situationen 

avsevärt. Det blev kommunernas uppgift att organisera och anordna 

undervisningen enligt de nya riktlinjerna. Kommunerna har tillämpat tre olika 

modeller: svensk klass med eller utan hemspråks-/modersmålstimmar, 

tvåspråkig klass (också kallad hemspråksklass, enspråkig klass eller finsk klass) 

och sammansatt klass. Tuomela (2001) redogör noggrant i sin avhandling för

14 

dessa undervisningsmodeller. Situationen har dock sedan drastiskt försämrats, 

även om de finska friskolorna kommit till. 

Antalet elever i de olika undervisningsmodellerna har varierat under 

olika perioder. Under 1980-talet var antalet tvåspråkiga klasser mellan 400 och 

600 (Tuomela 2001:15) men minskade i början av 1990-talet till omkring 300 

och har därefter successivt minskat ytterligare. 1997 fanns det omkring 75 

tvåspråkiga klasser och sedan år 2000 finns det tvåspråkiga klasser endast i 

några enstaka kommuner. Vad gäller sammansatta klasser saknas tillförlitlig 

statistik men Tuomela (2001:15) menar att det som mest antagligen funnits 

omkring 200, främst under 1970- och 1980-talet, men sedan 1990-talet finns det 

ytterst få sådana klasser. De flesta har dock fått hemspråkstimmar, dvs. ’svensk 

klass’ med hemspråkstimmar, senare kallade modersmålstimmar. 

Många av de studerande som börjar studera finska vid universitet 

och högskolor idag har fått undervisning i finska i den svenska skolan, vissa har 

gått hela eller delar av grundskolan i finskspråkig klass, andra har fått 

modersmålsundervisning. Många har således mycket goda både receptiva och 

produktiva kunskaper i finska, dvs. de kan både förstå och läsa finska men också 

prata och skriva utan problem, medan andra med mindre finskundervisning i 

bagaget ofta kan prata och förstå men inte läsa eller skriva finska. Variationerna 

i språkfärdigheterna är vanligen stora, men dessa studerande med förkunskaper 

passar egentligen inte in i nybörjarkurserna i finska. 

Trots att universiteten och högskolorna försökt anpassa 

undervisningen till just dessa studerande har det ofta misslyckats, man har inte 

”träffat rätt”. Delvis beror det på den stora variationen i förkunskaper, de 

studerande bildar inte en homogen grupp med likartade förkunskaper utan 

uppvisar ett brett spektrum av förkunskaper, vilket gör det komplext att 

pedagogiskt tillgodose samtligas behov. Ett stort problem är också att det saknas 

läromedel speciellt framtagna för dessa studenter. 

Den vanliga rutinen är att de placeras i nybörjarundervisningen, i en 

grupp som riktar sig till svenskspråkiga. Ofta väljer de själva just 

nybörjarundervisningen, för att de undervärderar eller är osäkra på sina 

kunskaper i finska. Undervisningen är generellt mycket elementär och det 

händer att den studerande blir uttråkad och inte fullföljer sina studier. Vid flera 

universitet har man dock delat in nybörjare (här kallad A1) och finsktalande (här 

kallad A2) i olika grupper, ibland utifrån ett ”diagnostiskt” prov, dvs. ett 

informellt test som underlag för gruppindelningen. Oftast har undervisningen i 

A2-gruppen blivit alltför svår för dem bland de sverigefinska studenterna som 

inte är vana att läsa och skriva finska. De senaste åren har dock antalet 

finlandsfinska studerande minskat kraftigt och fler sverigefinska studerande har 

kanske därför i vissa fall tagits in i A2-gruppen. Då det saknas grundforskning 

om dessa studenter har man inte kunnat anpassa kursplanerna eller 

studieordningarna på ett tillfredsställande sätt till de sverigefinska studerande.

15 

Det var varit svårt att ta vara på de förkunskaper de sverigefinska studerandena 

redan har. 

En ytterligare komplikation är att det inte finns någon utbredd 

gymnasieundervisning i finska, och undervisningen i finska sker ofta i form av 

nybörjarundervisning (C-språk) eller på så sätt att eleven får tillgodoräkna sig 

kunskaper. I det senare fallet ges ingen eller mycket begränsad undervisning i 

finska. 

Det saknas också omfattande studier om vilken ingångsnivå eller 

språklig kompetens de sverigefinska studenterna har i finska, när de påbörjar 

studier på högskolenivå. Viss implicit kunskap bör finnas, då man på 

universiteten i många år uppmärksammat detta och också genomfört olika tester 

för att kunna placera de studerande i rätt grupp. 

1.2 Syfte 

Syftet med denna studie är att försöka beskriva den produktiva och receptiva 

språkfärdigheten hos sverigefinska studerande i finska, att utifrån ett nivåtest 

försöka kartlägga den grammatiska kompetensen hos dessa studerande och 

därmed undersöka vad de behärskar och vad de inte behärskar i den fas då de 

påbörjar studier på högskolenivå i finska. Avsikten är att dels ge de finska 

skolorna och lärare i finska en återkoppling på deras verksamhet, men också att 

ge en bas för att kunna utarbeta undervisningsmaterial anpassat till just 

sverigefinska studenters speciella behov. I detta arbete ingår även att försöka 

hitta tendenser i den interna sverigefinska språkutvecklingen, se vad som skiljer 

den från utvecklingen i Finland och om det finns några typiska sverigefinska 

språkdrag. 

1.3 Tidigare undersökningar av sverigefinska ungdomars språk 

I det tidigaste skedet är det främst två forskare som har dragit uppmärksamheten 

till de sverigefinska ungdomarnas språksituation i den svenska skolan, nämligen 

Pertti Toukomaa och Tove Skutnabb-Kangas. Toukomaas (1973, 1975, 1977), 

Skutnabb-Kangas (bl.a. 1975, 1980, 1981, 1984, 1994) och Toukomaa & 

Skutnabb-Kangas (1976) studier har betytt mycket för forskningen om de 

sverigefinska ungdomarnas språkliga villkor och senare också om minoritetens 

villkor i allmänhet. De har inte endast inspirerat tvåspråkighetsdebatten i 

Sverige utan har också fått stor genomslagskraft internationellt. Skutnabb- 

Kangas idéer har i Kanada nästan parallellt visat sig ha vissa grunddrag 

gemensamma med Jim Cummins (2000, 2001) och andra forskares rön. 

Ett stort antal studier av sverigefinska skolbarns språksituation har 

följt i kölvattnet av Toukomaas och Skutnabb-Kangas studier, bl a kan nämnas 

Lasonen (1978), Hansson (1979, 1981), Löfgren & Ouvinen-Birgerstam (1980),

16 

Tingbjörn (1981, 1986). Lainio (bl.a. 1987, 1993, 1996, 1997, 1999, Lainio & 

Wande 1991) har i sin omfattande produktion behandlat olika aspekter av den 

sverigefinska minoritetens villkor och deras språkanvändning. Han står också 

bakom del 3 av Finnarnas historia i Sverige. Tiden efter 1945 (1996). 

Tillsammans med Wande (Lainio & Wande 1996) har Lainio också gjort en del 

jämförelser mellan de två finskspråkigt besläktade minoriteternas villkor. 

Forskning om svenska som andraspråk har i Sverige pågått sedan 

1970-talet. I denna forskning ingår ofta finskspråkiga barn och ungdomar. Bland 

annat har Viberg (1984, 1987) och Hyltenstam (1990) utgivit sammanfattningar 

av denna forskning. Det finns ett antal större forskningsprojekt om svenska som 

andraspråk, där också finskspråkiga elever ingår. Nämnas bör främst SPRINSprojektet 

– Språkutvecklingen hos invandrarbarn i Sverige (Tingbjörn 1976; 

Tingbjörn & Andersson 1977) och TISOL – Tvåspråkighet i skolan/BAS – 

Bilingualism at School (Viberg 1988; Lindberg et al 1990; Juvonen 2000; 

Tuomela 1993). Vidare finns en handfull studier av sverigefinska skolbarns 

skriftliga språkfärdighet i svenska, nämnas kan bl a Pitkänen (1980), Sjödoff 

(1989, 1990) och Kuure & Kuure (1990). Juvonen (1991, 2000) och Ylikiiskilä 

(2001) har i sina studier undersökt sverigefinska skolbarns muntliga 

språkfärdighet. 

Det finns en handfull doktorsavhandlingar som behandlar 

sverigefinska skolbarns finska skriftspråk, bl. a. Nesser (1986), som undersökt 

bruket av inre och yttre lokalkasus i sverigefinska skolbarns språk, Janulf 

(1998), som undersökt språkkunskaper och språkanvändning hos 

andragenerationens sverigefinnar i Botkyrka samt Tuomela (2001), som gjort en 

jämförelse av sverigefinska elever och deras språkkunskaper i tre undervisningsmodeller. 

Vidare finns några mindre undersökningar, bl.a. Nesser (1983, 1990), 

Kalin (1991), Lainio & Wande (1991). Även Daavittila (1996) och några 

opublicerade arbeten, bl.a. Röntynen (1993), Markkanen (1999), Meski (2004) 

och Hedman (2003). 

I detta sammanhang är det också intressant att också beakta 

Grönholms (1995) forskning om finlandssvenska skolungdomars inlärning av 

finska och Sundmans (1994) forskning om finlandssvenska studenters 

språkkunskaper i finska. Resultaten från Lähdemäkis (1995) omfattande 

undersökning av finlandssvenskars finska skriftspråk, som baserar sig på dels 

400 uppsatser som ingår i det lilla språkprovet i finska, dels 400 uppsatser som 

ingår i studentskrivningar i finska, kan i viss mån jämföras med resultaten från 

denna undersökning.

2 Metod 

2.1 Undersökningsgrupp 

17 

Gruppen består av sammanlagt 30 informanter, 18 kvinnor och 12 män 

(markerat som K respektive M framför den interna numreringen). Antalet 

informanter kan kanske ses som litet, men då det är fråga om en 

pilotundersökning är antalet informanter tillräckligt stort, för att ge underlag och 

vara utslagsgivande för en större studie. Åldersfördelningen efterfrågades inte i 

detalj, men de flesta är yngre studerande (20-35) och genomsnittsåldern ligger 

på 25-27 år. 

De sverigefinska informanternas skolgång är indelad i två grupper 

utifrån deras skolbakgrund. I Fi-gruppen finns de informanter som gått i finsk 

klass de första åren och i Sv-gruppen de som endast fått modersmåls- 

/hemspråksundervisning. Många informanter i grupp Fi har gått i finsk klass de 

tre första åren, en del informanter upp till 6:e klass, några har utöver det också 

gått i delad (tvåspråkig) klass. Somliga har efter att ha övergått till svensk klass 

fått regelbunden modersmålsundervisning. Informanterna i Sv-gruppen har inte 

gått i finsk klass eller delad (tvåspråkig) klass utan endast fått 

modersmålsundervisning, ofta ganska sporadiskt. Det utslagsgivande för 

gruppindelningen är enligt principen på vilket språk alfabetiseringen har skett. 

Informanterna i grupp Fi har lärt sig att läsa på finska medan informanterna i 

grupp Sv har lärt sig läsa och skriva på svenska och har fått begränsad, i vissa 

fall mycket begränsad undervisning om finskt skriftspråk. 

Sammanlagt 9 informanter har gått sex år i finsk klass, fyra 

informanter har gått tre år i finsk klass och sedan fått regelbunden modersmåls- 

/hemspråksundervisning, tre informanter har gått tre år i finsk klass och sedan 

fått sporadisk modersmålsundervisning, fyra informanter har fått regelbunden 

hemspråksundervisning och nio informanter har fått sporadisk 

hemspråksundervisning. En informant (M23) har fått regelbunden modersmåls- 

/hemspråksundervisning men har också läst finska som C-språk på gymnasiet. 

Informanterna numrerades slumpmässigt innan bearbetningen av 

materialet påbörjades, varför ordningen ser osystematisk ut när de sedan 

sorterats utifrån skolbakgrund. 

I denna undersökning deltar finskspråkiga studerande som började 

läsa finska vid Mälardalens Högskola och Stockholms universitet höstterminen 

2003. Avsikten var från början att testa samtliga finskspråkiga studerande vid 

samtliga universitet och högskolor i Sverige, men då detta är en 

pilotundersökning, begränsades undersökningen till dessa två högskolor. De 

studerande som bott i och fått sin skolgång eller delar av den i Finland deltar 

inte i undersökningen. Kvar är 30 studeranden, som har genomfört hela sin 

skolgång i Sverige (se tabell 1). Det framgick dock i det sista testmomentet, i

18 

intervjun, att en av informanterna har finlandssvensk bakgrund och har studerat 

finska som andraspråk i Finland, men då hennes mor är finsktalande togs hon 

med i undersökningen. En informant (K29) är dyslektiker, men har tagits med i 

undersökningen då svaren enkelt kunnat tolkas. Däremot har hennes resultat i 

diktamenstestet och de resultat som beror på felaktig stavning i de övriga testen 

antingen kommenteras speciellt eller utgått helt. 

Tabell 1. Informanterna sorterade efter skolgång 

Nummer Skolgång 

K1 Fi 

K5 Fi 

M11 Fi 

M13 Fi 

K19 Fi 

M22 Fi 

M24 Fi 

K27 Fi 

K2 Fi 

K4 Fi 

K18 Fi 

K21 Fi 

K15 Fi 

K20 Fi 

M30 Fi 

M6 Sv 

K7 Sv 

M8 Sv 

K17 Sv 

M23 Sv 

K3 Sv 

M9 Sv 

M10 Sv 

M12 Sv 

K14 Sv 

M25 Sv 

K26 Sv 

K28 Sv 

K29 Sv 

K16 Sv

2.2 Testen 

19 

Det kan för en vuxen person vara känsligt att genomföra skriftliga och muntliga 

test, medan de flesta yngre personer sedan skoltiden är vana vid att göra tester 

och prov. Trots detta kan det för några studerande innebära en stressituation, 

som får dem att prestera sämre än i en naturlig situation, ofta sämre än i en 

undervisningssituation. Å andra sidan finns det andra som upplever det tvärtom, 

de presterar bättre i en testsituation. Det är viktigt, särskilt när det är flera 

testmoment, att ta den psykologiska situationen för testpersonerna i beaktande 

och försöka arrangera en situation som inte blir påfrestande eller obehaglig. 

Den ursprungliga planen för denna undersökning var att ha tre 

skriftliga test. Det första var ett lucktest, där vart femte till tionde ord 

systematiskt utelämnas och ersätts med en lucka i en löpande text. Denna typ av 

test mäter både den allmänna språkfärdigheten och förmågan att förstå texten 

som en helhet, men är också i viss mån ett ordförrådstest. Det andra var ett 

idiomatiskt test, utformat som ett lucktest, där ett ord i ett idiomatiskt uttryck 

utesluts. Detta test mäter hur väl informanten behärskar idiomatiska finska 

uttryckssätt. Det tredje testet var ett grammatiskt test, där informanten bildar 

vissa (morfologiska) former. Detta test mäter den morfologiska kompetensen i 

finska. 

Dessa test är ganska traditionella och beprövade men var vid 

närmare eftertanke inte optimala för denna undersökning. Syftet med 

undersökningen är ju att försöka kartlägga informanternas grammatiska 

kompetens och då många av informanterna inte är vana skrivare, skulle tre 

skriftliga test alltför ensidigt fokusera på en svagare sida av deras 

språkkompetens. Då avsikten inte var att testa ordförråd eller uttryckligen 

idiomatiska uttryck blev inte denna typ av lucktest aktuella i detta sammanhang. 

Testbatteriet vidareutvecklades därför, och med inspiration hämtad 

från Hughes (1989), Bachman & Palmer (1996) och Alderson & Beretta (1992) 

kom det att helt att ändra karaktär. De slutgiltiga testen (se bilaga 1) består av 

fyra deltest: 1) diktamenstest, 2) lucktest, 3) fri skrivning, och 4) intervju. Testen 

gjordes också i denna ordning. Diktamenstestet kontrollerar informanternas 

stavning, lucktestet mäter främst den morfologiska, men också den syntaktiska 

kompetensen och stavning, den fria skrivningen mäter främst den syntaktiska 

kompetensen, men också den morfologiska kompetensen och stavning. Intervjun 

lades till som sista test, först som ett psykologiskt moment, eftersom 

informanterna vanligen både förstår och talar finska mycket väl och känner sig 

trygga i en talsituation. Detta skulle ”väga upp” komplexiteten i de skriftliga 

test, men intervjuerna skulle också bidra till att försöka kartlägga studenternas 

språkkompetens ytterligare. Intervjuerna mäter talförståelse och muntlig 

språkfärdighet. 

Testen utarbetades under sommaren och i början av hösten 2003, 

men då de skulle genomföras i direkt anslutning till det första

20 

undervisningstillfället, var tiden alltför kort för att de skulle bli grundligt 

utprovade eller bearbetade. 

2.2.1 Diktamen 

Det är numera tämligen stor skillnad mellan skriven och talad finska, särskilt 

mellan informellt eller ledigt talad finska och det skrivna standardspråket. 

Ungdomars talspråk kan ses som mycket informell och det har också ofta inslag 

av slang. Detta test gjordes för att få en liten fingervisning om stavningen, som 

enligt tidigare undersökningar (bl a Nesser 1983, 1986; Janulf 1998; Tuomela 

2001) kan vara ett problemområde. För de informanter i grupp Sv, som endast 

fått begränsad, eller mycket begränsad undervisning i finskt skriftspråk kan detta 

test ha varit en helt ny situation där finskan kan användas. 

Testet har av flera skäl inte fyllt den funktion det skulle. Detta beror 

delvis på att både utformandet av testet och genomförandet av det, bl a den 

fysiska miljön för själva testet påverkade resultatet. För de informanter i Svgruppen 

som inte är förtrogna med finsk stavning kan testet dessutom ha 

förstärkt deras osäkerhet på sin kompetens i finska och kan således också ha 

påverkat de efterföljande testen. 

Testet bestod av 30 ordpar (se bilaga 1) indelade i fem olika grupper. 

Grupperna var indelade så att de betonade olika svårigheter i standardfinskans 

fonologi och i finsk stavning; kort – lång konsonant, skillnad på vokaler (ä – e, o 

– u), kort – lång vokal, diftonger och slutligen en blandning av korta – långa 

ljud, skillnaden mellan klusilerna t och d, och konsonantkombinationen hr – rh. 

De valda kontrasterna utgör minimala par och det har visat sig ibland utgöra 

distinktionssvårigheter för inlärare av finska. I några finska dialekter kan dock i 

viss kontext vokalernas kvantitetsskillnad, särskilt i obetonad ställning, vara 

minimal, ibland till och med neutraliserad (Suomi & Ylitalo 2002). I många 

dialekter kan dessutom längdförhållandena vara precis de motsatta mot 

standardfinskans, bl.a. genom olika morfologiska förlängningar 

(”geminiseringar”) av konsonanter (Nahkola 1987). Testet var tidsbegränsat till 

45 minuter. 

Testet kom att bli likt ett undervisningsmoment i finsk stavning. 

Svårigheterna för analysen av testet var att orden lästes parvis. I undervisningen 

är detta en fungerande pedagogisk metod, men då de flesta av informanterna vet 

att man i finskan dubbelskriver långa ljud och enkelskriver korta, blir de 

uppmärksamma på just detta. Det är lättare att höra vilket ljud som skrivs 

dubbelt och vilket skrivs enkelt, när man fått på varandra följande kontraster och 

kan jämföra mellan dessa. Testet innehöll flera egennamn och några ortnamn 

(Tuija, Niina, Sari, Kyösti, Saana), och det kan i således mer vara fråga om 

igenkännande än om stavning. Om informanten känner en person med namnet 

eller känner till orten, så vet hon/han också hur det stavas. Bristerna i detta test

21 

kompenserades dock med att stavningen i lucktestet och i den fria skrivningen 

också analyserades. 

2.2.2 Lucktestet 

Testet (se bilaga 2) konstruerades med utgångspunkt i lucktest. I en löpande text 

utelämnades ord och ersattes med en lucka. En av skillnaderna mellan 

traditionella lucktest och detta test är att orden inte utelämnades systematiskt. 

Baserat på tidigare forskning om sverigefinska ungdomars språkkompetens och 

erfarenheter från undervisning i grammatik för studerande, valdes ett antal 

språkdrag ut, som skulle testas. Den andra stora skillnaden mellan traditionella 

lucktest och detta test är att ordet, eller ibland en hel fras, som skulle sättas in i 

luckan var angivet under luckan. I några fall fanns en fras på svenska som skulle 

översättas, annars var orden/fraserna angivna i sin grundform, dvs. 

uppslagsformen i lexika, vilket innebär nominativ singular för nomen och 1. 

infinitiv för verb (motsvarar att-infinitiven på svenska). Anledningen till att 

ordet/frasen angavs, var att de skulle täcka just de språkdrag man var ute efter. 

Orden/fraserna var därför noggrant utvalda. 

Texten hade sammanlagt 130 luckor där sammanlagt 146-150 4 ord 

skulle fyllas i. Av dem var 51 verbformer varav 34 finita och 17 infinita 

verbformer. Antalet verbformer kan tyckas högt, men verbfrasen är central för 

både huvudsatsen och bisatsen. Det är också i verbet som en del av de komplexa 

morfologiska dragen i finskan är representerade. Frekvensen mellan olika 

verbtyper var noga avvägd, så att spridningen mellan dem blev balanserad och 

att samtliga verbtyper fanns med. Av de mer komplexa verbtyperna valdes verb 

som var vanliga även i talspråk. Endast ett verb, loikoilla ’ligga och slöa’, var 

mindre frekvent. 

Förutom stavning testades en rad olika språkdrag, såsom kongruens, 

stadieväxling, komplexa imperfektformer och användning av passivformer i 

stället för aktiv 1. person pluralis. För de 17 infinita verbformerna fanns luckor 

för bland annat komplexa aktiv perfekt participformer, passiv perfekt 

participformer och rektion med illativ av 3. infinitiven. 

Det fanns luckor för 79 nomenfraser, 11 med ett eller flera attribut. 

Här studerades också stavning, stadieväxling och kongruens men framför allt 

morfologisk kompetens beträffande komparation av adjektiv och adverb, 

rektion, kasusböjning av komplexa nomentyper, partitiv pluralformer, 

ordningstal, tidsuttryck och postpositionsuttryck. Vidare testades delar av den 

syntaktiska kompetensen, bl a kasusmarkering för subjekt, objekt och predikativ. 

I lucktestet fanns också några satsförkortningar och eventuella sverigefinska 

drag noterades. 

4 Antalet ord varierar då informanten översätter de svenska fraserna på olika sätt. Exempelvis vid luckan ”Från 

den dagen” skriver de flesta Siitä päivästä lähtien (3 ord) eller Siitä lähtien (2 ord).

22 

Detta test har fångat in mycket av det som projektet haft som 

ändamål att beskriva. Testet motsvarar i stort de ursprungliga tre skriftliga 

testerna (lucktest, idiomatiskt test, grammatiskt test). Samtidigt framkommer det 

tydligt i just detta test vad informanterna kan och vad de är osäkra på. I den fria 

skrivningen kan de undvika sådant som de är osäkra på, vilket de inte kan i 

lucktestet. Testet har fyllt sin funktion väl och de spontana kommentarerna från 

många av informanterna var mycket positiva. De tyckte att texten var spännande 

och att det var roligt att fylla i luckorna. Testet var av praktiska skäl 

tidsbegränsat till en timme, vilket för de flesta informanter var mer än tillräckligt 

lång tid. Ingen av informanterna önskade mer tid till att genomföra testet. 

2.2.3 Den fria skrivningen 

För att underlätta testet med den fria skrivningen och undvika att bristen på 

kreativitet och fantasi skulle påverka resultaten alltför mycket, gjordes den fria 

skrivningen inte helt fri utan studenterna skulle skriva en fortsättning på 

lucktestet, ett kort (50-100 ord) slut på den dråpliga historien (se testet i bilaga 

2). Testet gjordes direkt efter lucktestet. Ämnet var således givet, de kunde gå 

tillbaka till lucktestet och välja ord därifrån eller de kunde välja att skriva något 

helt nytt. Men det är klart att den föregående historien påverkar ordval och 

satsstruktur, man fortsätter gärna i samma stil. 

Denna del av testet skall visa hur väl informanten behärskar att skapa 

en sammanhängande text samt visa den syntaktiska komplexiteten i texten. Det 

går dock inte att dra alltför långtgående slutsatser från detta deltest, då 

uppsatserna i det är alltför korta. I stället studerades samma språkliga drag som i 

lucktestet och de kom därmed mer att utgöra ett komplement till lucktestet. 

2.2.4 Intervjuerna 

Intervjuerna genomfördes sist i testpaketet. Syftet var att samtidigt dels mäta 

hörförståelse och muntlig språkfärdighet (den innehållsmässiga delen och 

”flyt”), dels insamla bakgrundsinformation om informanterna. 

Bakgrundsinformationen gällde bl.a. föräldrarnas språk- och dialektbakgrund, 

informanternas språkanvändning och skolgång, bedömning av eget språk och 

slutligen framtidsutsikter. Det var psykologiskt viktigt att informanten först fick 

berätta om sig själv, något som de förmodligen tidigare har formulerat på finska 

och känner att de behärskar. I slutet av intervjun tillfrågades de varför de ville 

studera finska, vilket många inte hade formulerat tidigare, i alla fall inte på 

finska. 

Intervjuerna genomfördes av praktiska skäl av två olika intervjuare. 

Det ideala hade dock varit att samma person hade intervjuat samtliga

23 

informanter. Intervjuerna i Stockholm 5 är längre och mer strukturerade än de 

som är gjorda i Eskilstuna. 

Intervjuerna spelades in på Sony Professional WM-D3 

kassettbandspelare och är av mycket hög teknisk och auditiv kvalitet. 

Denna del av undersökningen har inte genomgått djupare analys utan 

syftet har främst varit att samla bakgrundsmaterial om informanten och endast i 

andra hand bedöma förståelse av talad finska samt flyt i talet. 

3 Om den språkliga kompetensen 

Indelningen av de olika språkdragen som undersökts i testerna bygger främst på 

lucktestet. Deltesterna har analyserats som referens till lucktestet och redovisas 

parallellt. Endast när det gäller stavningen har både diktamenstestet och 

lucktestet analyserats noggrant medan den fria skrivningen använts som 

referens. Resultaten redovisas utifrån de olika språkdrag som undersökts. Det 

totala antalet fel i diktamenstestet och lucktestet redovisas i en tabell, men då det 

är en pilotundersökning och materialet är begränsat redovisas inte genomgående 

de exakta siffrorna eller den procentuella fördelningen av olika feltyper. Istället 

lyfts de vanligaste problemen fram och exemplifieras vid behov. Presentationen 

av de språkliga problemen är också viktigare för denna studie än att jämföra 

olika studenter och elevkategorier med varandra. Den fria skrivningen och 

intervjuerna redovisas mycket kort sist i denna rapport. 

3.1 Utelämnande av ord i lucktest 

Testsituationen upplevs olika av de olika informanterna och alla har sina egna 

strategier i en sådan situation. Många utelämningar kan kanske tyda på att 

informanten upplevt tidspress eller upplever att det är värre att skriva avvikelser 

än att utelämna. De flesta fyller dock i luckorna, även om de är osäkra antingen 

på stavningen eller böjningsformen och trots att de inte känner till ordet, kanske 

inte ens vet ordklassen för det givna ordet. En del har repeterat den angivna 

formen av ordet som finns under luckan och dessa fall kunde kanske ses som en 

utelämning. Det är kanske överraskande att K29, som är dyslektiker, har försökt 

skriva alla ord och fastän hon är medveten om sina stavningssvårigheter har hon 

utelämnat endast ett ord (paennut ’flytt’). Det utelämnade ordet var en i raden av 

fyra verb, så det är dessutom möjligt att hon förbisett ordet ifråga. Antalet 

utelämningar hänger dock inte automatiskt ihop med osäkerhet på stavning, 

vilket framgår nedan (tabell 2). Utelämningar återfinns främst bland dem som 

fått minst finskundervisning. Sammanlagt 12 informanter står för de totalt 123 

5 Jag vill här tacka Johanna Hakkari för hjälp med intervjuerna i Stockholm.

24 

utelämnade orden. En av informanterna (M25) står för nästan hälften av de 

utelämnade orden (50). 

Tabell 2. Utelämning av ord i relation till stavningsfel. 

Stavfel i Stavfel i 

Nummer Skolgång Utelämning lucktest diktamen 

K1 Fi 0 0 0 

K5 Fi 0 6 0 

M11 Fi 0 11 0 

M13 Fi 0 0 0 

K19 Fi 0 0 0 

M22 Fi 0 1 0 

M24 Fi 0 0 0 

K27 Fi 0 2 0 

K2 Fi 0 0 1 

K4 Fi 0 0 0 

K18 Fi 1 1 0 

K21 Fi 0 1 0 

K15 Fi 0 12 0 

K20 Fi 3 8 0 

M30 Fi 4 0 0 

M6 Sv 0 11 0 

K7 Sv 1 7 0 

M8 Sv 0 1 0 

K17 Sv 0 2 0 

M23 Sv 0 2 0 

K3 Sv 26 72 17 

M9 Sv 0 63 5 

M10 Sv 2 32 0 

M12 Sv 8 67 5 

K14 Sv 4 21 4 

M25 Sv 50 7 0 

K26 Sv 5 49 2 

K28 Sv 18 9 4 

K29 Sv 1 (79 24) 

K16 Sv 0 8 1 

123 393 39 

De flesta utelämningar visar på en osäkerhet beträffande verbböjning och 

bildandet av partitiv plural. I verbböjningen vållar imperfektformerna och 

perfekt participformerna mest problem och det är vissa verbtyper som är svårare

25 

att böja än andra. Verben är utifrån stam och böjning indelade i sex olika 

grupper: 

Verbtyp infinitiv och stam 

1 antaa/anta- ’ge’; ottaa/otta- ’ta’ 

2 syödä/syö- ’äta’; myydä/myy- ’sälja’ 

3 mennä/mene- ’gå’, jutella /juttele- ’prata’ 

4 pelätä/pelkää- ’vara rädd’; tavata/tapaa- ’träffas’ 

5 tarvita/tarvitse- ’behöva’; häiritä/häiritse- ’störa’ 

6 paeta/pakene- ’fly’; vanheta/vanhene- ’åldras’ 

Informant M25, som lämnat sammanlagt 50 luckor tomma, har utelämnat 12 (av 

sammanlagt 36) imperfektformer och 8 (av sammanlagt 13) perfekt 

participfomer. Av de 13 imperfektformerna som utelämnas har 10 former en 

ljudväxling (verbtyp 1, 2 eller 3). De ljudväxlingar som förekommer är bl a 

kvantitativ och kvalitativ stadieväxling för konsonanterna k, p, t och 

konsonatkombinationer med dessa klusiler, exempelvis ottaa: otan ’att taga: jag 

tar’; antaa: annan ’att ge: jag ger’, övergång av –t- till –s- framför –i- (ti>siregeln), 

exempelvis tuntea: tunsin ’att känna: jag kände’, övergång av 

slutvokalen –a till –o- framför imperfektändelsen –i-, exempelvis antaa: annoin 

’att ge: jag gav’ samt förkortning av långa vokaler och diftonger framför 

imperfektändelsen –i-, exempelvis syödä: söin ’att äta: jag åt’, myydä: myin ’att 

sälja: jag sålde’. Särskilt komplexa är de verb vars böjningsstam och 

imperfektformer avviker kraftigt från den givna infinitivformen (verbtyp 3, 4 

eller 5). Dessa verbtyper brukar också vara svårast att tillägna sig för 

svenskspråkiga nybörjarstudenter. Infinitivform och verbtyp ges i parentesen. 

pelkäsin (pelätä, 4) tunsi (tuntea, 1) 

’jag var rädd’ ’hon/han kände’ 

siivosin (siivota, 4) lensimme (lentää, 1) 

’jag städade’ ’vi flög’ 

heräsin (herätä, 4) laitoimme (laittaa, 1) 

’jag vaknade’ ’vi lagade’ 

söimme (syödä, 2) nauroimme (nauraa, 1) 

’vi åt’ ’vi skrattade’ 

Av samtliga perfekt participformer är två i passiv (viety, jätetty), resten i aktiv. 

M25 utelämnar båda passivformerna, två andra informanter utelämnar viety 

’bortförd’ men skriver jätetty ’lämnad’. Några informanter skriver participen i 

aktiv form istället för passiv. Det är dock aktiva perfekt participformer av 

verbtyp 4 som oftast utelämnas: 

paennut (4) ’flytt’ 

kadonnut (4) ’tappat bort’ 

hävinnyt (4) ’försvunnit’

26 

Verbböjningen i sin helhet tas upp i ett separat kapitel nedan. 

Partitiv plural brukar vara en stötesten i nybörjarundervisningen, 

vilket är förståeligt eftersom bildandet av formen är mycket komplext (se bl a 

Karlsson 1978, 1982, Paunonen 1976, Martin 1995). Pluraländelsen –i- och 

partitivändelsen –a/-ä, -ta/-tä är inte endast beroende av varandra utan också av 

hur stammen ser ut och av de morfofonologiska förändringar som sker i 

stammen eller i pluraländelsen (i > j-regel). Generellt kan man säga att partitiv 

plural har tre olika ändelser: 

i + ta/tä, som enligt grundregeln föregås av VV-stam (slutar på två vokaler) i 

singular: 

vene ’eka’ stam: venee- veneitä 

vapaa ’fri’ stam: vapaa- vapaita 

korkea ’hög’ stam: korkea- korkeita 

i + a/ä, som enligt grundregeln föregås av CV-stam (slutar konsonant + vokal) i 

singular och där –V (vokalen) genom morfofonologisk regel faller: 

kivi ’sten’, stam: kive- kiviä 

hevonen ’häst’, stam: hevose- hevosia 

hedelmä ’frukt’, stam: hedelmä- hedelmiä 

vesi ’vatten’, stam: vete- vesiä 

avain ’nyckel’, stam: avaime- avaimia 

j + a/ä, som enligt grundregeln föregås av CV-stam, där V inte faller 

talo ’hus’, stam: talo- taloja 

hylly ’hylla’, stam: hylly- hyllyjä 

hauska ’rolig’, stam: hauska- hauskoja 

kauppa ’affär’, stam: kauppa- kauppoja 

Bildandet av dessa pluralformer är än mer komplext, eftersom det finns många 

undantag från grundreglerna. Exempelvis är i tre- och flerstaviga ord den 

nästsista stavelsens längd ofta utslagsgivande. När den nästsista stavelsen är 

kort, blir ändelsen oftast –ita/-itä: 

paperi ’papper, stam: paperi- papereita 

asia ’ärende’, stam: asia- asioita 

lääkäri ’läkare’, stam: lääkäri- lääkäreitä 

När den nästsista stavelsen är lång, blir ändelsen oftast –ja/-jä: 

ammatti ’yrke’, stam: ammatti- ammatteja 

konservatiivi ’konservativ’, 

stam: konservatiivi- konservatiiveja 

protesti ’protest’, stam: protesti- protesteja

27 

Det finns många undantag också från denna regel, exemplevis får nomen 

agentis, dvs. ord avledda med –ja/jä, där –i- är den enda vokalen i nästsista 

stavelsen, partitiv pluraländelsen –ita/-itä: 

lukija ’läsare’, stam: lukija- lukijoita 

kirjailija ’författare’, stam:kirjailija kirjailijoita 

opiskelija ’studerande’, stam: opiskelija opiskelijoita 

Nomen agentis med annan vokal i nästsista stavelsen får partitiv pluraländelsen 

–ia/-iä: 

opettaja ’lärare’, stam:opettaja- opettajia 

laulaja ’sångare’, stam: laulaja- laulajia 

käyttäjä ’användare’, stam: käyttäjä- käyttäjiä 

Tre- och flerstaviga substantiv som slutar på –la/-lä, -na/-nä, -ra/-rä får ofta 

partitiv pluraländelsen –ita/-itä: 

ikkuna ’fönster’, stam: ikkuna- ikkunoita 

päärynä ’päron’, stam: päärynä- päärynöitä 

kukkula ’kulle’, stam: kukkula- kukkuloita 

kynttilä ’stearinljus’, stam: kynttilä- kynttilöitä 

tavara ’gods’, stam: tavara- tavaroita 

Motsvarande tre- och flerstaviga adjektiv som slutar på –la/-lä, -na/-nä, -ra/-rä 

får däremot partitiv pluraländelsen –ia/-iä: 

ihana ’underbar’, stam: ihana- ihania 

kamala’ hemsk’, stam: kamala- kamalia 

Vissa substantiv kan ha fri växling av ändelser (se även Karlsson 1982:285): 

omena ’äpple’, stam: omena- omenoita ~ omenia 

hotelli ’hotell’, stam: hotelli- hotelleita ~ hotelleja 

vaihtelu ’växling’, stam: vaihtelu- vaihteluja ~ vaihteluita 

Det framgår tydligt att informanterna har problem med partitiv plural och 

särskilt svårt är det att bilda partitiv pluralformen i sådana flerstaviga ord, där 

slutvokalen -a/-ä övergår till –o/-ö och nya lånord, ord med i–stam (stammen 

slutar på –i), exempelvis posti ’post’, pankki ’bank’, baari ’bar’, teatteri 

’teater’. Fyra informanter utelämnar tillsammans 23 partitiv pluralformer, en 

informant (M25) står för mer än hälften; 13 (av sammanlagt 23). Till komplexa 

partitiv pluralformer i materialet räknas bl.a. följande: 

ravintoloita ’restauranger’ 

tarinoita ’historier’

28 

kauppoja ’affärer’ 

hienoja baareja ’fina barer’ 

pubeja ’pubar’ 

En utförligare beskrivning av svårigheterna med bildandet av partitiv 

pluralisformerna finns i ett separat kapitel nedan. 

När det gäller rektionen är det särskilt verb som styr ett mer ovanligt 

kasus, exempelvis essiv, som vållar problem. Men även verb som styr inre och 

yttre lokalkasus kan utelämnas: 

3.1 Stavning 

toimia oppaana ’arbeta som guide’ essiv 

vihaisena ja huolestuneena ’arg och orolig’ essiv 

kertoa lapsuudesta ’berätta om barndomen’ elativ 

tuntuu lyhyemmältä ’känns kortare’ ablativ 

De flesta barn stavar fel, dvs. även enspråkiga finska barn stavar fel 

inledningsvis. Felen minskar vanligen i de högre årskurserna. Enligt Rauramo 

(1978) är det vanligaste felet hos enspråkiga finska barn bortfall av bokstav, 

oftast i slutet av en stavelse eller ett ord. Vid bortfall av bokstav vid 

dubbelteckning är bortfall av konsonant vanligare än bortfall av vokal. Vidare är 

utbyte av bokstäver och tillägg av bokstav vanliga. Tillägg av bokstav 

förekommer vanligen då ljudet uttalas långt men det dubbelskrivs inte. 

Det finns ingen större undersökning av sverigefinska skolbarns 

stavning på finska. Nesser (1983, 1986) uppmärksammar de många stavfelen i 

de sverigefinska skolbarnens uppsatser och Janulf (1998) konstaterar att 4 av 40 

sverigefinska elever i svensk klass med modersmålsundervisning under 

årskurserna 3-6 behärskar finskans stavningsregler, medan samtliga 

sverigefinska elever i en tvåspråkig klass behärskar finskans stavningsregler så 

att man utan svårigheter kan läsa uppsatserna. 

I Tuomelas (2001) undersökning framgår att stavfelen är ganska 

många i de lägre klasserna men minskar i de högre årskurserna. De 

sverigefinska eleverna i svensk klass gör i genomsnitt 41,6 stavfel per 100 ord i 

årskurs 3 medan motsvarande siffra i årskurs 9 är 9,9. Sverigefinska skolbarn i 

tvåspråkig klass gör 16,3 stavfel i årskurs 3 men 1,0 i årskurs 9. I den enspråkiga 

finlandsfinska kontrollgruppen gör barnen i årskurs 3 i genomsnitt 3,5 stavfel 

och i årskurs 9 endast 0,6. 

Lähdemäkis (1995) undersökning av finlandssvenska studenters 

finska skriftspråk uppvisar ett tämligen stort antal stavfel, som kan jämföras med 

stavfelen i detta material. 

Det har varit svårt att bedöma fall där prickar över ä och ö saknas. 

Varje fall har bedömts individuellt och testen har jämförts med den fria 

skrivningen. I de fall där informanten markerar prickar genomgående otydligt,

29 

har bortfall av prickar inte räknats som stavfel. Däremot i de fall där 

informanten i testet eller den fria skrivningen tydligt markerar prickar, har 

utelämning setts som stavfel, och förstås också då informanten markerat prickar, 

där det inte skall vara prickar (t.ex. onnellisiä pro onnellisia ’lyckliga’). 

Det framgår (tabell 2) att stavfelen i denna undersökning är relativt 

många, sammanlagt 393. Den informant (K29) som har flest stavfel (79 i 

lucktestet och 24 i diktamenstestet), har dyslexi och är därför inte medräknad i 

tabellen, då det inte är speciellt finskans stavning hon har problem med utan det 

gäller stavning över huvud taget, även svensk stavning. Däremot finns hon med i 

resten av undersökningen. 

I tabellen framgår ganska tydligt, att det är främst informanter i 

gruppen Sv, dvs. informanter som endast fått begränsad 

modersmålsundervisning, och som därmed också förmodligen fått sin 

alfabetisering genom svenskan, som har problem med stavningen. Sex 

informanter står för nästan 80 procent (304) av felstavningarna i lucktestet. Det 

är alltså ett fåtal informanter som har tämligen stora svårigheter med stavningen. 

Den informant (K3) som hade flest stavfel (75) i lucktestet har också flest 

stavfel i diktamenstestet (17). Men även den bästa skrivaren kan stava fel. Den 

typ av fel som återfinns hos informanterna i grupp Fi, dvs. de som gått i finsk 

klass, kan kanske klassificeras som ”slarvfel”; den sista bokstaven är ofta 

utelämnad: 

häne pro hänen 

aloi pro aloin 

väsyneit pro väsyneitä

30 

Tabell 3. Antalet stavfel i lucktestet och diktamen. 

Nummer Skolgång Lucktest Diktamen 

K1 Fi 0 0 

K5 Fi 6 0 

M11 Fi 11 0 

M13 Fi 0 0 

K19 Fi 0 0 

M22 Fi 1 0 

M24 Fi 0 0 

K27 Fi 2 0 

K2 Fi 0 1 

K4 Fi 0 0 

K18 Fi 1 0 

K21 Fi 1 0 

K15 Fi 12 0 

K20 Fi 8 0 

M30 Fi 0 0 

M6 Sv 11 0 

K7 Sv 7 0 

M8 Sv 1 0 

K17 Sv 2 0 

M23 Sv 2 0 

K3 Sv 72 17 

M9 Sv 63 5 

M10 Sv 32 0 

M12 Sv 67 5 

K14 Sv 21 4 

M25 Sv 7 0 

K26 Sv 49 2 

K28 Sv 9 4 

(K29 Sv 79 24) 

K16 Sv 8 1 

393 39 

De i särklass vanligaste stavfelen i hela materialet är dubbel- och enkelteckning 

av vokaler och konsonanter, vilket också stämmer med Tuomelas (2001:175) 

undersökning. Samtliga informanter är medvetna om att både vokaler och 

konsonanter kan dubbeltecknas och de flesta klarar det väl. De sex informanter 

som tillsammans har över 20 stavfel i lucktestet har vanligen problem med 

enkel- och dubbelteckning av både konsonanter och vokaler. Lähdemäkis (1995)

31 

undersökning av skriven finska hos finlandssvenska studenter visar att det 

vanligaste stavfelet är dubbelteckning av korta ljud efter den första stavelsen. 

Det vanligaste stavfelet i detta material är däremot enkelteckning av långa ljud, 

även om dubbelskrivning av korta ljud också förekommer. Även om 

felstavningen också förekommer i den första stavelsen är det vanligast efter den 

första stavelsen: 

pysi (pyysi) ’bad’ 

sitä (siitä) ’det’ 

videltä (viideltä) ’vid fem’ 

tehdän (tehdään) ’vi gör’ 

tehtin (tehtiin) ’vi gjorde’ 

päästin (päästiin) ’vi kom ut’ 

tavatin (tavattiin) ’vi träffades’ 

avatin (avattiin) ’vi öppnade’ 

seuravana (seuraavana) ’följande’ 

opaana (oppaana) ’som guide’ 

muutamaan (muuttamaan) ’flytta’ 

muutaman (muuttamaan) 

paremin (paremmin) ’bättre’ 

onnelisia (onnellisia) ’lyckliga’ 

hävinytt (hävinnyt) ’försvunnit’ 

kansa (kanssa) ’(tillsammans) med’ 

Några av dessa kan härledas till talspråksformer, såsom utelämnandet av –t i 

perfekt participet. Detta är förståeligt då många av informanterna pratar finska 

men de har fått begränsad undervisning i att skriva på finska och dessutom har 

de ofta inte kunskaper i finsk grammatik. Många informanter enkeltecknar långa 

ljud, både vokaler och konsonanter. Särskilt vanligt är det efter den första 

stavelsen. Ibland är den finska stavningen blandad med svenskt stavningssätt (o 

i stället för u; suoston pro suostun): 

kysynu (kysynyt) ’frågat’ 

häipunu (häipynyt) ’försvunnit’ 

tietänu (tietänyt/tiennyt) ’vetat’ 

kunelu (kuunnellut) ’lyssnat’ 

jättettu (jätetty) ’lämnad’ 

lyhyyltä (lyhyeltä) ’kort’ 

toukkussa (toukokuussa) ’i maj’ 

suoston (suostuin) ’jag gick med på’ 

vaatejta (vaatteita) ’kläder’ 

Ibland vet informanten att något ljud skall dubbeltecknas men inte vilket ljud 

eller de dubbeltecknar ett ljud utan hörbar anledning, vilket tyder på stor 

osäkerhet om stavning:

32 

seuravaana (seuraavana) ’följande’ 

viideneellä (viidennellä) ’femte’ 

hänntä (häntä) ’honom’ 

tuuli (tuli) ’kom’ 

Böjningen av ord som i nominativ har kort vokal och i stammen (i böjningen) 

har lång vokal (eräs/erää- ’en (viss)’, perhe/perhee- ’familj’, kevät/kevää- ’vår’) 

är komplexa och ofta felstavade. Det gäller även sådana informanter, som annars 

behärskar stavningsreglerna tämligen väl. Ordet eräänä hade nio informanter 

skrivit med enkel vokal medan tre hade utelämnat ordet helt och hållet. Det kan 

bero på att de inte känner till just detta ord och inte heller kan hänföra det till 

någon böjningstyp. Även den bästa skribenten kan glömma att en eller annan 

gång dubbelteckna en vokal och det är då ofta av denna komplexa typ av nomen. 

Det typiska då är att långa vokaler i andra eller tredje stavelsen enkeltecknas: 

eränä (eräänä) ’en (viss)’ 

kevällä (keväällä) ’på våren’ 

ranska (ranskaa) ’franska’ 

perhestä (perheestä) ’om familjen’ 

mentin (mentiin) ’vi gick’ 

käveltin (käveltiin) ’vi promenerade’ 

asuman (asumaan) ’flytta’ 

päästin (päästiin) ’vi kom ut’ 

En del av stavfelen kan åtminstone delvis bero på att informanten utgått från 

stavningen av grundformen, den som angivits under luckan och blivit ”låst” av 

det givna ordets stavning och inte kan genomskåda att stavning av grundform 

skiljer sig från stavning av böjningsform. Flera informanter som skrivit verben 

hymyili och kävelimme med dubbel –ll- (de två första exemplen nedan) har först 

skrivit verbet helt rätt men suddat (ibland flera gånger), skrivit den inkorrekta 

formen och lämnat den kvar. Det visar tydligt på att den givna infinitivformen 

gjort dem osäkra: 

infinitiv 

hymyilli (hymyili) hymyillä ’att le’ 

kävellimme (kävelimme) kävellä ’att promenera’ 

peläsin (pelkäsin) pelätä ’frukta’ 

alkussa (alussa) alku ’början’ 

oppin (opin) oppia ’att börja’ 

Däremot klarar samtliga att stava diftonger utan omkastning av bokstäver. 

Svenskspråkiga studenter brukar ha stora svårigheter med uo och ou (suota 

’kärr’ – soutaa ’att ro’) och man kunde förvänta sig liknande svårigheter hos 

dessa informanter, särskilt hos ovana skribenter. 

Det faktum att svenskt å över huvudtaget inte förekommer i 

materialet, och att o i stället för u (suoston pro suostuin) förekommer endast i 

några enstaka fall, visar på att informanterna inte utgår ifrån en svensk stavning i

33 

detta fall, samt att de har tämligen goda kunskaper i finska kvalitativa 

stavningsregler (till skillnad från kvantitet/längd). 

Stavningsfel på högskolenivå brukar vara bland det lättaste att rätta 

till, även om det saknas undervisningsmaterial och övningar speciellt framtagna 

för sverigefinska studerande. Efter en termins undervisning i grammatik och 

skriftlig språkfärdighet har stavningen i allmänhet stabiliserat sig enligt 

normerna. 

3.3 Verbböjning 

3.3.1 Användning av passivformer i lucktestet 

Användningen av passivformerna är mycket vanlig i talspråket, också i 

finlandsfinskt talspråk. Utöver angivelsen av ”äkta” passiva former har 

passivformerna i talspråket två funktioner, dels uttrycka 1. person plural i 

indikativ, i alla tempus, dels att uttrycka 1. person plural i imperativ i betydelsen 

”låt oss”. I indikativ föregås ofta passivformerna av det personliga pronomenet 

medan det utelämnas i imperativ. 

indikativ imperativ 

me mennään ’vi går’ mennään! ’låt oss gå!’ 

(menemme) (menkäämme) 

Det fanns sammanlagt 13 luckor som skulle fyllas i med en verbform i aktiv 

indikativ imperfekt i 1. p. pluralis, alltså med personändelsen –mme. Det totala 

antalet luckor där informanten förväntades skriva en verbform i aktiv indikativ 

imperfekt 1.pers. plural uppgår till 390. Det visar sig att det i nästan hälften 

(totalt 158, alltså ca 40 procent) av luckorna har skrivits en passivform (se tabell 

4). I 28 fall (ca 7 procent) har informanten avstått från att fylla i luckan 

(utelämnande). 

Nästan hälften (13) av informanterna har endast personböjda former. 

Den andra hälften, 17 informanter, har skrivit de 158 passivformerna. 

Informanterna blandar oftast personböjda former i aktiv med passivformer i 

både presens (se nedan under tempusmarkering) och imperfekt. Bland de 

former, som exempelvis M6 skriver, återfinns bl a: 

me tavattiin (tapasimme) passiv 

’vi träffades’ 

me keskusteltiin (keskustelimme) passiv 

’vi diskuterade’ 

me naurettiin (nauroimme) passiv 

’vi skrattade’ 

kävellimme (kävelimme) aktiv 

’vi promenerade’

34 

loikoillimme (loikoilimme) aktiv 

’vi låg och slöade’ 

Fem informanter (K3, K7, M10, M12, K29) har genomgående använt endast 

passivformer och fyra av dessa har dessutom använt passivformer i stället för 1. 

pers. singular. De flesta av de informanter som skriver passivformer i stället för 

personböjda former återfinns i den grupp som inte har fått regelbunden 

modersmålsundervisning, och som inte behärskar finsk stavning så väl.

Tabell 4. Antalet passivformer i stället för aktiv 1. pers. plural i lucktestet 

Nummer Skolgång Passiv 

K1 Fi 0 

K5 Fi 0 

M11 Fi 9 

M13 Fi 0 

K19 Fi 0 

M22 Fi 0 

M24 Fi 0 

K27 Fi 7 

K2 Fi 10 

K4 Fi 0 

K18 Fi 1 

K21 Fi 5 

K15 Fi 0 

K20 Fi 0 

M30 Fi 0 

M6 Sv 9 

K7 Sv 14 

M8 Sv 6 

K17 Sv 0 

M23 Sv 0 

K3 Sv 13 

M9 Sv 7 

M10 Sv 15 

M12 Sv 14 

K14 Sv 10 

M25 Sv 4 

K26 Sv 10 

K28 Sv 0 

K29 Sv 15 

K16 Sv 9 

158 

35 

Här finns dock informanter (tabell 4), som har fått 

hemspråksundervisning och i övrigt behärskar att både bilda andra, morfologiskt 

ganska svåra former och stavning (K2, K7, M8, K21, K27). Detta kunde stödja 

antagandet att användningen av passivformer i skrivet språk kan vara ett särdrag 

i sverigefinskan, som antagits i flera studier (bl a Janulf 1998; Tuomela 2001). 

Att passivformen är så vanlig i talspråket, även i finlandsfinskt 

talspråk, är förstås den viktigaste orsaken till att den förekommer så flitigt i

36 

skriven sverigefinska, men en bidragande faktor kan dessutom vara att för de 

flesta verbtyper ligger passivformen nära grundformen, alltså infinitivformen, 

och är därför också lätta att bilda. För vissa verbtyper är den negerade 

passivformen identisk med infinitiven. Lähdemäki (1995) menar att de många 

passivformerna i finlandssvenska informanters skrivna finska orsakats av finskt 

talspråk. 

Verbtyp infinitiv passiv nek.passiv akt.1.pers.pl. 

1 nauraa nauretaan ei naureta nauramme ’skratta’ 

2 syödä syödään ei syödä syömme ’äta’ 

3 jutella jutellaan ei jutella juttelemme ’prata’ 

4 siivota siivotaan ei siivota siivoamme ’städa’ 

4 pelätä pelätään ei pelätä pelkäämme ’vara rädd’ 

5 tarvita tarvitaan ei tarvita tarvitsemme ’behöva’ 

6 paeta paetaan ei paeta pakenemme ’fly’ 

3.3.2 Bildandet av indikativ imperfekt 

Indikativ imperfekt är ganska komplicerat att bilda och brukar vålla 

nybörjarstudenterna utan förkunskaper i finska en hel del problem. Särskilt svåra 

att bilda är imperfektformerna av verbtyperna 3 (jutella ’samtala’, kävellä 

’promenera’) och 4 (siivota ’städa’, pelätä ’frukta’) men även andra verbtyper 

kan vara ogenomskinliga, dvs. komplexa att bilda. Dessa svårigheter kan 

betraktas som marginella, då det är mycket enkelt att åtgärda problemen i 

grammatikundervisningen. Det är dock viktigt att vara medveten om vilka 

verbtyper som vållar mest problem, för att i undervisningen kunna fokusera på 

dessa och utarbeta undervisningsmaterial och övningar därefter. Informanterna 

har olika strategier för att tackla svårigheterna. Två informanter har, kanske 

omedvetet, bytt ut verbet mot ett annat, synonymt verb, som de kanske är mer 

förtrogna med: 

infinitiv given form 

aukasin aukaista avata (avasin) ’jag öppnade’ 

aloitin aloittaa alkaa (aloin) ’jag började’ 

Många informanter skriver verbet i presens, både i aktiv och i passiv presens: 

laitetaan (laitoimme) passiv ’lägga’ 

siivomme (siivosimme) aktiv ’städa’ 

siivotaan (siivosimme) passiv 

tavataa (tapasimme) passiv ’träffas’ 

syömme (söimme) aktiv ’äta’ 

nukumme (nukuimme) aktiv ’sova’

37 

Dock förekommer en del mindre avvikelser från standardspråkets former. Vad 

gäller verbtyp 3 (kävellä, jutella) har säkerligen den givna infinitivformen under 

luckan utlöst följande imperfektformer (se även under Stavning): 

infinitiv 

kävellimme (kävelimme) kävellä 

’vi promenerade’ 

loikoillimme (loikoilimme) loikoilla 

’vi låg och slöade’ 

hymyilli (hymyili) hymyillä 

’log’ 

Flera av informanterna som skrivit verbet med dubbel konsonant har också 

skrivit verbet helt rätt men suddat och skrivit den korrekta formen (ibland flera 

gånger) och slutligen lämnat den felstavade formen kvar. Det visar tydligt på att 

den givna infinitivformen gjort dem osäkra. 

Fyra informanter har nästan genomgående –si- som 

imperfektändelse. Det kan vara en övergeneraliserad imperfektändelse, kanske i 

analogi med den imperfektformen som de s.k. sammandragna verbtyperna 

(siivota – siivosi- ’städa’) har. Liknande imperfektformer kan man ibland stöta 

på i barnspråk (Nesser 1981) och vissa dialekter. Även Lähdemäki (1995) fann 

liknande imperfektformer hos de finlandssvenska informanterna och hon anser 

att de orsakats av antingen dialektal form eller att de bildats i analogi med de 

sammandragna verbtyperna. Eftersom konditionalisformen ’skulle’ (-isi-) ibland 

överlappar imperfektformen och kanske också har ett inslag av ’förfluten’ tid, 

kan det i viss mån ha påverkat detta: 

pyytäsi (pyysi) ’be (om ngt)’ 

näyttääsi (näytti) ’se ut (som)’ 

näyttäsi (näytti) 

pidäsin (pidin) ’tycka om’ 

kertosi (kertoi) ’berätta’ 

lentäsimme (lensimme) ’flyga’ 

tuntusi (tuntui) ’kännas’ 

Det förekommer också några få former, som man ofta stöter på hos 

svenskspråkiga nybörjarstudenter; nekande imperfekt bildat med nekningsverb 

följt av huvudverbet i imperfekt med –i, istället för huvudverbet i perfekt 

particip, samt former där ti > si- växlingen uteblivit. Vissa verb av denna typ har 

en ”fri variation”, exempelvis läksi – lähti ’gick’, men sådana verb återfinns inte 

i detta material. Samtliga imperfektformer återfinns i Sv-gruppen: 

ei kysyi (ei kysynyt) 

en tiesi (en tiennyt/tietänyt) 

pyyti (pyysi)

lenti (lensi) 

38 

Några informanter uppfattar inte loikoilla ’ligga och slöa’ som ett verb. En 

informant böjer det som ett nomen i inessiv: loikolassa, två informanter skriver: 

loikoista. De flesta av informanterna skriver dock oftast imperfektformer helt 

felfritt. Flera av informanterna uppvisar dessutom kreativitet; i stället för att rada 

upp imperfektformer efter varandra (loikoilimme Suomenlinnan uimarannalla, 

luimme ja keskustelimme) använder de en satsförkortning, dvs. en bisats 

förkortas och vävs in i en huvudsats. I exemplen nedan använder informanterna 

instruktiv av 2. infinitiven, en s.k. modalkonstruktion, där en sats som uttrycker 

en samtidig handling eller sättet för handlingen i huvudsatsen, vävs in i 

huvudsatsen. I det andra exemplet har informanten dessutom avlett ett av 

verben: 

loikoilimme Suomenlinnan uimarannalla lukien ja keskustellen taiteesta 

infinitiv: lukea (imperfekt: luimme); keskustella (imperfekt: keskustelimme) 

’vi låg och slöade på Sveaborgs badstrand läsande och diskuterande’ 

loikoilimme Suomenlinnan uimarannalla lueskellen ja keskustellen 

infinitiv: lueskella ’hålla på att läsa’; keskustella ’diskutera’ 

3.3.3 Användning av perfekt particip 

Perfekt participet används tillsammans med hjälpverbet olla ’vara’ i 

sammansatta tempusformer, dvs. i jakande och nekande perfekt, jakande och 

nekande pluskvamperfekt samt nekande imperfekt. I denna funktion används 

endast två former av participet, nämligen nominativ singular (-ut/-yt) och 

nominativ plural (-eet) medan hjälpverbet personböjs. I perfekt böjs hjälpverbet 

i presens: 

hjälpverb perfekt particip 

olen sanonut (sgl) ’jag har sagt’ 

olet sanonut ’du har sagt’ 

hän on sanonut ’han/hon har sagt’ 

olemme sanoneet (pl) ’vi har sagt’ 

olette sanoneet ’ni har sagt’ 

he ovat sanoneet ’de har sagt’ 

I pluskvamperfekt böjs hjälpverbet i imperfekt: 

hjälpverb perfekt particip 

olin sanonut (sgl) ’jag hade sagt’ 

olit sanonut ’du hade sagt’ 

hän oli sanonut ’han/hon hade sagt’

39 

olimme sanoneet (pl) ’vi hade sagt’ 

olitte sanoneet ’ni hade sagt’ 

he olivat sanoneet ’de hade sagt’ 

I nekande imperfekt personböjs nekningsverbet: 

nekningsverb perfekt particip 

en sanonut (sgl) ’jag sade inte’ 

et sanonut ’du sade inte’ 

hän ei sanonut ’han/hon sade inte’ 

emme sanoneet (pl) ’vi sade inte’ 

ette sanoneet ’ni sade inte’ 

he eivät sanoneet ’de sade inte’ 

Perfekt participet motsvarar i dessa sammansatta tempusformer supinum i 

svenskan. Participet kan också användas adjektiviskt, exempelvis som attribut 

eller predikativ i en sats. I en adjektivisk funktion kan perfekt participet böjas i 

samtliga kasus i både singular och plural, ex. väsynyt ’trött’: 

väsynyt nominativ singular 

väsyneessä inessiv singular 

väsyneenä essiv singular 

väsyneet nominativ plural 

väsyneistä elativ plural 

väsyneitä passiv plural 

I denna undersökning finns luckor för 13 perfekt participformer, 11 aktiva 

former och två passiva i tempusfunktion och ett particip i adjektivisk funktion 

(väsyneitä). 

I lucktestet har informanterna skrivit sammanlagt 330 aktiva och 60 

passiva participformer. De flesta informanter behärskar formerna väl. De 

sammanlagt 25 avvikelser som förekommer kan huvudsakligen avfärdas som 

felstavning av perfekt participet (se ovan om stavning). Det förekommer 

sammanlagt åtta utelämningar. Av de sammanlagt 60 participformerna i passiv 

jätetty ’lämnad’, viety ’(bort)förd’ skrevs sex i aktiv, i ett fall har informanten 

bytt ut det transitiva jättää ’lämna’ mot det intransitiva jäädä ’stanna’): 

infinitiv 

jättäänut (jätetty) jättää ’lämna’ 

jäänyt (jätetty) jäädä ’stanna’ 

viennyt (viety) viedä ‘föra bort’ 

vienyt (viety) viedä

3.3.4 Bildandet av 3. infinitiv 

40 

Lucktestet innehöll fem luckor för 3. infinitiv, fyra i illativ: tuntemaan, 

muuttamaan, asumaan, etsimään och en i abessiv: kertomatta. Här förväntades, i 

enlighet med tendensen att talspråkliga former är överanvända, att informanterna 

skulle använda den korta formen, alltså den talspråkliga varianten av 3. 

infinitivens illativ (tunteen, muuttaan, asuun, etsiin) och att abessivformen 

skulle vara sällsynt, eftersom abessiv är ett mycket ovanligt kasus i den 

grundläggande nomenböjningen. 

Resultaten är ganska överraskande, eftersom de flesta klarar dessa 

former utan problem (vissa dock med stavfel). Det är dessutom ytterst få 

utelämningar av formerna. Endast två informanter (M23 och K29) har skrivit 

den förväntade korta formen: 

tunteen (tuntemaan) 

etsiin (etsimään) 

etsin (etsimään) 

I följande fall kan informanten ha avsett den korta formen men stavningen gör 

att analysen blir osäker: 

muutta (kort form: muuttaan, lång form: muuttamaan) 

muuta -”- 

tuntuu (kort form: tunteen, lång form: tuntemaan) 

Fem informanter har skrivit 1. infinitivformen tuntea (den givna formen) i stället 

för illativ av 3. infinitiv tuntemaan, men har de andra 3. infinitivformerna helt 

korrekta. Det kan i dessa fall antingen vara ett rektionsfel, att informanten inte 

känner till att verbet oppia styr illativ av 3. infinitiv och inte 1. infinitiv, dvs. de 

har trott att det kan heta oppia tuntea i stället för oppia tuntemaan (med 

kortformen tunteen) ’lära känna’. Informanten som skrivit tuntuu har blandat 

ihop verbet tuntea ’att känna’ med tuntua ’att kännas, verka’. 

Informanterna känner till och behärskar abessiv av 3. infinitiv 

kertomatta nästan genomgående. Endast två informanter har skrivit om formen 

med eikä ollut kertonut, vilket är helt korrekt och passar också stilistiskt in i 

texten. En informant har skrivit kertomalle, vilket tyder på stor osäkerhet, men 

man kanske kan se det som en markering att formen skiljer sig klart från 

illativformerna. 

En informant har skrivit etsiäkseeni, s.k. finalkonstruktion 

etsiäkseni, vilket är en ganska avancerad satskonstruktion, där en bisats som 

uttrycker en avsikt vävs in i huvudsatsen. Denna satskonstruktion kan jämföras 

med illativ av 3. infinitiv men medan illativ av 3. infinitiv fokuserar på själva 

handlingen, fokuserar finalkonstruktionen på resultatet av handlingen. 

Finalkonstruktionen förekommer främst i skriftspråket medan illativ av 3.

41 

infinitiv är mycket vanlig i både skrift- och talspråket. Formen i detta fall passar 

inte stilistiskt riktigt in i kontexten, men är helt acceptabel. 

3.4 Nomenböjning 

Till begreppet nomen i finsk grammatik räknas ordklasserna substantiv, 

adjektiv, pronomen och räkneord, då de utifrån böjning i numerus och kasus 

bildar en egen grupp. Finskan har 15 kasus varav fyra är grammatiska kasus och 

11 adverbialkasus. De grammatiska kasusen består av nominativ, partitiv, 

genitiv och ackusativ. De används vid ord som fungerar som subjekt, objekt, 

predikativ och genitivattribut i en sats. Till adverbialkasusen räknas bl.a sex 

lokalkasus, som bildar ett system av befintlighetskasus och riktningskasus, dels i 

ett inre system ’i’ (inessiv, illativ, elativ) dels ett yttre system ’på, vid, i 

närheten’ av något (adessiv, allativ, ablativ). Inessiven och adessiven uttrycker 

befintlighet, elativ och allativ riktning till något och elativ och ablativ riktning 

från något. Dessa lokalkasus har även andra funktioner än att uttrycka rena 

lokaliteter. Till adverbialkasusen räknas också essiven och translativen. Essiv 

uttrycker vanligen uppgift eller ställning, villkor och orsaker samt tid medan 

translativ vanligen uttrycker tillstånd, egenskap, uppgift eller ställning, men kan 

också uttrycka tid. Till adverbialkasusen räknas också de mindre produktiva 

kasusen abessiv, instruktiv och komitativ. 

Lucktestet var konstruerat så att det skulle fånga upp de saker i 

nomenböjningen som många sverigefinska studerande känner osäkerhet inför, 

nämligen bildandet av partitiv pluralis, komparering av adjektiv, särskilt 

superlativ, och böjning av ordningstal. Nybörjarstuderande i finska har också 

problem med dessa saker, särskilt bildandet av partitiv pluralformerna, som är 

en av de stora stötestenarna i finsk grammatik. 

3.4.1 Bildandet av partitiv plural och komplexa nomentyper 

Nybörjarstuderande i finska brukar anse bildandet av partitiv pluralformer som 

det svåraste i det finska språket. Martin (1995) har i sin undersökning av vuxna 

studerande i finska som andra språk också betonat svårigheterna med att både 

lära ut och lära sig partitiv plural. Den är komplicerad att bilda (se Karlsson 

1978, 1982, Paunonen 1976), vilket också framkommer i denna undersökning. 

Nomenstammen, pluraländelsen och partitivpluraländelsen skall passas ihop (se 

ovan under kapitlet om utelämnande). Det kan ibland vara svårt att genomskåda 

ordets stam, särskilt när ordet i nominativ singular slutar på en konsonant (vieras 

’främmande’: vieraa-; rakennus ’byggnad’: rakennukse-; onnellinen ’lycklig’: 

onnellise-) eller på –i (baari ’bar’: baari- men uusi ’ny’: uute-). Många är också 

osäkra på ljudförändringarna i stammens slutvokal, dvs. när slutvokalen skall stå

42 

kvar (museo ’museum’: museo + i + ta> museoita), när det skall falla (ovi 

’dörr’: ove + i + a > ovia) eller övergå till annan vokal (herra ’herr’: herra + i + 

a> herroja). Pluraländelsen -i- vållar också problem, och många är osäkra på när 

-i- skall stå kvar, när det skall övergå till -j- (katu ’gata’: katu + i + a > katuja) 

eller när -i- övergår till –e (se i + i > ei-regeln nedan). Det är inte heller alltid så 

lätt att välja rätt ändelse för partitiv pluralis. De flesta tre- och flerstaviga 

substantiv som får en övergång från -a/-ä till -o/-ö avviker från huvudregeln att 

en kort stamvokal i singular får den korta partitivändelsen i plural (jfr herra – 

herroja ’herr’, men ravintola – ravintoloita ’restaurang’). 

Vad gäller de olika nomentyperna i denna undersökning är det bland 

annat substantiv med en stam som slutar på –i som vållar problem. Dessa får en 

ljudförändring av slutvokalen i till e- framför pluraländelsen (baari + i > baarei-, 

alltså ”i + i > ei-regeln”). Särskilt svåra i-stammar är tre- och flerstaviga 

nomentyper, som slutar på i, såsom teatteri ’teater’. Det kan också vara 

förvirrande att böja ordet pub, eftersom det först i böjningen får ett i fogat till 

stammen (pubi-). Stammar med långt ii- kan vara svåra att böja i pluralis, för där 

gäller inte i + i > ei-regeln utan den långa vokalen förkortas, liksom alla andra 

långa vokaler (kaunis: kaunii + i + ta > kaunii- + ta> kauniita).

43 

Tabell 5. Antal felaktiga partitiv pluralformer 

Nummer Skolgång Partitiv pluralis 

K1 Fi 0 

K5 Fi 1 

M11 Fi 1 

M13 Fi 0 

K19 Fi 0 

M22 Fi 0 

M24 Fi 0 

K27 Fi 0 

K2 Fi 0 

K4 Fi 0 

K18 Fi 3 

K21 Fi 1 

K15 Fi 7 

K20 Fi 2 

M30 Fi 2 

M6 Sv 0 

K7 Sv 5 

M8 Sv 2 

K17 Sv 1 

M23 Sv 0 

K3 Sv 18 

M9 Sv 9 

M10 Sv 17 

M12 Sv 10 

K14 Sv 15 

M25 Sv 12 

K26 Sv 14 

K28 Sv 18 

K29 Sv 10 

K16 Sv 10 

158 

I materialet finns sammanlagt 158 avvikande former av partitiv 

plural (se tabell 5), varav 24 kan ses som rena stavfel, så som enkelstavning av 

långa ljud: teatereita (teattereita) ’teatrar’, dubbelstavning av korta ljud: 

vieraitta ihmissiä (vieraita ihmisiä) ’främmande människor’ samt 

vokalharmonifel: pubejä (pubeja) ’pubar’. i-stammarna teatteri, baari, pub och 

kaunis ’vacker’ är svåra att bilda och det förekommer ett stort antal avvikelser 

på just dessa ord i materialet:

44 

teatteri > teattereita baari > baareja pub>pubeja 

(teattereja) 

a) teatteria baaria pubia 

teatteriä 

teatterita 

b) teatterit baarit pubit 

c) teattereä pubejä 

d) pubeia 

kaunis > kauniita 

kauneita 

kauneitä 

kauneida 

kaunita 

Särskilt vanlig är (a) teatteria, baaria, pubia, alltså partitiv singularformerna av 

ordet, ibland felstavade eller utan vokalharmoni. En del informanter skriver 

genomgående nominativ pluralisformen, inte bara på orden ovan (b) teatterit, 

baarit, pubit utan på samtliga partitiv pluralformer. Andra informanter skriver 

nominativ plural på dessa tre ord, men har både korrekta och felaktiga 

partitivformer på andra typer av ord. En informant skriver helt korrekt pubeja 

och baareja, men: teatteriä. Formerna pubejä och kaunita visar på osäkerhet 

när det gäller vokalharmoni respektive stavning. Några uppfattar i + i > eiregeln 

(c) men tar fel partitiv pluraländelse. En informant är medveten om i + i 

> ei-regeln men är osäker på dess tillämpning, vilket framkommer då samma 

informant skriver kauneita (kauniita). Några få informanter genomför inte i >jregeln 

(d). Ingen informant har dock dubbelteckning av i- (teatteriia), alltså 

stamvokalen i följt av plural-i, vilket kanske kunde förväntas. 

De flesta klarar dock dessa pluralformer utan några problem, en 

informant visar dessutom prov på sin kreativitet genom att skriva kapakkoja i 

stället för baareja, hon har således bytt ut baari mot det mer finskklingande 

ordet kapakka. 

Sammanlagt fem informanter skriver kauneita (kauniita). Som 

nämns ovan tillämpas inte i + i > ei-regeln på lång vokal i pluralböjningen men 

det faktum att regeln tillämpas vid adjektivets komparation både vid kort och 

lång vokal, så att i komparativ blir ordet kauniimpi och i superlativ kaunii- + in 

> kaunein, kan ha förvirrat. 

Två informanter uppfattar adjektivet uusi ’ny’ som en i-stam och 

skriver formen uuseja i partitiv pluralis. Ordet tillhör en annan komplex grupp 

av nomen, som är e-stammar (uute-). Det framgår alltså, att informanten 

behärskar både i + i > ei-regeln och i < j-regeln, men tagit fel på stam, och inte 

uppfattat att det är fråga om en e-stam. Martin (1995:170) anför liknande former 

i sitt material: moneja baareja (monia baareja ’många barer’), lehtejä (lehtiä 

’tidningar’), haukeja (haukia ’gäddor’).

45 

Andra komplexa nomentyper att bilda i pluralis av, särskilt partitiv 

och genitiv pluralis, är tre- och flerstaviga substantiv som slutar på -la/lä, -na/nä 

och -ra/rä, som får en ljudväxling i stammen före pluraländelsen: -a > -o, -ä > - 

ö. Dessa typer av ord är extra krångliga eftersom ljudväxlingen endast berör 

substantiv, alltså inte adjektiv (ihana – ihania). De har dessutom en avvikande 

partitivändelse i plural (-ta/-tä i stället för -a/-ä, se ovan), vilket gör att saken 

ytterligare förvärras då vissa tvåstaviga a-stammar, både substantiv och adjektiv, 

får samma ljudväxling a > o före pluraländelsen. Den sista typen av nomen får 

också en övergång av pluraländelsen -i- till -j- men skall ha den korta partitiv 

pluraländelsen (-a/-ä): 

partitiv pluralis 

kynttilä > kynttilöitä ’stearinljus’ 

ravintola > ravintoloita ’restaurang’ 

kauppa > kauppoja ’affär’ 

herra > herroja ’herr’ 

I materialet förekommer följande varianter av dessa nomentyper: ravintoloita 

’restauranger’ resp. tarinoita(nsa) ’(hans/hennes) historier’: 

ravintoloita tarinoitansa/tarinoitaan 

tarinoita 

ravintolia 

ravintolaja 

ravintolat tarinat (nominativ pl) 

ravintolojta tarinojta (partitiv pl) 

tarinaa (partitiv sgl) 

tarinaansa (partitiv sgl + px) 

tarinata (partitiv sgl?) 

tarinasta (elativ sgl) 

tarinoista (elativ pl) 

tarinsa (? + px) 

tarinani (nominativ sgl/pl + px) 

Av ravintola är samtliga former ovan i plural, en i nominativ och tre i partitiv. 

Här framgår tydligt problemen både med att välja rätt partitivändelse och 

reglerna med plural -i-. Ordet tarina är mycket komplicerat då det dessutom 

skall tillfogas possessivsuffix (px), vilket några av informanterna ovan har 

lyckats med. 

3.4.2 Kasusanvändning 

I denna grupp räknas samtliga kasus, dvs. grammatiska kasus (subjekts-, 

objekts- och predikativkasus), lokalitetsangivande adverbialkasus och kasus som

46 

utlösts av rektion, alltså då ett verb ”styr” ett kasus. Tidsuttrycken och 

inkongruenta uttryck behandlas separat och finns alltså inte medräknade här. 

De flesta informanter klarar valet av kasus mycket väl. 

Undersökningen innehåller i själva verket oväntat få felaktiga kasusval, särskilt 

överraskande är att de flesta klarar grammatiska kasus så pass väl. I Lähdemäkis 

(1995) undersökning av finlandssvenska studenters skrivna finska är främst 

objektsfel men även subjektsfel synnerligen vanliga. Det visar sig att i detta 

material är det några få informanter, de flesta i Sv-gruppen, som står för 

merparten av felen (tabell 6). 

Av de sammanlagt 117 felaktiga kasusvalen (se tabell 6) är 29 grammatiska 

kasus (subjekts-, objekts- och predikativkasus), resten (88) är främst lokalkasus, 

men även allmänna adverbialkasus, såsom essiv. Av de sammanlagt 117 

avvikelserna återfinns 102 i Sv-gruppen, och av de sammanlagt 30 

utelämningarna återfinns 28 i Sv-gruppen. De grammatiska felen i lucktestet är 

oväntat få, delvis kanske beroende på att det har varit svårt att avgöra om det är 

fråga om stavfel, exempelvis då objektskasus partitiv ranskaa skrivs utan 

vokalförlängning ranska. Dessa fall finns inte medräknade här utan återfinns 

under kapitlet om stavning. Likaså finns en del av de grammatiska kasusen 

under kapitlet om kongruens. Däremot är de grammatiska felen många i den fria 

skrivningen. Det verkar nästan som om informanterna varit mycket noggranna 

med formerna i testen men i den fria skrivningen har de slappnat av och 

koncentrerat sig mest på själva historien, inte på grammatisk korrekthet. 

För subjekts- och objektsmarkering är det främst stavning och 

bildandet av partitiv, särskilt partitiv pluralis, som är komplexa, medan valet av 

kasus för det mesta är helt korrekt. Det finns dock några få fall då informanten 

sätter subjektet i nominativ i stället för genitiv i necessiv sats och i partitiv i 

stället för genitiv i permissiv satskonstruktion: 

Väinö piti mennä vessaan (Väinön piti mennä vessaan) necessiv sats 

’Väinö var tvungen att gå till toaletten’ 

annoin häntä puhua koko ajan (annoin hänen puhua koko ajan) permissiv 

’jag lät honom prata hela tiden’ satskonstr.

47 

Tabell 6. Felval av kasus och utelämning av kasus vid rektion 

Nummer Skolgång 

Fel kasus 

och rektion 

K1 Fi 0 0 

K19 Fi 0 0 

K27 Fi 1 0 

K5 Fi 0 0 

M11 Fi 0 0 

M13 Fi 0 0 

M22 Fi 1 0 

M23 Fi 0 0 

M24 Fi 1 0 

K18 Fi 3 0 

K2 Fi 0 0 

K4 Fi 0 0 

K15 Fi 4 0 

K20 Fi 1 2 

M30 Fi 4 0 

K17 Sv 0 0 

K7 Sv 1 0 

M6 Sv 1 0 

M8 Sv 0 0 

K14 Sv 2 7 

K26 Sv 16 0 

K28 Sv 16 0 

K29 Sv 5 4 

K3 Sv 8 0 

M10 Sv 11 11 

M12 Sv 11 0 

M25 Sv 12 6 

M9 Sv 6 0 

K21 Sv 1 0 

K16 Sv 12 0 

117 30 

Utelämnad 

rektion 

Informanten (M9) som skrivit det första exemplet har en liknande konstruktion i 

den fria skrivningen: hän oli pakko muutta ’han var tvungen att flytta’. 

I materialet finns några få fall av felaktigt val av objektskasus:

48 

pelkäsin vieraista ihmisistä (vieraita ihmisiä) 

pelkäsin vieraat ihmiset, varsinkin miehet (vieraita ihmisiä, miehiä) 

pelkäsin vieraita ihmisiä, varsinkin miesten (miehiä) 

’jag var rädd för främmande människor, särskilt män’ 

en löytänyt hänet (häntä) 

en löytänyt hänen mistään (häntä) 

en löytänyt hänestä mistään (häntä) 

’jag hittade inte honom någonstans’ 

I exemplen ovan är det förmodligen de komplexa nomentyperna ihminen 

’människa’, vieras ’främmande, gäst’, och mies ’man’, som förorsakat problem 

(se även kapitlet om stavning och partitiv plural). Vad gäller nomen av typen 

ihminen (slutar på –(i)nen med stam –(i)se-), kan det kanske vara en 

sammanblandning av elativformen (ihmisestä) och partitivformen (ihmistä), 

eftersom dessa former är så lika varandra. Informanten bakom det första 

exemplet kan ha avsett partitiv plural men bildar i stället elativ plural. I det 

andra exemplet markerar informanten helt korrekt plural men avstår från att böja 

i partitiv utan låter ordet stå i nominativ. Informanten bakom det tredje exemplet 

har helt riktiga partitiv pluralformer av de komplexa vieraita ihmisiä men 

kongruensböjer inte miehiä och sätter det i genitiv pluralis. Informanterna 

bakom de tre sista exemplen har inte uppfattat att objektet i nekande satser skall 

stå i partitiv. Dessa informanter har stora problem med både stavning och 

morfologi även i övrigt. 

De mest iögonfallande avvikelserna vid markeringarna av 

grammatiska kasus är vid böjning av predikativ. Återigen är det en liten grupp 

informanter, de flesta i Sv-gruppen, som gör de flesta felen. Det verkar inte 

finnas någon uttalad struktur i deras kasusmarkering. Predikativen i satserna: 

olimme parhaita ystäviä ’(vi var) bästa vänner’ och olimme onnellisia ’(vi var) 

lyckliga’ vållar problem, förmodligen beror detta delvis på just att partitiv plural 

är så svårt att bilda. Predikativet hamnar ofta i nominativ singular, men ibland 

sätts attributet i nominativ singular medan huvudordet står i nominativ plural 

eller partitiv plural (se även under kapitlet om kongruens): 

olimme paras ystävä (nom sgl + nom sgl) 

paras ystävät (nom sgl + nom pl) 

parhat ystäviä (nom sgl + part pl) 

paras ystäviä (nom sgl + part pl) 

paras ystävinä (nom sgl + essiv pl) 

parhaat ystävät (nom pl + nom pl) 

olimme onnelliset (nom pl) 

onnelietä (part sgl/pl?) 

onnellista (part sgl)

49 

En informant har huvudordet i essiv plural (paras ystävinä), vilket trots allt 

kanske inte är så främmande, då essiven fungerar som kasus för 

predikativadverbial, men informanten har inte kongruensböjt attributet. Många 

har skrivit nominativ plural (parhaat ystävät), vilket är acceptabelt. Däremot är 

inte nominativ pluralformen onnelliset acceptabel i detta sammanhang. 

Det kan vara svårt att se vilket kasus informanten avser med 

onnelietä, kanske kan -tä i alla fall tolkas som en partitivändelse. Ingen har 

skrivit partitiv singular parasta ystävää men flera informanter skriver partitiv 

singularformen onnellista. 

I en sats i testet har tre luckor lämnats så att informanten själv fick 

välja satstyp: 

__________________ _______________ oli niin _______________, 

Kotimatka lentokone rauhallinen että minä 

nukahdin heti. 

Det fanns således flera olika alternativ att välja mellan: 

1) Kotimatkalla lentokoneessa oli niin rauhallista 

’På hemresan var det så lugnt i flygplanet’ 

2) Kotimatka lentokoneessa oli niin rauhallinen 

’Hemresan i flygplanet var så lugn’ 

3) Kotimatkalla lentokone oli niin rauhallinen 

’På hemresan var flygplanet så lugnt’ 

Sats 3 verkar kanske lite konstruerad men kan tolkas med liknande betydelse 

som sats 1 (’flyget var lugnt’), predikativet är då korrekt i nominativ till 

subjektet lentokone. För de flesta har denna sats inte berett några svårigheter alls 

medan det för ett fåtal, samtliga i Sv-gruppen, har vållat en hel del problem. Den 

vanligaste avvikelsen är följande: 

Kotimatkalla lentokoneella oli niin rauhallinen 

’På hemresan på planet var det så lugn’ 

Det är många komponenter som ska pusslas ihop i en och samma sats, och om 

informanten börjat med två självständiga adverbial i början av satsen, kan 

bildandet av partitiv av ett komplext ord i slutet av satsen bli ganska 

komplicerat. 

En av de oftast förekommande feltyperna vid val av kasus i denna 

undersökning är att informanterna väljer fel kasusserie, alltså yttre lokalkasus i 

stället för inre lokalkasus och vice versa. Det stämmer väl med tidigare 

undersökningar (Janulf 1998: 253; Tuomela 2001: 142). Även i Lähdemäkis 

(1995: 96-99) undersökning återfinns dessa feltyper, det är dock något vanligare 

att informanten väljer inre lokalkasus i stället för yttre lokalkasus. Ännu mer 

frekvent lokalkasusfel i Lähdemäkis (1995: 94-99) undersökning är att

50 

informanten väljer befintlighetskasus i stället för riktningskasus eller fel 

riktningskasus, exempelvis till-kasus istället för från-kasus och vice versa. 

Många av felen hänför hon till påverkan från svenskan. 

Det oftast förekommande felet i detta material vad gäller användning 

av lokalkasus är att informanten använder yttre lokalkasus i stället för inre 

lokalkasus. Många informanter böjer lentokone ’flygplan’ i adessiv i stället för 

inessiv och vessa ’WC, toalett’ och taksijono ’taxikö’ i allativ i stället för illativ: 

Kotimatkalla lentokoneella oli niin rauhallinen 

’På hemresan var det så lugnt på flygplanet’ 

Väinön piti mennä vessalle 

’Väinö var tvungen att gå på toaletten’ 

menimme suoraan taksijonolle 

’vi gick direkt till taxikön’ 

Däremot är adessiven acceptabel i följande exempel, om det avses i funktionen 

’med’: 

Kotimatka lentokoneella oli niin rauhallista 

’Hemresan med flygplan var så lugn’ 

Det kan finnas flera orsaker till att informanterna väljer adessiv, dels kan det 

bero på svensk påverkan, där prepositionen ’på’ (’på flyget’, ’på toa’) utlöser 

motsvarande kasus (adessiv) i finskan, dels kan det också bero på felaktig 

kongruens (kotimatkalla lentokoneella). En informant har skrivit lentokone i 

nominativ, dvs. den form som angivits under luckan: Kotimatkalla lentokone oli 

rauhallista. Nominativen skulle vara acceptabel här, om predikativet 

(rauhallinen) också hade stått i nominativ och inte i partitiv. 

Dessa yttre lokalkasusformer kan kännas främmande men många 

lärare känner säkert igen feltypen, för många sverigefinska studerande har 

ibland en till synes oförklarlig preferens för yttre lokalkasus. Även Janulf 

(1998:254 – 255) menar att det finns ett visst vacklande i valet mellan inre och 

yttre lokalkasus och att adessiven kan utlösas av svenskans preposition på. 

Tuomela (2001:142) konstaterar att en av feltyperna i hans material är att eleven 

använt sig av det motsvarande yttre lokalkasuset för det inre och vice versa, och 

som exempel anför han (2001:142): 

laittaa sen jääkaapille (laittaa sen jääkaappiin) 

(allativ) (illativ) 

’ställa den i kylskåpet’ 

Den motsatta feltypen återfinns också i materialet, även om den är mer ovanlig, 

alltså de fall där informanter väljer inre lokalkasus i stället för yttre lokalkasus. I 

materialet finns sammanlagt 8 sådana fall, samtliga Tampereen (genitiv sgl) i 

stället för Tampereelle i allativ singular. Informanterna har här förmodligen 

avsett illativ Tampereeseen men inte känt till att Tampere har lång vokal i

51 

stammen (Tamperee-), vilket utlöser ändelsen –seen i illativ (se andra komplexa 

nomentyper under 3.4.1). Tampere utgör ett av få undantag från den 

standardspråkliga regeln att namn på städer böjs i inre lokalkasus, om de inte har 

-joki ’flod, å’, -mäki ’backe’ och liknande som slutled i namnet. Om man inte 

känner till staden i fråga, är det således naturligt att välja den inre 

lokalkasusserien. 

Informanterna ovan har uppfattat distinktionen befintlighetskasus – 

riktningskasus helt riktigt. Det finns fem fall, där informanten skrivit 

lentokentällä ’på flygplatsen’ i stället för lentokentälle ’till flygplatsen’, alltså 

befintlighetskasus i stället för riktningskasus. Det är osäkert om det är 

distinktionen befintlighet – riktning, som informanterna inte behärskar eller om 

det är fråga om stavfel, då de informanter som står bakom dessa avvikelser är 

mycket osäkra på just stavning. 

Endast fyra informanter har utelämnat ord, som räknas till kasusval 

och rektion. En av informanterna (M10) har sammanlagt 50 utelämningar (se 

ovan, under kapitel om utelämningar), varav 11 faller under kasusval och 

rektion. 

Ablativen är det minst frekventa av lokalkasusen i skrivet 

standardspråk (Karlsson 1982: 308) och tycks också skapa mest problem i 

kasusvalet. I testet fanns fyra luckor för ablativ; de två verben, näyttää ’verka, se 

ut’ och tuntua ’kännas’ kräver ablativ: hän näytti niin kiltiltä ja ystävälliseltä 

’han verkade så snäll och vänlig’ och Lentomatka tuntui lyhyemmältä kuin 

junamatka ’Flygresan kändes kortare än tågresan’ och sedan i satsen: Väinö oli 

ammatiltaan ranskan kielen opettaja ’Väinö var till yrket lärare i franska’. Här 

följer några exempel på felaktigheter på de fyra ablativformerna: 

kiltiltä: kiltti, kilttiinä, kilttiä 

’snäll’ 

ystävälliseltä: ystävällinen, ystävällisenä, ystävällistä, ystävällisesti 

’vänlig’ 

lyhyemmältä: lyhyt, lyhyempi, lyhyksi, löhöenpi 

’kortare’ 

ammatiltaan: ammattinsa, ammattinaan, ammatiaansa, ammatilla, 

’till yrket’ ammatikseen, ammatisesta, ammattilainen 

Fyra informanter skriver båda orden kiltti ’snäll och ystävällinen ’vänlig’ i 

nominativ, och en informant skriver båda exemplen i essiv: kilttiinä och 

ystävällisenä, vilket kan tyda på behärskning av kongruens i detta fall (se även 

under kapitel om kongruens nedan). Utelämningarna av dessa ord har varit 

relativt få. 

Det har för några få informanter varit svårt att få ihop både 

komparativform och ablativ av lyhyt ’kort’ när positivformen i nominativ var 

angiven under luckan. Några informanter har inte uppfattat att adjektivet skulle

52 

stå i komparativ: lyhyt, lyhyksi medan andra informanter har uppfattat 

komparativformen men inte böjt ordet: lyhyempi och löhöenpi. 

De många varianterna på ammatti ’yrke’ kan kanske bero på att 

ablativen är så ovanlig, vilket kunde förklara bl.a. ammatikseen, där 

informanten har ersatt ablativen med kasus translativ, vilket är nästan ett lika 

ovanligt kasus. Translativen kan i detta fall ha utlösts av svenskans ’till yrket’. 

Det är överraskande att flera informanter har fogat possessivsuffix på ammatti, 

fastän den angivna formen var nominativ utan possessivsuffix. En bidragande 

orsak till osäkerheten vid kasusval kan just vara att många har uppfattat att det 

ska följas av en speciell ändelse (possessivsuffix) och inte har haft full kontroll 

på själva kasusändelsen. 

Flera informanter har haft problem med keskustelimme taiteesta ’vi 

samtalade om konst’ och har ersatt elativen med partitiv: taidetta. Det kan i 

vissa fall bero på att just detta nomen tillhör de komplexa nomentyperna (se 

ovan), där just elativen och partitiven ofta sammanblandas. En informant har 

skrivit taiteen (ackusativ) och en informant taiteellisesti. Anmärkningsvärt är 

att en av de informanter, som gått i finsk klass (Fi) och som annars skriver 

felfritt har skrivit taidetta. 

Essiven som kasus för predikativadverbial brukar vara en av de stora 

stötestenarna för nybörjarstuderande, men informanterna i denna undersökning 

tycks klara det mycket väl. En informant (M9) har skrivit opasalla. Essiven i 

vihaisena ja vähän huolestuneena ’arg och lite orolig’ har de flesta också klarat 

mycket väl, bortsett från vissa stavfel och någon inkongruens (se under 

kongruens nedan). En informant har skrivit vihaisessa och huolestuneessa. 

Däremot finns det flera utelämningar av just dessa ord än andra kasus (se även 

utelämningar), vilket tyder på osäkerhet. 

En studerande har skrivit rakastunut häntä i stället för häneen och 

en informant rakastunut hänestä. Det kan i det första fallet vara en 

sammanblandning av verbet rakastaa ’älska’ som får objekt (häntä): olin 

rakastanut häntä och verbet rakastua ’bli förälskad’, som styr illativ (häneen). 

Kasusvalet i det andra exemplet är inte lika genomskinligt, det kan tänkas att 

informanten varit medveten att det inte skall vara objektskasus men då valt fel 

riktningskasus (från-kasus i stället för till-kasus), kanske påverkat av kasus 

elativ i pitää hänestä ’ att tycka om honom/henne’. 

3.4.3 Kongruens 

Här behandlas två olika typer av kongruens, dels kasus- och numeruskongruens i 

nomenböjningen, dels personkongruens i verbböjningen. Jag har inte räknat hit 

användningen av verbets passivform i stället för aktivformen i 1. pers. plural. 

De flesta klarar numerus- och kasuskongruens i nomenböjningen 

utan större problem. De sammanlagt 31 fallen av inkongruens hittar man hos 13

53 

informanter, främst i gruppen Sv. Den finlandssvenska informanten har också 

två fall av inkongruens. 

I Tuomelas (2001:144) material är de flesta av de felaktiga 

kongruensfallen sådana, där attributet står i nominativ och huvudordet i kasus. I 

detta material återfinns 8 fall, som kan tolkas så att attributet står i nominativ 

och huvudordet i andra kasus. Vid uttrycken paras ystävät ’bästa vänner’ och 

viisi vuosia ’fem år’ är det inkongruens i numerus, då attributet står i nominativ 

singular och huvudordet i nominativ plural respektive nominativ singular och 

partitiv plural. I paras ystävinä är det inkongruens både i numerus och i kasus. 

paras ystävinä (nominativ singular + essiv pluralis) 

paras ystävät (nominativ singular + nominativ pl.) 

’bästa vänner’ 

(kaksi) lipun (nominativ singular av kvantitetsord 

’två biljetter’ + ackusativ singular) 

(kaksi) matkalipun (nominativ singular av kvantitetsord + 

’två resebiljetter’ ackusativ singular) 

(viisi) vuosia (nominativ singular av kvantitetsord 

’fem år’ + partitiv plural) 

(paljon) kaunista vanhaa rakennusta (kvantitetsuttryck + partitiv singular) 

’många vackra gamla byggnader’ 

Orden inom parentes har varit givna och det är möjligt att informanterna 

förbisett dessa, men de kan också ha varit osäkra på de komplicerade regler för 

vilket kasus som ska väljas i uttryck med räkneord i nominativ singular och 

kvantitetsordet paljon. Saken kompliceras ytterligare av att paljon kan betyda 

både ’många’ och ’mycket’. 

Följande inkongruensfall i numerus kan kanske delvis bero på 

svårigheter att bilda partitiv i både singular och plural: 

(pelkäsin) vieraitta ihmissiä, miestä (partitiv pl. + partitiv pl. + partitiv sgl.) 

vieraita ihmistä (partitiv pl. + partitiv sgl.) 

(pelkäsin vieraita ihmisiä, miehiä) 

’(jag var rädd för) främmande människor, män’ 

uutta vaatteita (partitiv sgl. + partitiv pl.) 

(uusia vaatteita) 

’nya kläder’ 

monta kauneita rakennusta (partitiv sgl.+ partitiv pl. + partitiv sgl.) 

(paljon kauniita rakennuksia) 

’många vackra gamla byggnader’ 

I det sista exemplet har informanten ersatt det givna ordet paljon ’mycket’ med 

partitiv singularformen moni: monta ’många’, som många uppfattar som en 

grundform av ett kvantitetsuttryck synonymt med paljon. 

I några fall är det helt tydligt att just svårigheterna med att bilda 

partitivformerna och hålla dem isär från elativformerna som ligger bakom

54 

inkongruenserna. Här har till synes informanten helt korrekt använt partitiv i 

attributet (vierasta) och huvudordet har hamnat i elativ, men det kan också röra 

sig om en typ av stavfel som är mycket vanligt i materialet; informanten har 

avsett vieraasta ihmisestä och i så fall enkelskrivit den långa vokalen: 

vierasta ihmisestä (partitiv sgl. + elativ pl.) 

’främmande människor’ 

Några informanter har haft problem med att böja uskomaton ’otrolig’ i 

uskomattoman jännitävä kaupunki ’en otroligt spännande stad’ i rätt kasus 

(genitiv: uskomattoman): 

uskomaton jännittävä kaupunki 

uskomatonta jännittävä kaupunki 

Det finns några enstaka inkongruensfall som inte har en omedelbar förklaring: 

vihaisena ja hieman huolestunut (essiv + nominativ) 

’arg och lite orolig’ 

vihaisena ja hieman huolestuneena 

(näytti) kilttiltä ja ystävällisesti (ablativ + adverb) 

’såg snäll och vänlig ut (vänligt)’ 

(näytti) kiltiltä ja ystävälliseltä 

De flesta av kongruensfelen i materialet återfinns i tidsuttrycket seuraavalla 

viikolla ’nästa vecka’, där nominativformerna av orden var givna. Sammanlagt 

nio informanter har skrivit attributet i essiv och huvudordet i adessiv: 

seuraavana viikolla 

seuraavana viikola 

Några informanter har skrivit orden i nominativ (inte kongruensfel) och en 

informant har skrivit attributet i genitiv och huvudordet i nominativ: 

seuraava viiko 

seuraavan viiko 

Detta tidsuttryck är komplext, då viikko alltid i denna ställning skall böjas i 

adessiv och följer således inte huvudregeln som säger att när tidsuttrycket har 

attribut skall det böjas i essiv. I fallen ovan har dock informanterna uppfattat 

specialregeln för viikko, men attributet seuraava har rört till det. Seuraava som 

attribut i tidsuttryck förekommer vanligen i kombinationer som seuraavana 

päivänä ’nästa dag’ och seuraavana yönä ’nästa natt’, dvs. böjt i essiv. Här kan 

det i viss mån uppfattas som lexikaliserat. Sammanlagt 7 informanter har inte

55 

uppfattat specialregeln för viikko utan har skrivit hela uttrycket (utan 

kongruensfel) i essiv: seuraavana viikkona (se Tidsuttryck nedan). 

En av de fraser som gavs på svenska var ett tidsuttryck med ett 

ordningstal som attribut: ’den femte dagen’. Informanterna förväntades skriva 

viidentenä päivänä. Några hade svårt att bilda ordningstalet och har då skrivit 

grundtalet, andra har skrivit hela uttrycket i nominativ, och det räknas då inte 

som kongruensfel: 

videltä päivänä (ablativ + essiv) 

viiden päivänä (genitiv + essiv) 

eräs päivänä (nominativ + essiv) 

(viides päivä (nominativ + nominativ)) 

En av informanterna (tredje exemplet ovan) har ersatt ordningstalet mot eräs ’en 

(viss)’ men inte kongruensböjt det med huvudordet. Två informanter har skrivit 

attributet i adessiv och huvudordet i essiv och tre informanter har skrivit hela 

uttrycket i adessiv (inte inkongruens): 

3.4.4 Tidsuttryck 

vidennellä päivänä 

vitenelä päivänä 

viidennellä päivällä 

Som redan framgick i kapitlet om kongruens är tidsuttrycken i adessiv och essiv 

seuraavalla viikolla ’följande vecka’ (adessiv) och viidentenä päivänä ’den 

femte dagen’ (essiv) särskilt komplexa med relativt många avvikelser i 

kongruensböjningen. Både Janulf (1998:254) och Tuomela (2001:141) 

konstaterar att essiven vållar mest problem vid tidsuttryck och informanterna 

använder nominativ eller genitiv i stället för essiv. De flesta informanter i denna 

undersökning klarar dock dessa tidsuttryck utan problem, både kasusval och 

kongruens medan några informanter klarar kongruens men är osäkra på i vilket 

kasus orden ska stå. När det gäller seuraavalla viikolla, kan attributet seuraava, 

som är mycket vanligt i andra typer av tidsuttryck, i essiv, tillsammans med att 

viikko är ett undantag från regeln om att huvudord med attribut böjs i essiv, ha 

förvirrat informanten. Den informant som skrivit de två exemplen nedan har 

således inte känt till specialregeln för viikko utan skriver essiv enligt 

huvudregeln: 

seuraavana viikkona 

viidennellä päivällä 

Adessiven i det andra exemplet viidennellä päivällä ’på den femte dagen’ kan ha 

utlösts av svenskans preposition ’på’, som ofta motsvaras av adessiv. Det kan

56 

eventuellt ha med kasusfrekvens att göra, då adessiven är mycket mer frekvent 

än essiven. Det kan också tänkas att informanten är förtrolig med orden var för 

sig, viidennellä ’i femte klass’ och päivällä ’på/om dagen’, men exemplet visar 

att informanten behärskar böjning av ordningstal, vilket är mycket komplext. 

Det är dock överraskande att i flera fall har samma informant skrivit båda 

exemplen ovan. Informanterna har alltså inte problem med kasus i sig, ofta inte 

heller med stadieväxling utan i detta fall endast kasusval i dessa tidsuttryck. 

Förutom de två tidsuttrycken seuraavalla viikolla och viidentenä 

päivänä finns i materialet sju andra tidsuttryck, varav ett med ett svenskt uttryck 

som utgångspunkt: ’från den dagen’. De flesta informanter klarar dessa uttryck 

mycket bra, de avvikelser som förekommer är främst stavfel (se även kapitlet 

Stavning ovan). 

I följande exempel hittar informanten bakom det första exemplet 

den helt riktiga stammen och böjer det i genitiv men glömmer att stadieväxla. 

Vid det andra exemplet uppfattar informanten nominativen som böjningsstam 

(andra exemplet), men böjer ordet helt korrekt i genitiv: 

kukauten kuluttua (kuukauden) ’efter en månad’ 

kuukasin kuluttua 

I lucktestet fanns en mening, med substantivet loppu ’slut’ i tidsuttryck: 

Odotin kauan ja ____________ ____________ sisään __________ _________. 

loppu mennä etsiä hän 

’Jag väntade länge och till sist gick jag in för att leta efter honom’ 

Här kunde man kunde förvänta sig tidsuttrycket böjt i antingen ablativ lopulta 

’till sist’ eller translativ lopuksi ’till slut’. De flesta informanter skriver ordet i 

ablativ, endast sex informanter i translativ och tre informanter i annat kasus: 

lopuksi (translativ) 

lopuks 

lopulliseksi 

lopussa (inessiv) 

lopulla (adessiv) 

loppuun (illativ) 

Formen lopulliseksi kan vara en sammanblandning av loppu och lopullinen 

’slutgiltig. 

3.4.5 Possessivsuffix 

Possessivsuffixen är obligatoriska i skrivet standardspråk, i 1. och 2. personen 

kan de föregås av genitivformen av personligt pronomen eller stå ensamt. 3:e 

personens pronomen kan utelämnas i kombination med possessivsuffixet, då det

57 

har samma syftning som satsens subjekt (’sin, sitt, sina’). I vardagligt talspråk 

används sällan possessivsuffix, ägaren uttrycks i stället med genitiv av 

personligt pronomen i 1. och 2. personen och med demonstrativa pronomen 

se/ne för 3. person, vilket Paunonen (1990) bekräftar i sin undersökning av 

finlandsfinskt talspråk. I Nessers (1990) undersökning av skriven sverigefinska 

utelämnades drygt 50 procent av possessivsuffixen medan informanterna i 

Janulfs (1998) undersökning utelämnade nästan 75 procent av possessivsuffixen. 

Tuomelas (2001) undersökning visar också samma tendens; utelämningarna är 

mycket vanliga i de lägre årskurserna men minskar i de högre årskurserna. Det 

bör nämnas att även i de finska kontrollgrupperna i Tuomelas (2001) 

undersökning återfanns felaktiga utelämningar. De sverigefinska elevernas 

skriftspråk är kraftigt påverkat av talspråket och denna påverkan kommer tydligt 

till uttryck i just utelämning av possessivsuffix. 

I testet fanns 11 luckor där possessivsuffix förväntades, vilket skulle 

bli totalt 330 fall i hela materialet. Det finns sammanlagt 117 utelämningar (se 

tabell 7). Således utelämnas drygt en tredjedel av possessivsuffixen. 

Utelämningarna är alltså färre än i de andra undersökningarna men detta kan 

beror på att informanterna i denna undersökning är betydligt äldre. 

Utelämningar av possessivsuffixet är också mycket vanliga i den fria 

skrivningen.

58 

Tabell 7. Antalet utelämningar av possessivsuffix 

Nummer Skolgång Possessivsuffix 

K1 Fi 0 

K5 Fi 4 

M11 Fi 5 

M13 Fi 0 

K19 Fi 1 

M22 Fi 0 

M24 Fi 0 

K27 Fi 3 

K2 Fi 1 

K4 Fi 0 

K18 Fi 6 

K21 Fi 2 

K15 Fi 4 

K20 Fi 4 

M30 Fi 4 

M6 Sv 4 

K7 Sv 4 

M8 Sv 3 

K17 Sv 1 

M23 Sv 2 

K3 Sv 6 

M9 Sv 7 

M10 Sv 7 

M12 Sv 8 

K14 Sv 5 

M25 Sv 9 

K26 Sv 9 

K28 Sv 5 

K29 Sv 8 

K16 Sv 5 

117 

Som framgår (tabell 7), är fördelningen mer jämn och skolbakgrunden har inte 

har lika stor betydelse här som för de övriga språkdragen. Även informanter som 

gått i finsk klass (Fi) utelämnar possessivsuffix: 

perheestä (perheestäni) ’om min familj’ 

lapusuudesta (lapsuudestani) ’om min barndom’ 

meidän asunto (meidän asuntomme) ’vår bostad’

59 

minun tavarat (minun tavarani) ’mina saker’ 

Vissa informanter är lite mer kreativa och byter ut ordet itse ’själv’ (aloin kertoa 

itsestäni) mot omasta ’egen’ och minusta ’mig’, och asunto (meidän 

asuntomme) mot meidän koti ’hem’ men tillfogar inte orden possessivsuffix. En 

informant uppfattar att ordet kräver possessivsuffix men är osäker på själva 

suffixet: 

meidän asuntoni (meidän asuntomme). 

Informanten har tillfogat possessivsuffix för 1. person singular -ni ’min’ trots att 

det personliga pronomenet i genitiv före är meidän ’vår’. 

3.4.6 Kasusändelse i stället för postpositionsuttryck 

Flera undersökningar om sverigefinska skolbarns språk visar på en tendens att 

använda nomen följt av postpositionsuttryck i stället för nomen böjt i ett 

lokalkasus (bl. a. Nesser 1986; Janulf 1998; Tuomela 2001), men motsatt 

tendens finns också, dvs. där ett postpositionsuttryck ersätts med ett nomen böjt 

i kasus (Nesser 1986, Tuomela 2001). 

I lucktestet fanns en lucka med en svensk fras given som skulle 

översättas till finska. Informanterna förväntades skriva hänen 

luokseen/luoksensa ’(hem) till honom’ eller luokseen/luoksensa ’(hem) till sig’: 

kuukauden kuluttua hän pyysi _____________ ______________ _____________________ 

minä muuttaa ”till honom” 

Denna typ av postpositionskonstruktion är intressant, då de yttre lokalkasusen 

(adessiv, allativ och ablativ) i efternamn kan användas i funktionen ”(hemma) 

hos, till och från’, exempelvis Menen Virtasille ’Jag går till Virtanens’. Samma 

funktion kan också plural av personliga pronomen ha: Tule meille! ’Kom (hem 

till) oss!’ Tulen heiltä ’Jag kommer från dem’. Standardspråket föredrar 

vanligen ett postpositionsuttryck i denna kontext. 

Sammanlagt 10 informanter skriver hänelle, samtliga i Sv-gruppen 

och en informant skriver hännen, övriga 17 har en postpositionskonstruktion: 

hänen luokseen 

luoksensa 

luokseen 

hänen luokse 

hänen luo 

hänen tykö 

Sammanlagt sju informanter skriver hänen luokseen, två informanter luokseen 

och en luoksensa, de har alltså helt korrekt possessivsuffix på postpositionen. 

Övriga 10 utelämnar possessivsuffixet (se även ovan under kapitlet om

60 

possessivsuffix). Det är vanligt att possessivsuffixet utelämnas i postpositioner, 

den kortare formen av luokse: luo kan dessutom inte ta possessivsuffix. 

Postpositionen tykö är en ålderdomlig eller dialektal motsvarighet till luokse 

’(hem) till’. Formen kan på samma sätt som luokse också fungera som ett 

självständigt adverb. 

3.4.7 Böjning av ordningstal 

Böjning av ordningstalen brukar vara en stor stötesten för samtliga 

nybörjarstudenter. Nominativformerna brukar vara relativt enkla att tillägna sig, 

men vid böjning blandas de ofta ihop med grundtalen. Detta beror främst på att 

böjningsstammen är ovanligt komplex: viides ’femte’ i nominativ singular men 

stammen är viidente-. Böjningen kompliceras ytterligare då det stadieväxlar -nt- 

~ -nn-: viidente + ssä > viidennessä ’i/på det femte’. Vid ordningstalet 10 blir 

böjningen i vissa kasus mycket komplicerad: kymmenes/kymmenente-; 

kymmenennessä (inessiv) ’i tionde’, kymmenennen (genitiv). 

Ordningstalet i denna undersökning fanns i följande sats, där den 

svenska frasen skulle översättas till finska. Även om nominativ i samband med 

ordningstal börjar vinna mark i Finland och i många fall försöker man kringgå 

att böja ordningstalet. Uttryck för att ange datum, exempelvis viides päivä 

tammikuuta ’femte januari’ kan också ha påverkat användningen av 

nominativformer. Informanterna förväntades dock skriva viidentenä päivänä: 

________________________ olimme todella _______________________. 

”Den femte dagen” väsynyt 

Många har problem med bildandet av formen, stavningen och 

kongruensböjningen med huvudordet (se även ovan under Kongruens och under 

Tidsuttryck). 14 informanter har dock skrivit uttrycket helt korrekt, en informant 

har utelämnat och 15 informanter (i Sv-gruppen) har följande varianter av 

uttrycket: 

viides päivä 

vitenälä päivänä 

videnelä päivänä 

videnellä päivällä 

viidenellä päivällä 

viitenellä päivällä 

viideneellä päivällä 

viidenellä päivällä 

viitenä päivänä 

viiden päivänä 

vieden päivänä 

videllä päivällä

61 

Fyra informanter skriver hela uttrycket i nominativ, övriga i essiv och adessiv 

med eller utan kongruens. I dessa 11 fall skriver informanten ett ordningstal, i de 

sista fyra exemplen ett grundtal. 

3.5 Fri skrivning 

Uppsatserna i den fria skrivningen är av mycket varierande längd (se tabell 6), 

tre informanter i Sv-grupp har avstått helt från att skriva medan de flesta 

försöker skriva ett avslut på historien. Det är överraskande att även de 

informanter som har tydliga problem med både stavning och böjning skriver, 

även om det ofta blir kort. De längsta uppsatserna är skrivna av informanter som 

behärskar språket väl. Här (se tabell 8) framgår dock att det inte enbart är 

informanter från grupp Fi som skriver längre uppsatser. Informant M8 i Svgruppen 

klarar dock både lucktestet och diktamenstestet mycket väl, uppsatsen 

är lång (116 löpord) och nästan felfri. 

Då materialet är så begränsat (27 uppsatser) och själva uppsatserna 

korta (sammanlagt 1716 löpord) analyseras de inte djupare utan endast i referens 

till lucktestet och diktamenstestet. Uppsatserna är dock helt förståeliga, utom för 

ett par oläsliga ord som beror på informantens skrivstil. De flesta lyckas bygga 

upp sammanhängande text så att historien får ett snärtigt slut. 

Det är dock uppenbart att den fria skrivningen av många har 

uppfattats som just friare test. Informanterna gör många fler fel, även på saker 

som de skriver helt korrekt i lucktestet. Stilen är ofta mer talspråkig och det 

förekommer många talspråkiga former, bl a av personliga pronomen (mulle pro 

minulle ’till mig’, sillä pro hänellä ’han/hon’) och verb i passiv i stället för 1. 

pers. plural. Många informanter har koncentrerat sig på att snickra ihop en egen 

text och har då inte varit så fokuserade på den grammatiska korrektheten.

62 

Tabell 8. Antalet löpord i den fria skrivningen 

Nummer Skolgång Löpord 

K1 Fi 77 

K5 Fi 70 

M11 Fi 57 

M13 Fi 44 

K19 Fi 106 

M22 Fi 28 

M24 Fi 54 

K27 Fi 108 

K2 Fi 81 

K4 Fi 54 

K18 Fi 89 

K21 Fi 157 

K15 Fi 79 

K20 Fi 67 

M30 Fi 69 

M6 Sv 30 

K7 Sv 19 

M8 Sv 116 

K17 Sv 53 

M23 Sv 84 

K3 Sv 0 

M9 Sv 28 

M10 Sv 61 

M12 Sv 9 

K14 Sv 57 

M25 Sv 0 

K26 Sv 43 

K28 Sv 0 

K29 Sv 69 

K16 Sv 7 

1716 

Skillnaden i grammatisk korrekthet mellan de olika grupperna framträder 

mycket tydligt i uppsatserna ovan. De informanter som har gått i finskspråkig 

klass, har också tidigt lärt sig att skriva och läsa finska medan de som gått i 

svenskspråkig klass (Sv) ibland har problem med böjning av vissa ord. Nedan 

följer några exempel på uppsatser från de olika grupperna. Följande två är 

skrivna av informanter i grupp Fi:

63 

K1 (Fi): 

Hetken hämmästelin, olin kai järkyttynyt. Viha ja raivo alkoi kasvaa sisälläni. ”Mikä pelkuri 

ja lurjus!” ajattelin kiukkuisena. Oliko hän suunnitellut koko matkan vain päästääkseen 

minusta eroon? Kuka hän todellisuudessa oli? Hän ei ollut kertonut perheestään mitään, eikä 

paljon lapsuudestaankaan. Kun runsas tunti oli kulunut soitin äidilleni. Heti kuullessani äitini 

lempeän äänen purskahdin itkuun. Tunsin itseni niin pieneksi ja hylätyksi, kuin kesäkissa 

syksyn tullen. No, eipä sitä sille elämän kululle paljon muutakan voinut tehdä kuin vain jatkaa 

elämää. 

’Jag stod och gapade ett ögonblick, jag var nog chockad. Hat och ilska började växa inom 

mig. ”Vilken fegis och usling!” tänkte jag ilsket. Hade han planerat hela resan bara för att bli 

kvitt mig? Vem var han egentligen? Han hade inte berättat något om sin familj, inte heller om 

sin barndom. När det hade gått drygt en timme ringde jag till min mamma. Genast när jag 

hade hört min mors lena röst brast jag i gråt. Jag kände mig så liten och övergiven, som en 

sommarkatt när hösten kommer. Nåväl, man kunde ju inte göra så mycket annat åt livets gång 

än att fortsätta leva.’ 

M24 (Fi) 

En tiennyt mitä tekisin. Tavarat eivät katoa itsestään, tämän täytyi olla suunniteltu juttu. 

Kuljin ihmeissäni ympäri asuntoa miettien mitä tekisin. Samassa Väinö kuitenkin tuli kotiin ja 

kertoi vessan lukon jumittuneen. Siinä syy myöhästymiseeen. Kadonneita tavaroitaan Väinö ei 

kommentoinut sanallakaan enkä minäkään kysynyt. Eihän se asia oikeastaan minulle 

kuulukaan, Väinöstähän minä välitän enkä hänen tavaroistaan. 

’Jag visste inte vad jag skulle göra. Sakerna försvinner inte av sig själv, det måste ha varit en 

planerad historia. Jag vandrade förundrad runt i bostaden och funderade på vad jag skulle 

göra. I detsamma kom Väinö i alla fall hem och berättade att toalettdörren gått i baklås. Det 

var orsaken till förseningen. De försvunna sakerna kommenterade inte Väinö med ett enda ord 

och jag frågade inte heller. Den saken har jag heller inget med att göra, det är ju Väinö jag 

bryr mig om och inte hans saker.’ 

Dessa två uppsatser (K1, M24) visar på mycket god behärskning av finskan. 

Informanterna behärskar väl de språkdrag som undersökts, även om det 

förekommer någon enstaka felstavning. Dessutom använder de olika 

satsförkortningar till fulländning. Denna språkbehärskning ger dem möjligheter 

att vara mer kreativa i sina uppsatser, de kan sätta sig in i historien och det ger 

dem större möjlighet att välja ett överraskande avslut på historien. 

K2 (Fi) 

Ilmoitin Väinön katomisen heti poliisille, mutta ei ne voineet auttaa minua koska Väinö oli 

sentään aikuinen ihminen eikä mitään rikollista ollut tapahtunut. Etsin Väinöä monta 

kuukautta mutta hän oli poissa. Sain vuoden kuluttua häneltä kirjeen jossa hän kertoi minulle 

että oli Lontoossa tavannut toisen ja kun hän ei uskaltanut sitä minulle kertoa päin naamaa 

hän päätti vain lähteä sanomatta mitään. Tavarat hän oli järjestänyt toverinsa hakemaan 

meiltä ennen minun kotiinpalua. Itse hän oli vain kääntynyt lentokentällä ja lähtenyt 

seuraavalla koneella takaisin. 

’Jag meddelade genast polisen om Väinös försvinnande, men de kunde inte hjälpa mig 

eftersom Väinö ju var en vuxen person och inget brottsligt hade ägt rum. Jag letade efter

64 

Väinö många månader men han var borta. Efter ett år fick jag ett brev från honom, där han 

berättade för mig att han i London hade träffat en annan och när han inte vågade berätta det 

för mig rakt i ansiktet, beslutade han bara för ge sig av utan att säga något. Sakerna hade han 

ordnat att en vän att hämta hemifrån oss före min hemkomst. Själv hade han bara vänt om på 

flygplatsen och åkt tillbaka med samma plan.’ 

Även denna uppsats (K2) visar också på god behärskning av finskan. Stilen är 

dock något mer talspråkig än i de två första. Informanten behärskar stavning och 

böjning tämligen väl och använder också 3. infinitivformer helt korrekt, men har 

inga satsförkortningar (om kuluttua inte medräknas). Kommateringen tyder på 

att informanten inte är en van skrivare. 

K15 (Fi) 

Väinö huomasi jo alusta että olin arka ja että minulla ei ollut hyvää itsetuntoa. Hän oli minun 

rahasta perään. Ostamalla Lontooseen lentolipun, hän tiesi että paikan päällä minä tulen 

ostamaan hänelle sen mitä hän haluaisi ostaa. Ja niin kans tein. Ennen lähtöä hän oli 

mutanut tavaransa pois ja kun me tulimme takaisin Helsinkiin hän ”poistui hienosti”. Hän oli 

tytyväinen, koska hän oli saanut sen mitä hän halusi, uudet vaatteet, CD-levyt… Minä olin 

sanut pahat muistot ja vielä huonompi itsetunto. 

’Väinö märkte redan från början att jag var skygg och att jag inte hade något självförtroende. 

Han ville åt mina pengar. Genom att köpa en flygbiljett till london, visste han att jag på plats 

skulle köpa till honom det han ville köpa. Så gjorde jag också. Innan avresan hade han flyttat 

bort sina saker och när vi kom tillbaka till Helsingfors ”avlägsnade han sig stilfullt”. Hän var 

nöjd, eftersom han hade fått det han vill ha, fina kläder. Jag hade fått dåliga minnen och ännu 

sämre självförtroende.’ 

Även den fjärde uppsatsen (K15) visar på god behärskning av finskan. Stilen är 

här dock mer talspråkig och det förekommer fler stavfel. Informanten gör också 

en del fel på kasusval, exempelvis på grammatiska kasus, där subjekt står i 

partitiv i stället för nominativ (minulla ei ollut hyvää itsetuntoa) och objekt i 

nominativ i stället för partitiv resp. ackusativ (Minä olin sanut pahat muistot ja 

vielä huonompi itsetunto. I postpositionsuttrycket ”Hän oli minun rahasta 

perään” ’efter mina pengar’ skriver informanten elativ i stället för genitiv. Här 

finns dock korrekt användning av 3. infinitiv och texten hänger bra ihop, även 

om den inte är lika kreativ som de första uppsatserna. 

K7 (Sv) 

Väinöä ei ollut ollenkaan! Hän oli vain päiväunessa olemassa. Ja kuin päähenkilö oli päässyt 

itsenäisyydestä, Väinö ei enään ilmestynyt. 

’Väinö existerade inte överhuvudtaget! Han existerade bara i en dagdröm. Och när 

huvudpersonen hade sluppit ensamheten. Väinö uppenbarade sig inte mer.’ 

Denna uppsats (K7) är mycket kort men visar på att informanten behärskar 

stavning väl, har en hyperkorrekt form (enään ’(inte) längre’) behärskar 

bildandet och användningen av grammatiska kasus och 3. infinitiv.

65 

M10 (Sv) 

Väinö lähti entinen vaimolle luoksi. Hän ei koskaan haluanut kertoa kaikki itsestä. Oli 

surullinen koko kesä. Syksyllä minä vihastuin ja alkasin tutkea asiasta. Väinöllä oli toinen 

nimi: Harri. Ja hänellä oli kolme lasta. Minä soitin Väinö vaimolle ja kerrosin kaikkia 

minusta ja Väinöstä. Hän suutui hirvessti ja sanoi muulle että hän varmasti potkaisee Väinöä 

ulos talosta kuin Väinö illalla palaisee kodiin. 

’Väinö gick tillbaka till sin tidigare fru. Han ville aldrig berätta allt om sig själv. Han var 

sorgsen hela sommaren. På hösten blev jag arg och började undersöka saken. Väinö hade ett 

annat namn: Harri. Och han hade tre barn. Jag ringde till Väinös fru och berättade allt om mig 

och Väinö. Hon blev hemskt arg och sade till mig, att hon säkert sparkar ut Väinö ur huset när 

Väinö återvänder hem.’ 

M11 (Sv) 

Väinö oli hommanut kaverin joka tyhjäsin hänen asunnon hänen vehkeistään. Itse hän lähti 

varmaan Ranskaan tai jonnekin muualle. Tais vain olla kesa romanssi hänen puoleltaa. Hän 

ehkä oli jonkin lainen giggolo. Tai ehkä hän oli salamurhaaja joka oli ottanut väärän uhrin 

tähtäiseensä ja virheen huomatessa näki parhaampana suojanaan härita ja antaa tytön luula 

etta kysseesa oli romanssi. 

’Väinö hade fixat en kompis som tömde hans bostad på hans saker. Själv åkte han säkert till 

Frankrike eller någon annastans. Det var nog bara en sommarromans från hans sida. Han 

kanske var någon slags gigolo. Eller kanske han var en lönnmördare som hade tagit fel offer 

när han siktade och när han märkte felet, såg han det som bäst att (hålla på och?) låta flickan 

tro att det var fråga om en romans.’ 

M12 (Sv) 

Minä luulen että hänn on löytänyt oden naisen. Loppu! 

Dessa tre informanter (M10, M11, M12) skriver mycket talspråkigt och har 

problem med stavningen. Intressant är M10:s postpositionsuttryck Väinö lähti 

entinen vaimolle luoksi ’Väinö gick till sin förra fru’, där informanten har 

adessiv (med inkongruens) följt av postposition (se även kapitlet om 

postpositionsuttryck). Likaså framgår att informanterna är något osäkra på 

kasusval, men många är dock helt korrekta: syksyllä ’på hösten’, soitin Väinö 

vaimolle ja kerroin kaikkia minusta ja Väinöstä ’jag ringde till Väinös fru och 

berättade allt om oss’. Vidare har M10 den speciella imperfektböjningen med - 

si-: alkasin ’jag började’ och kerrosin ’jag berättade’. M11 har possessivuttryck 

både med och utan possessivsuffix: joka tyhjäsin hänen asunnon hänen 

vehkeistään. 

Samtidigt visar uppsatserna på att de klarar av ha-konstruktionen: 

Väinöllä oli toinen nimi ’Väinö hade ett annat namn’, hänellä oli kolme lasta 

’han hade tre barn’, där lapsi dessutom är korrekt böjt i partitiv efter grundtalet. 

Verbböjningen är förståelig, de klarar att uttrycka alla tempus, även 

sammansatta tempusformer med perfekt particip. M11 har dessutom en tämligen 

avancerad superlativform böjt i essiv: parhaampana ’som bäst’ och en

66 

satskonstruktion: huomatessa ’när han märkte’, dock utan possessivsuffix. Även 

informant M12, vars uppsats är synnerligen kort, har helt korrekt, om än 

felstavad, kasusmarkering av objektet: oden naisen ’en ny kvinna’. 

Bortsett från stavfelen och den talspråkiga stilen, behärskar 

informanterna trots allt språket tämligen väl, dvs. de behärskar vanligen 

huvudparten av de centrala delarna av finskans morfologi och även det primära i 

finskans syntax. Den bristande färdigheten märks främst på textens uppbyggnad, 

de saknar redskap för språklig kreativitet och det blir ofta enkla meningar med 

få bisatser. Språket framstår som ”knaggligt”. Stavfelen och den talspråkiga 

stilen förstärker intrycket av att det rör sig om svag behärskning av finska eller 

språkglömska. 

Följande rad är skrivna av den finlandssvenska informanten: 

K16 (Fisv): 

Väinö oli varmasti kyllästynyt ja lähtenyt pakoon. 

Informanten avslutar historien kort och koncist och även om ”uppsatsen” är kort, 

kan man förstå att det skrivs med glimten i ögat. 

3.6 Muntlig språkfärdighet 

Intervjuerna har främst analyserats som referens till de övriga testerna, för att 

samla bakgrundsinformation om informanterna. Då intervjuerna är korta, har 

endast en preliminär analys av språkförståelse och flyt i talet genomförts. 

Betygsättningen av hörförståelse och flyt i informanternas 

kommunikation sätts enligt skala 1-5, där betyget 5 är det högsta och 1 det 

lägsta. Betygsättningen är förstås mycket subjektiv trots att intervjuerna lyssnats 

igenom ett flertal gånger. Materialet är för begränsat för att kunna genomföra en 

djupare analys men denna betygsättning kan ändå ge en preliminär bild av 

informanternas talspråk. 

Det framgår (tabell 9) att de flesta informanter förstår talad finska 

mycket väl. Endast vid ett fåtal fall blir intervjuaren tvungen att omformulera. 

M25 har svårast att förstå intervjuaren, särskilt när samtalsämnet berör dialekter. 

Många av informanterna, särskilt i gruppen Fi, har mycket god 

muntlig färdighet. De känner sig trygga i situationen och uttrycker också en 

glädje över att tala finska. De är medvetna om föräldrarnas dialektala bakgrund 

och kan ofta härma föräldrarnas språk. De gör ofta besök i Finland, inte endast 

för att träffa släkten utan också för sin egen skull. De känner väl till finsk kultur, 

politik och historia. De är språkligt mycket medvetna och beslutet att läsa finska 

på universitet är ett naturligt led i deras utbildning. 

Tre informanter (M8, K17 och K23) i Sv-gruppen berättar i intervjun 

hur viktigt det finska språket är för dem, och att de försöker själva, med 

föräldrarnas hjälp, förbättra sina kunskaper. Dessa informanter klarar också

67 

testen mycket väl. Beslutet att studera finska är medvetet. Dessa informanter 

besöker ofta släktingar i Finland och har dessutom någon kännedom om finsk 

kultur och politik. 

Tabell 9. Betygsättning av och hörförståelse och flyt i intervjuerna 

Nummer Skolgång Flyt Hörförståelse 

K1 Fi 5 5 

K5 Fi 5 5 

M11 Fi 5 5 

M13 Fi 5 5 

K19 Fi 5 5 

M22 Fi 5 5 

M24 Fi 5 5 

K27 Fi 5 5 

K2 Fi 5 5 

K4 Fi 5 5 

K18 Fi 4 5 

K21 Fi 5 5 

K15 Fi 4 4 

K20 Fi 5 5 

M30 Fi 4 5 

M6 Sv 3 4 

K7 Sv 4 3 

M8 Sv 5 5 

K17 Sv 5 5 

M23 Sv 5 5 

K3 Sv 2 3 

M9 Sv 2 3 

M10 Sv 2 3 

M12 Sv 1 3 

K14 Sv 2 3 

M25 Sv 2 2 

K26 Sv 2 3 

K28 Sv 2 4 

K29 Sv 3 4 

K16 Sv 2 5 

Några av intervjuerna med informanterna i grupp Sv har annan 

karaktär. Informanterna känner sig osäkra, inte helt bekväma i situationen. När 

intervjun framskrider, går samtalet dock smidigare. Många söker ofta efter ord, 

så det uppstår en del långa pauser tills intervjuaren går in och fyller i. Några av

68 

informanterna säger ordet de söker efter på svenska och förväntar sig att 

intervjuaren översätter till finska. Detta sker också, för att hålla samtalet igång. 

En av informanterna (M12) har mycket svårt att finna ord, bl.a. behärskar han 

inte skoltermer som lukio ’gymnasium’ och peruskoulu ’grundskola’ , vilket är 

lite oväntat, då de just har gått ut gymnasiet. De bättre i denna grupp har 

tämligen bra flyt men intervjuerna blir ibland korta, då de endast ger svar på den 

direkta frågan. 

Den finlandssvenska informanten förstår allt, men har ett visst 

motstånd mot att tala finska. Hon verkar vara mycket fokuserad på att tala 

grammatiskt korrekt, vilket inte ens intervjuaren gör. Det framgår tydligt att hon 

känner sig obekväm i situationen. 

4 Sammanfattande kommentarer om resultaten av testen 

Studien bygger på test som genomfördes på sammanlagt 30 nybörjarstuderande i 

finska vid svenska universitet i början av höstterminen 2002. De fyra deltesten 

bestod av 1) diktamenstest, 2) lucktest, 3) fri skrivning och 4) intervju, där 

lucktestet utgjorde det centrala testet. Den fria skrivningen kom mer att utgöra 

ett komplement till lucktestet och de språkdrag som togs upp i lucktestet 

kontrollerades också i detta test. Syftet med de olika deltesten var att försöka 

samla information främst om informanternas stavning, deras morfologiska och 

syntaktiska kompetens, men också talförståelse och muntlig språkfärdighet. 

Efter den första analysen delades informanterna in i två olika 

grupper utifrån deras skolgång (tabell 1). Hälften av informanterna har gått i 

finsk klass (Fi), de flesta de första tre åren, men några även längre. Den andra 

gruppen har gått i svensk klass (Sv), men har vanligen fått 

modersmålsundervisning, en del av informanterna i denna grupp har dock endast 

fått sporadisk modersmålsundervisning. 

Resultaten i denna undersökning stämmer tämligen väl överens med 

andra liknande undersökningar men det finns också en del avvikelser. Som 

också förväntades har de flesta informanter stor receptiv kompetens, de förstår 

mycket väl inte endast talad utan även skriven finska. De flesta känner sig också 

trygga med att tala finska i en informell intervjusituation. Däremot har många 

svårigheter med att skriva finska, de är ibland osäkra på både stavning och om 

hur man ska bilda formerna. 

Informanterna har alla sina egna strategier i situationer där de är 

osäkra på stavning av ord eller bildandet av en form. En del informanter 

utelämnar ordet (tabell 2) eller skriver det ord som finns angivet (i lucktestet) 

medan andra försöker bilda den korrekta formen av det angivna ordet eller 

ersätter ordet med ett synonymt ord. De flesta utelämningar återfinns i Svgruppen, 

men det finns tydliga individuella skillnader.

69 

De flesta informanter är medvetna om finskans stavningsregler och 

de klarar dem tämligen väl. Ingen informant har exempelvis skrivit ett svenskt å, 

vilket kanske kunde förväntas av de informanter som fått mycket sporadisk 

modersmålsundervisning. Materialet innehåller ändå en del stavfel (tabell 3), de 

flesta återfinns som väntat i Sv-gruppen och det vanligaste problemet är just 

dubbelskrivning av både vokaler och konsonanter, som här enkelskrivs. Vissa av 

stavfelen kan också härledas till påverkan av talspråk. Den typ av stavfel som 

förekommer i Fi-gruppen kan kanske ibland ses som ”slarvfel”, där den sista 

bokstaven utelämnas. Även om stavfel förekommer i båda grupperna, är de inte 

jämt fördelade på informanterna utan ett fåtal informanter, i Sv-gruppen, har 

tämligen stora problem med stavningen. 

Användningen av passivformer av verb i stället för aktiva verb 

personböjda i 1. person plural är ett mycket vanligt talspråkligt drag och kan 

kanske ses som ett särdrag i skriven sverigefinska. De flesta passivformerna i 

materialet (tabell 4) återfinns i Sv-gruppen, men förekommer också hos ett par 

informanter i Fi-gruppen. Fem informanter, samtliga i Sv-gruppen, använder 

genomgående passivformer medan 13 informanter (10 i Fi-gruppen och 3 i Svgruppen) 

genomgående använder de personböjda formerna. 

Vad gäller verbböjningen i övrigt brukar bildandet av 

imperfektformen och illativ av 3. infinitiv samt användningen av perfekt particip 

vålla svenskspråkiga nybörjarstudenter en del problem. Informanterna i denna 

undersökning klarar dessa former mycket väl. De få avvikelser som 

förekommer kan oftast hänföras till påverkan från talspråk och dialekt. I vissa 

fall kan det givna verbet (infinitivformen) i lucktestet ha utlöst en felaktig form. 

Det kan finnas en tendens hos några informanter i Sv-gruppen att ha –si- som en 

imperfektändelse, men även det kan bero på en påverkan från dialektalt tal eller 

reflektera sammanblandning av imperfektändelsen med konditionalisändelsen (– 

si-). 

När det gäller nomenböjningen, är bildandet av partitiv plural bland 

det svåraste för svenska nybörjarstuderande i finska. Det brukar också vara 

bland det svåraste att lära ut. Detta beror på att reglerna för de ljudförändringar 

som sker i både ordets stam och pluraländelsen, samt valet av partitiv 

pluraländelsen är mycket komplexa. Dessutom kan det för vissa nomentyper 

vara svårt att genomskåda ordets stam, det gäller främst ord som i nominativ 

singular slutar på –i eller en konsonant. Andra komplexa nomentyper är tre- och 

flerstaviga substantiv, som slutar på -la/lä, -na/nä, -ra/-rä eller -i. Resultaten 

från denna undersökning visar, att många sverigefinska studerande har liknande 

problem och de avvikande formerna är många (tabell 5). De flesta avvikande 

formerna återfinns i Sv-gruppen och av de utelämnade orden (se 3.1) är många 

just partitiv pluralformer. 

De flesta informanter i denna undersökning klarar mycket väl av att 

välja rätt kasus, i själva verket innehåller materialet överraskande få felaktiga 

kasusval. Särskilt överraskande är att de flesta klarar grammatiska kasus, dvs.

70 

subjekts-, objekts- och predikativkasus, så pass väl. De få avvikelser som finns 

återfinns främst i Sv-gruppen. Några av avvikelserna kan kanske hänföras till 

morfologiska problem, att de inte kunnat bilda den avsedda formen utan att det 

exempelvis blivit elativ (vieraista ihmisistä) i stället för partitiv (vieraita 

ihmisiä). 

I några fall kan man skönja en osäkerhet i valet mellan inre och yttre 

lokalkasus, där informanten väljer yttre istället för inre lokalkasus. I vissa fall 

kan den svenska prepositionen på ha utlöst yttre lokalkasus. I några få fall väljer 

informanten befintlighetskasus istället för riktningskasus. Vidare vållar mindre 

frekventa kasusformer såsom ablativ, som används främst vid s.k. 

”sinnesintrycksverb” (tuntua ’kännas’, näyttää ’verka’), en del problem för 

några informanter i Sv-gruppen. 

De flesta informanter klarar kongruens utan problem. De avvikelser 

som finns i materialet återfinns främst i Sv-gruppen. De flesta av 

inkongruensfallen är sådana, där attributet står i nominativ och huvudordet i ett 

annat kasus. I några fall förekommer även inkongruens i numerus, där attributet 

står i singular och huvudordet i plural, i något fall förekommer inkongruens i 

både numerus och kasus. Tidsuttrycken vållar en del problem, både ifråga om 

kongruens och i val av kasus. Speciellt komplexa är t ex ’nästa vecka’, då viikko 

i denna ställning alltid böjs i adessiv och således inte följer huvudregeln att 

tidsuttryck med attribut böjs i essiv. 

Utelämnande av possessivsuffix är ett typiskt talspråkligt fenomen 

och föreväntas vara frekvent i materialet. Omkring en tredjedel av 

possessivsuffixen utelämnas, vilket är överraskande få. Utelämning av 

possessivsuffix är däremot vanligare i den fria skrivningen. Fördelningen mellan 

Sv- och Fi-gruppen är jämn, då även informanter som gått i finsk klass 

utelämnar possessivsuffix. 

5 Utvärdering av undervisningen av sverigefinska studerande 

Det undervisningsmaterial som i huvudsak används inom undervisning i finska 

vid svenska universitet och högskolor är antingen anpassade till svenskspråkiga 

studerande utan förkunskaper i finska eller för studerande med finska som 

modersmål. Läromedel för modersmålstalande på denna nivå är ofta alltför svåra 

för de sverigefinska studerandena, då det förutsätter studentexamen på finska i 

Finland. Läromedlen utarbetade för svenska studerande är oftast allför 

elementära för de sverigefinska studerandena, eftersom de ofta har en hel del 

baskunskaper i finska när de påbörjar studierna. En stor del av undervisningen 

på den nivån fokuserar på ordförrådet och på elementär grammatik och då de 

sverigefinska studerandena ofta redan har ett stort ordförråd och i stort sett 

behärskar den elementära grammatiken, blir undervisningen inte optimal för

71 

denna grupp. De sverigefinska studenterna hamnar då mellan dessa båda 

undervisningsnivåer. 

Vidare är både undervisningen och undervisningsmaterialet i 

allmänhet akademiskt inriktade både till innehåll och till sina rent pedagogiska 

strategier, dvs. undervisningen fokuserar på att lära sig läsa och skriva finska 

och inlärningen skall ske främst genom att läsa och skriva. Muntlig 

språkfärdighet och språkförståelse kommer fortfarande lite i skymundan, även 

om det med tiden har fått allt större uppmärksamhet i pedogikdebatter inom 

skolvärlden och genom studenternas egna önskemål. Den tämligen ensidigt 

akademiska pedagogiken i språkundervisningen på universitet och högskolor 

missgynnar de sverigefinska studerandena, då just den akademiska kompetensen 

hos dessa studerande ofta är låg medan den muntliga kompetensen och 

förståelse av talad finska i allmänhet är mycket hög. 

Undervisningen i finska som andra språk diskuteras livligt i Finland, 

inte endast i forskarkretsar utan även bland undervisarna själva. Aalto, Latomaa 

och Suni (1997) konstaterar att nästan samtliga undervisningsmaterial 

genomgående bygger språkinlärningen på en föregående förmåga att analysera 

den underliggande morfofonematiska, morfologiska och syntaktiska strukturen i 

språket. Många forskare (bl a Kalliokoski 1992; Martin 1993; Muikku-Werner 

1993; Aalto 1994; Schot-Saikku 1994; Lauranto 1995; Strömmer 1995) 

kritiserar dessa undervisningsmetoder och efterlyser mer funktionalistiska grepp 

inom språkundervisningen och menar att inlärarens förmåga att operera med ett 

komplext regelverk i en kommunikationssituation är synnerligen begränsad. 

Bland andra betonar Lauranto (1993) att förmåga att analysera språk inte är 

detsamma som språkfärdighet. Vidare diskuteras också problemet med att 

undervisa i muntlig språkfärdighet utifrån de traditionella 

undervisningsmetoderna med att utgå från ett grammatiskt korrekt skriftspråk. 

Språkinläraren stöter snart på det naturliga talspråket som är tämligen avlägset 

från skriftspråket och stor förvirring kan uppstå, då dessa varieteter ska 

sammanlänkas. 

Vid sidan av traditionellt undervisningsmaterial i finska för 

finlandssvenska skolelever och utländska universitetsstuderande har det i och 

med ökad invandring till Finland under den senaste tjugoårsperioden även 

utarbetats undervisningsmaterial i finska som andra språk som fokuserar mer på 

vardaglig, icke-akademisk, användning av språket. Dessa undervisningsmaterial 

används dock endast i begränsad utsträckning vid universitet och högskolor, där 

det traditionella undervisningsmaterialet dominerar. 

Då det finns ytterligt lite undervisningsmaterial anpassat för de 

sverigefinska studenterna, används också vid de svenska universiteten och 

högskolorna i stor utsträckning de traditionella undervisningsmaterial som finns 

till hands. Många lärare har ibland själva utvecklat kompletterande material som 

tar upp de specifikt sverigefinska studerandenas behov.

72 

Vissa av de svårigheter som beskrivits i mitt material kan på ett 

enkelt sätt rättas till i den traditionella undervisningen, lärarna har lång 

erfarenhet av problemen och har ofta utarbetat egna strategier för att fokusera på 

dessa hos sina studerande. Undervisning i grammatik för svenskspråkiga 

studerande förstärker exempelvis möjligheterna att rätta till stavningsproblemen. 

Likaså brukar de studerande snabbt tillägna sig tempusmarkeringen i 

verbböjningen i samband med den traditionella grammatikundervisningen både 

för svenskspråkiga och modersmålstalande studerande. 

En stor del av den traditionella grammatikundervisningen för 

svenskspråkiga tar upp definitioner, användning och kasusval vid subjekt, objekt 

och predikativ, men övningarna är ofta få och ganska elementära. Liknande 

övningar för modersmålstalande skjuter ofta över målet, de blir alltför komplexa 

och svåra att genomskåda. Särskilt tydligt blir det vid andra kasusval, 

exempelvis rektion och tidsadverbial. Det kan vara på sin plats att se över detta 

och kanske försöka få fram undervisningsmaterial som bättre svarar mot 

sverigefinska elevers behov och därmed effektivisera dessa inlärningsmoment. 

Vid dessa undervisningsmoment borde det vara självklart att utgå ifrån de 

sverigefinska studenternas egen nivå och bygga vidare på den kompetens de 

redan har. Undervisningen kan fördjupas teoretiskt med en kontrastiv 

genomgång av de svenska motsvarigheterna av uttrycken. 

Undervisningsmaterial för modersmålsstuderande tar upp 

pluralformen av partitiv endast i förbigående, då detta i allmänhet inte utgör ett 

problem för dessa studerande. Däremot tar det vanligen mycket plats i 

grammatikböckerna för svensktalande och det finns ofta många skriftliga 

övningar på detta. De flesta övningar går ut på att på ett ganska stereotypt sätt 

tillägna sig de grammatiska reglerna för de ljudförändringar som sker i stammen 

och pluraländelsen, och sedan välja partitivändelse utifrån singularstammens 

utseende. Som redan nämnts (se ovan), är det omöjligt att i en normal 

talsituation gå igenom de komplexa reglerna för att bilda en partitiv plural av ett 

visst ord. Det är därför ganska förvånande att det inte experimenterats mer för 

att utveckla undervisningsmaterial om just detta drag. Det bör dock sägas, att 

många lärare har utarbetat egna pedagogiska knep. Martin (1995) föreslår 

träning genom att läsa texter med många partitiv pluralformer. Ett annat 

beprövat sätt att träna är att en person, förslagsvis läraren, läser högt parvis 

nominativ singularformen direkt följd av partitiv pluralformen av ett ord. Orden 

är i början ordnade så, att flera par av samma nomentyp och samma 

partitivändelse följer varandra, så att det finns ett mönster i övningen. I den 

första omgången får de studerande lyssna, men i nästa omgång blir endast 

nominativ singularformen uppläst och den studerande ska gissa partitiv 

pluralformen. Denna övning repeteras ofta, under många undervisningstillfällen, 

och utbyggs så att allt mer komplexa nomentyper tas in. Senare görs övningen 

allt svårare genom att blanda olika nomentyper. Läraren läser upp endast första 

gången, därefter turas de studerande om att läsa upp nominativformen respektive

73 

gissa partitiv pluralformen. Det verkar som de studerande får in en rytm och kan 

sedan ”höra” eller ”känna” vilken partitiv pluralisform som passar till 

nominativformen. Det är viktigt att de studerande själva får läsa högt och gissa 

formerna. Övningarna kan med enkla pedagogiska knep varieras och göras mer 

attraktiva. Eftersom en del sverigefinska studerande också har problem med 

pluralisformen av partitiv, även om problemen inte alltid är helt desamma som 

svenskspråkiga studerandes, finns här ett stort behov av att utveckla 

undervisningsmaterial. 

De problem som man stöter på i undervisning i muntlig 

språkfärdighet i finska som andra språk enligt den traditionella 

undervisningsmodellen, dvs. att inläraren skall lära sig tala finska utifrån 

skriftspråket, är ovanliga hos sverigefinska studerande. Däremot råder det 

motsatta förhållandet; de sverigefinska studerande kan i allmänhet tala finskt 

talspråk mycket bra, men har ofta begränsad kännedom om skriftspråkets 

normer. I den traditionella språkundervisningens skriftliga och muntliga 

språkfärdighetsmoment betonas exempelvis ofta användningen av passiven som 

en talspråklig form och den personböjda som en skriftspråklig form. I några 

läroböcker finns också övningar där talspråklig text skall översättas till 

standardspråkligt skriftspråk, men dessa övningar är ganska få och därmed inte 

anpassade för sverigefinska studerandes behov. 

Det finns således ett stort behov att utveckla undervisningsmaterial 

anpassade för sverigefinska studerandes behov. Det är också viktigt att försöka 

utnyttja den språkfärdighet de redan har tillägnat sig, vilket innebär att man i 

undervisningen mer utgår från talad finska och förståelse av talad finska. I 

undervisningssituationen innebär det att läraren har högre tolerans för 

talspråkiga och dialektala former och är lyhörd för den studerandes egen 

varietet. Det innebär också att man inte endast i undervisningen i finska i 

grundskolan och gymnasiet utan även på universitet och högskolor i större 

utsträckning kan vara mer flexibel och öppen för alternativa 

undervisningsmetoder, exempelvis auditiva metoder som rollspel, sång, ramsor 

och att grammatiska former kan tränas med högläsning och ordlekar. Vidare är 

visuella undervisningsmedel viktiga komplement, exempelvis kan man i stora 

delar av Sverige se finsk TV, finska filmer på video och dvd är numera 

lättillgängliga, likaså finns ett stort utbud av användbart material på internet. 

6 Slutord 

Resultaten i denna undersökning är begränsade, då den främst har fokuserat på 

sådant som sverigefinska studerande ofta har problem med i början på sina 

universitetsstudier i finska, nämligen stavning och grammatisk korrekthet i deras 

skrivna finska.

74 

En del av dessa problem, exempelvis bildandet av imperfekt- samt 

perfektparticipformer, användningen av possessivsuffix samt användningen av 

passivformen av verb i stället för 1. pers. plural, kan bero på talspråket. Dessa 

problem, liksom problem med stavningen, berör snarast behärskningen av den 

standardspråkliga normen och kan oftast ganska enkelt rättas till i 

grammatikundervisningen samt i undervisningen i skriftlig språkfärdighet på 

universitetet eller högskolan. 

Problem med tidsuttryck, kongruens och bildandet av partitiv 

pluralformer återfinns främst i Sv-gruppen och beror således sannolikt på 

grundläggande brister i den språkliga kompetensen och utvecklingen av den. 

Orsaker till detta i sin tur är både brist på kontinuerlig mångsidig kontakt och 

användning av språket och därmed också brister i påbyggnaden av språket, bl.a. 

genom formell undervisning i det. Kasus- och numeruskongruens i 

nomenböjningen är ett viktigt grunddrag i finskans struktur och har mycket stor 

betydelse för att man över huvudtaget ska kunna förstå och använda finska. Det 

tar vanligen lång tid att lära sig och lära ut kongruens. Tidsuttrycken och 

bildandet av partitiv pluralformer är mycket komplexa och kräver också lång tid 

för inlärning, sannolikt en obruten utveckling av språket genom förskole- och de 

tidiga skolåren. Det vore därför önskvärt att detta uppmärksammas på ett tidigt 

stadium, att man redan i undervisningen på grundskolan, men fortsatt även i 

gymnasiet övar på dessa svårigheter. 

Undersökningen ger också en del positiva resultat. Trots det stora 

antalet stavfel i materialet har de flesta av informanterna inga eller mycket små 

problem med stavningen. Det är ett litet antal informanter, vanligen i Svgruppen, 

som står för merparten av stavfelen. De flesta informanter, särskilt 

informanterna i Fi-gruppen, behärskar val av både grammatiska kasus (subjekts, 

objekts- och predikativkasus) och adverbialkasus överraskande väl. Vad gäller 

kasusbruk tycks de alltså ha en ganska klar grundläggande språkstruktur. De 

flesta informanter klarar också komparation av både adjektiv och adverb väl och 

många informanter är också förtrogna med böjningen av ordningstal. Vidare har 

många av informanterna, särskilt i Fi-gruppen, mycket god muntlig färdighet. 

De känner sig trygga i den halvformella testsituationen och uttrycker också en 

glädje över att tala finska. 

Andra områden av sverigefinska studerandes språkfärdighet har 

endast i mycket begränsad grad beskrivits i denna undersökning. För att få en 

mer täckande bild av deras totala språkliga kompetens borde deras färdigheter i 

andra språkområden som ordförråd och grammatisk komplexitet inkluderas i 

undersökningen. Vidare är det av stor vikt att den muntliga språkfärdigheten i 

båda språken undersöks, exempelvis uttal, diskurs, användning av kodväxlingar 

och sociolingvistisk kompetens. En naturlig utvidgning av studierna av 

sverigefinska studerandes inlärning av finska på högskolenivå vore också 

longitudinella undersökningar. Dessa skulle ännu tydligare kunna påvisa vad de 

lätt inlärda dragen och de mer bestående språkliga problemen består av.

Litteratur 

75 

Aalto, Eija 1994. Alussa on sana – systemaattisuutta sanaston oppimiseen. I: Minna Suni & 

Eija Aalto (toim.), Suuntaa suomenopetukseen –tuntumaa tutkimukseen. s. 93- 

117. Korkeakoulujen kielikeskuksen selosteita 4. Jyväskylän yliopisto. 

Jyväskylä. 

Aalto, Eija, Latomaa, Sirkka & Minna Suni 1997. Suomi toisena ja vieraana kielenä – 

tutkittua ja keskusteltua. Virittäjä 4/1997, s. 530-562. 

Alderson, J. Charles & Alan Beretta 1992. Evaluating Second Language Education. 

Cambridge Books of Applied Linguistics. Cambridge. 

Bachman, Lyle F. & Adrian S. Palmer 1996. Language Testing in Practice. Oxford 

University Press. Oxford. 

Cummins, Jim 2001. Negotiating Identities: Education for Empowerment in a Diverse 

Society. California Association for Bilingual Education, Ontario. 

Cummins, Jim 2000. Language, power, and pedagogy: Bilingual children in the crossfire. 

Clevedon, England: Multilingual Matters. 

Daavittila, Kaisa 1996. Omistusmuotojen tilanteinen vaihtelu kahden sukupolven 

Tukholmansuomalaisten puhekielessä. Pro gradu-tutkielma. Suomen kielen ja 

yleisen kielitieteen laitos. Tampereen yliopisto, Tampere. 

Grönholm, Maija 1995. Landsomfattande prov i finska i årskurs 9. En utvärdering av de 

svenska högstadiernas resultat våren 1994. Publikationer från Pedagogiska 

fakulteten vid Åbo Akademi nr 18. Åbo Akademi, Åbo. 

Hansson, Göte 1979. Situationen i Sverige för andra generationens invandrare. 

Hemspråksundervisningens betydelse för välbefinnandet hos andra generationens 

invandrare. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. 

Stockholm. 

Hansson, Göte 1981. Finnkampen. Om finska invandrarbarn i tvåspråkig hemklass. Psykolo- 

giska institutionen, Stockholms universitet. Stockholm. 

Hedman, Tiia 2003. Ruotsin vaikutusta? Ruotsinsuomalaisten oppilaiden äidinkielen aineiden 

erityispiirteitä. CD-aine. Finska institutionen, Stockholms universitet, 

Stockholm. 

Hughes, Arthur 1989. Testing for Language Teachers. Cambridge Handbooks for Language 

teachers. Cambridge. 

Hyltenstam, Kenneth 1990. Svenska som andraspråk – forskning och undervisning. I: 

Nettelbladt, U. & Håkansson, G. (utg.), Samtal och språkundervisning. Studier 

till Lennart Gustafssons minne. Linköping Studies in Arts and Science 60, sid. 

193-209. Tema Kommunikation, Universitetet i Linköping, Linköping. 

Janulf, Pirjo 1998. Kommer finskan i Sverige att fortleva? En studie av språkkunskaper och 

språkanvändning hos andragenerationens sverigefinnar i Botkyrka och hos 

finlandssvenskar i Åbo. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica 

Stockholmiensia 7. Almqvist & Wiksell International. Stockholm. 

Juvonen, Päivi 1991. Self-repair in bilingual children: A study of Finnish-Swedish 

schoolchildren’s self-repairs in narrative discourse. I: Herberts, Kjell & Christer 

Lauren (red.). Flerspråkighet i och utanför Norden. Föredrag från den Sjätte 

Nordiska Tvåspråkighetskonferensen 4. – 6.6. 1990, sid 138-151. Vasa, Finland. 

Juvonen, Päivi 2000. Grammaticalizing the Definite article. A Study of Definite Adnominal 

Determiners in a Genre of Spoken Finnish. Institutionen för Lingvistik, 

Stockholms universitet, Stockholm.

76 

Kalliokoski, Jyrki 1992. Suomi vieraana kielenä: opetusmenetelmistä ja kieliopin opetuksesta. 

Nordens språk i Baltikum. s. 95-103. Nordiska språksekretariatets rapporter 18. 

Nordisk språksekretariat, Oslo. 

Karlsson, Fred. 1978. Finsk grammatik. Suomalaisen kirjallisuuden seura, Jyväskylä. 

Karlsson, Fred. 1982. Suomen kielen äänne- ja muotorakenne. Porvoo-Helsinki-Juva. 

Lainio, Jarmo 1987. Language use of Finns in Sweden. Implicational patterns in four 

domains. Scandinavian Working Papers of Bilingualism 7, sid 1-28. Centrum för 

tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet. Stockholm. 

Lainio, Jarmo 1989. Spoken Finnish in Urban Sweden. Uppsala Multiethnic Papers 15. 

Centrum for Multiethnic Research. Uppsala. 

Lainio, Jarmo 1993. Kahden ruotsinsuomalaisen sukupolven suomen ja ruotsin kielen käyttöä. 

I: Suojanen, Matti & Auli Kulkki-Nieminen (red.), Kielitieteen päivät 

Tampereella 8. -9. toukokuuta 1992. Tampereen yliopiston suomen kielen ja 

yleisen kielitieteen laitoksen julkaisuja 16, sid. 173-192. Finska institutionen och 

Institutionen för lingvistik, Tammerfors universitet. Tammerfors. 

Lainio, Jarmo 1996. Finskans ställning i Sverige och dess betydelse för sverigefinnarna. I: 

Lainio, Jarmo (red.), Finnarnas historia i Sverige, del 3. Tiden efter 1945. sid. 

255-307. Finska historiska samfundet och Nordiska museet. Helsingfors och 

Stockholm. 

Lainio, Jarmo 1996. (red) Finnarnas historia i Sverige, del 3. Tiden efter 1945. Finska 

historiska samfundet och Nordiska museet. Helsingfors och Stockholm. 

Lainio, Jarmo 1997. Sverigefinska ungdomars slanguttryck. I: Kotsinas, Ulla-Britt, Stenström, 

A-B. & Karlsson, A-M. (red), Ungdomsspråk i Norden. Föredrag från ett 

forskarsymposium. MINS-rapport 43, sid 188-203. Institutionen för nordiska 

språk, Stockholms universitet. Stockholm. 

Lainio, Jarmo 1999. Språk, genetik och geografi – om kontinuitetsproblematiken och debatten 

om finska som minoritetsspråk. I: Hyltenstam, Kenneth (red.), Sveriges sju 

inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv. sid 138-204. Studentlitteratur. 

Lund. 

Lainio, Jarmo & Wande, Erling 1991. Pronominet minä ’jag’ i urban sverigefinska. Fenno- 

Ugrica suecana 10, 17-60, Stockholm. 

Lainio, Jarmo & Wande, Erling 1996. Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas 

utbildning i Sverige. I: Lainio, Jarmo (red.), Finnarnas historia i Sverige, del 3. 

Tiden efter 1945. sid. 311-376. Finska historiska samfundet och Nordiska 

museet. Helsingfors och Stockholm. 

Lauranto, Yrjö 1995. Paikallissijojen funktioiden oppiminen ja opetus: espanjankielisten 

oppijoiden paikallissijojen käytön tarkastelua konseptuaalisen semantiikan 

näkökulmasta. Pro gradu-tutkielma. Helsingin yliopiston suomen kielen laitos, 

Helsinki. 

Lauranto, Yrjö, Parviainen, Aino & Rainò, Päivi 1993. Morfologiaa vai fraaseja vai 

molempia? Onko vain yksi tapa opettaa suomea? Kieliposti 4, s. 38-40. 

Lasonen, Kari 1978. Ruotsin suomalaiset siirtolaisoppilaat. Osa 2. Empiirinen tutkimus. 

Research Reports No 66. Jyväskylä universitet, Pedagogiska institutionen, 

Jyväskylä. 

Lgr 62. Läroplan för grundskolan. Allmän del. Skolöverstyrelsen och Utbildningsförlaget. 

Stockholm. 

Lindberg, I., Juvonen, P. & Viberg, Å. 1990. Att berätta på två språk – en studie av 

tvåspråkiga barns återberättelser på första och andraspråket. I: Nettelbladt, U. & 

Håkansson, G. (utg.), Samtal och språkundervisning. Studier till Lennart 

Gustafssons minne. Linköping Studies in Arts and Science 60, sid. 169-192.

77 

Tema Kommunikation, Universitetet i Linköping, Linköping. 

Lähdemäki, Eeva. 1995. Mikä meni pieleen? Ruotsinkielisten virheet suomen 

ainekirjoituksessa. Fennistica 11. Finska institutionen, Åbo Akademi. Åbo. 

Löfgren, Horst & Ouvinen-Birgerstam, Pirjo 1980. Försök med en tvåspråkig modell för 

undervisning av invandrarbarn. Pedagogiska rapporter 22. Pedagogiska 

institutionen, Lunds universitet. Lund. 

Markkanen, Marjut 1999. Se-pronominin käyttö määräisenä artikkelina ruotsinsuomessa. C- 

aine. Martin, Maisa 1993. Matkailijana Morfologiassa. I: Eija Aalto & Minna 

Suni (toim.) Kohdekielenä suomi. Näkökulmia opetukseen. s. 51-70. Korkeakoulujen 

kielikeskuksen selosteita 1. Jyväskylän yliopisto, Jyväskylä. 

Martin Maisa 1995. The map and the rope. Finnish nominal inflection as a learning target. 

Studia Philologica Jyväskyläensia 38. University of Jyväskylä, Jyväskylä. 

Meski, Arja 2004. Puhekieliset sanat ja slangisanat ruotsinsuomalisten nuorten kielessä. D- 

aine. Finska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm. 

Muikku-Werner, Pirkko 1993. Impositiivisuus ja kielellinen variaatio. Julkisten keskustelujen 

käskyt ja kysymykset kielenopetuksen näkökulmasta. Joensuun yliopiston 

humanistisia julkaisuja n:o 14. Joensuun yliopisto, Joensuu. 

Nahkola, Kari 1987. Yleisgeminaatio. Äänteenmuutoksen synty ja vaiheet kielisysteemissä 

erityisesti Tampereen seudun hämäläismurteiden kannalta. SKS, Helsinki. 

Nesser, Anne 1983. Subjekt, objekt och predikativ i sverigefinska skolbarns uppsatser. 

FUSKIS/FIDUS 5. Uppsala universitet, Finsk-ugriska institutionen, Uppsala. 

Nesser, Anne 1986. Se oli kurja käya koulusa. Bruket av inre och yttre lokalkasus i 

sverigefinska skolbarns språk. Studia Uralica et Altaica Upsaliensia 16. 

Almqvist & Wiksell, Uppsala. 

Nesser, Anne 1990. ”Mie meinasin istoa minon enon hevosen päälle” Om 

possessivkonstruktioner i sverigefinska skolbarns språk. I Almqvist, Ingrid, 

Cederholm, Per-Erik & Jarmo Lainio (red). Från Pohjolas pörten till kognitiv 

kontakt. s. 161-174. Stockholm Studies in Finnish Language and Literature. 

Department of Finnish. Stockholm University, Stockholm. 

Paunonen, Heikki 1976. Allomorfien dynamiikkaa. Virittäjä 80, 82-107 

Pitkänen, Antti 1980. Vad språkfelen berättar. Felanalys av finska invandrarelevers fria skrift- 

liga framställning. SPRINS-projekt 5. Institutionen för lingvistik, Göteborgs 

universitet, Göteborg. 

Rauramo, Sirkka-Liisa 1989. Kansakoulun ja peruskoulun kolmas- ja neljäsluokkalaisten 

kirjoitelmien vertailu. A Comparison of Writing Samples by Third and Fourth 

Grade Students from schools in the Years 1946 and 1979. Turun yliopiston 

julkaisuja. Annaeles Universitatis Turkuensis. Turun yliopisto, Turku. 

Röntynen, Sari 1993. ”No en ajatelluk kyllä” – kyllä lausuman osana. D- aine. Finska 

institutionen, Stockholms universitet, Stockholm. 

Schot-Saikku, Päivi 1994. Kieliopin esitetyistä malleista. I: Jyrki Kalliokoski & Kirsti 

Siitonen (toim.), Suomeksi maailmalla. Kirjoituksia Suomen kielen ja kulttuurin 

opettamisesta. s. 99-111. Castrenianumin toimitteita 454. Helsinki. 

Sjödoff, Inga-Liese 1989. Med svenska som mål. Effekter av två undervisningsprogram på 

invandrarelevers svenska i skrift. Skrifter utgivna av institutionen för nordiska 

språk vid Uppsala universitet 23. Institutionen för nordiska språk, Uppsala 

universitet. Uppsala. 

Sjödoff, Inga-Liese 1990. Identitet och språk hos finska invandrarfamiljer i Sverige. I: 

Herberts, Kjell & Christer Lauren (red.). Flerspråkighet i och utanför Norden. 

Föredrag från den Sjätte Nordiska Tvåspråkighetskonferensen 4. – 6.6. 1990. 

Vasa, Finland.

78 

Skutnabb-Kangas, Tove 1975. Tvåspråkighet som mål i invandrarundervisningen. 

Lärarhögskolan i Linköping, Fortbildningsavdelningen, Sektor 

Invandrarundervisning. 

Skutnabb-Kangas, Tove 1980. Sverigefinländarnas språkliga problem. I Expertgruppen för 

invandrarforskning. Sverige-emigrationen och dess problem. Seminarium om 

Sverige-emigrationen 4-5 maj 1978 i Åbo. Rapport nr. 13. 

Skutnabb-Kangas, Tove 1981. Tvåspråkighet. Liber Läromedel. Lund. 

Skutnabb-Kangas, Tove 1984. Children of Guest Workers and Immigrants. I: Edwards, John 

(red.). Linguistic Minorities, Policies and Pluration, sid 17-48. Academic Press. 

London. 

Skutnabb-Kangas, Tove 1994. Sverigefinnar förhandlar om etnisk identitet. I: Peura, Markku 

& Skutnabb-Kangas, Tove (red.), Man kan vara tvåländare också. Den 

sverigefinska minoritetens väg från tystnad till kamp, sid 98-128. Sverige- 

finländarnas arkiv. Stockholm. 

Skutnabb-Kangas, Tove & Toukomaa, Pertti 1976. Teaching migrant children’s mother 

tongue and learning the language of the host country in the context of the sociocultural 

situation of the migrant family. Research Report no 26. Tammerfors 

universitet, Sociologiska och socialpsykologiska institutionen, Tammerfors. 

Strömmer, Anna-Kaisa 1995. Suomea kaikille kansoille, mutta miten? I: Seppo Tella (toim.) 

Juuret ja arvot. Etnisyys ja eettisyys, aineen opettaminen monikulttuurisessa 

oppimisympäristössä. s. 159-169. Ainedidaktiikan symposiumi Helsingissä 3.2. 

1995. Helsingin yliopisto, Helsinki. 

SOU 1966:55. Skolgång borta och hemma. Utbildningsdepartementet, Stockholm. 

SOU1983:57. Olika ursprung – gemenskap i Sverige. Utbildning för språklig och kulturell 

mångfald. Huvudbetänkande av språk- och kulturarvutredningen. 

Utbildningsdepartementen och Liber Allmänna förlaget, Stockholm. 

SÖ 1966. Cirkulär om stödundervisning åt utländska barn i den obligatoriska skolan. 

Sundman, Marketta 1994. Tvåspråkigheten i skolan. En undersökning av språkfärdigheten 

hos en- och tvåspråkiga grundskoleelever i Finland. Skrifter från Svenska 

institutionen vid Åbo Akademi nr.1. Åbo. 

Suomi, Kari & Ylitalo, Riitta 2002. Word stress and duration in Finnish. Speech, Music and 

Hearing, Quarterly Progress and Status Report, vol. 44 – Fonetik, sid. 73-76. 

Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm. 

Tingbjörn, Gunnar 1981. Invandrarbarnen och tvåspråkigheten. Skolöverstyrelsen. 

Utbildningsforskning. Fou rapport 40. Liber Utbildningsförlaget. 

Tingbjörn, Gunnar 1986. Skolan som resursförvaltare. I: Invandrarspråken – ratad resurs. 

Källa. 25. Forskningsnämnden, Stockholm. 

Gunnarsson, Britt-Louise, Liberg, Caroline & Nesser, A. (utg.), Barns tvåspråkighet. Rapport 

från ASLA:s höstsymposium, Uppsala 6-7 november 1987, sid. 155-197. 

Uppsala universitet, Uppsala. 

Toukomaa, Pertti 1973. Korutonta kertomaa, suomalaisperheet ruotsalaisessa 

toellisuusyhteiskunnassa. Tampereen yliopiston sosiologian ja 

sosiaalipsykologian laitosten tutkimuksia. Research Report. Tampere. 

Toukomaa, Pertti. 1975. Kielellisen kehityksen esteistä ja edellytyksistä Ruotsin 

suomalaislapsilla. I: Kouluikäisten kieli. Äidinkielen opettajain liiton vuosikirja 

XXII. Helsinki. 

Toukomaa, Pertti 1977. Om finska invandrarelevers språkutveckling och skolframgång i den 

svenska grundskolan. Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm. 

Tuomela, Veli 1993. Självskattad språkfärdighet och språkval hos finska elever i Sverige. I: 

Viberg, Å., Tuomela, V. & Bergman, P. Tvåspråkighet i skolan. BAS-rapport 1.

79 

Rapporter om tvåspråkighet 9. Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms 

universitet, Stockholm. 

Tuomela, Veli 2001. Tvåspråkig utveckling i skolåldern: en jämförelse av sverigefinska 

elever i tre undervisningsmodeller. Centrum för tvåspråkighetsforskning. 

Stockholms Universitet, Stockholm. 

Ylikiiskilä, Antti 2001. Tvåspråkiga skolbarns verbanvändning i svenska. Stockholm Studies 

in Scandinavian philology 24. Stockholms universitet, Stockholm. 

Viberg, Åke 1984. Forskning kring svenskan som målspråk: grammatik och ordförråd. I: 

Hyltenstam, K. & Maandi, K. (utg.), Nordens språk som målspråk. Forskning 

och undervisning, s. 3-45. Stockholms universitet, Stockholm. 

Viberg, Åke 1987. Vägen till ett nytt språk. Andraspråksinlärning i ett utvecklingsperspektiv. 

Natur och kultur, Stockholm. 

Viberg, Åke 1988. Tvåspråkighet i skolan – En projektpresentation. I: Gunnarsson, B.-L., 

Liberg, C. & Nesser, A. (utg.), Barns tvåspråkighet. Rapport från ASLA:s 

höstsymposium, Uppsala 6-7 november 1987, sid. 155-197. Uppsala universitet, 

Uppsala.

Bilaga 1 

Diktamenstest 

1) pulla - pula 

kuka - kukka 

Sanna - sana 

katto - kato 

kisa - kissa 

2) Alli - Elli 

Olli - Ulla 

talo - tulo 

kylä - häly 

kevät - kävelet 

3) sana - Saana 

Eero - ero 

nimi - Niina 

uni - uuni 

saari - Sari 

4) Aune - Päivi 

Tuija - hius 

Outi - Tuovi 

peili - kieli 

pöytä - Kyösti 

5) tarha - tahra 

lähdet - lehdet 

matot - madot 

kodin - kotiin 

metsästää - metsästä 

80

Bilaga 2. 

81 

Nimi:______________________________________________________________________ 

Kirjoita suomenkieliset sanat oikeassa muodossa ja käännä ruotsinkieliset ilmaukset 

suomeksi: 

Haluaisin kertoa __________________ ____________________________________, jonka 

te eräs ihminen 

____________________________ viisi ____________________ sitten. Muistaakseni 

oppia tuntea vuosi 

_______________________ hänet joskus _____________________, _________________. 

tavata kevät toukokuu 

________________silloin __________________ Helsingin ______________________. Olin 

opiskella ranska yliopisto 

aika ujo, ____________________ ________________________, varsinkin ______________. 

pelätä vieras ihminen mies 

Tämä Väinö oli _____________________ ranskan kielen opettaja, mutta toimi myös 

ammatti 

____________________. Hän puhui ___________________________ ja paljon 

opas useampi kieli 

______________________kuin minä. Hän __________________ heti kuinka arka minä olin. 

hyvä tuntea 

______________en _______________ sanoa paljon mitään vaan _______________ 

alku uskaltaa antaa 

__________puhua koko _________________. Mutta pian olin ________________ 

hän aika kuunnella 

tarpeeksi hänen ______________________, minä ______________ _____________ ja 

tarina avata suu 

________________ kertoa ______________, minun ___________________, 

alkaa itse perhe 

________________________ja _____________________. 

lapsuus yksinäisyys 

Hän ei _________________ mitään, _________________ vain. En ________________ 

kysyä hymyillä tietää 

mitä hän _______________ _____________, hän _____________ niin _______________

82 

ajatella minä näyttää kiltti 

ja ________________________! 

ystävällinen 

Pian olimme ________________________________. _______________ joka päivä. 

paras ystävä ”Vi träffades” 

Me______________ paljon, _________________Suomenlinnan ________________, 

kävellä loikoilla uimaranta 

__________ ja _________________ ______________ja ______________. ___________ 

lukea keskustella tiede taide ”Vi skrattade” 

usein ja minä___________________, että ____________ __________ paljon, oikeastaan olin 

huomata pitää hän 

_______________ _______________ ja kun hän _________________ kuluttua 

rakastua hän kuukausi 

______________ ______________ ____________________ _____________ 

pyytää minä muuttaa ”till honom” 

_________________, ______________ heti. _________________ me__________ ________ 

asua suostua ”Från den dagen” tehdä kaikki 

yhdessä:___________________ruokaa , _______________, _____________________ ja 

laittaa syödä siivota 

________________. Meillä oli todella ___________, olimme _____________________! 

nukkua hauska onnellinen 

__________________ Väinö ______________ ______________ kotiin. Hänellä oli kaksi 

eräs päivä tulla laulaa 

________________ _______________, hän oli ______________ ______________ 

matkalippu käsi ostaa matka 

_____________________ ______________ mitään. Jo ______________________________ 

kertoa minä seuraava viikko 

__________________ ____________________________. 

lentää Lontoo. 

Lentomatka _________ __________________ kuin junamatka _______________________ 

tuntua lyhyt Helsinki 

___________________. Lontoo oli _________________ jännittävä kaupunki! 

Tampere uskomaton

83 

Siellä oli niin paljon _______________________________, ________________________, 

kaunis vanha rakennus hieno ravintola 

_____________, ______________, _______________, _________________________ ja 

pub baari teatteri valtava museo 

________________________________. Me _______________ tietenkin paljon __________ 

ihana vaate- ja levykauppa ostaa uusi 

_________________ ja _______________. __________________________ olimme todella 

vaate CD-levy ”Den femte dagen 

__________________.___________________ ________________oli niin ______________, 

väsynyt Kotimatka lentokone rauhallinen 

että minä ________________heti. ______________ vasta kun kone __________________ 

nukahtaa herätä laskeutua 

Helsingin ________________. Kun me________________ ulos, _____________________ 

lentokenttä päästä mennä 

suoraan ____________________ mutta _____________ ____________ mennä 

___________. 

taksijono Väinö pitää vessa 

Odotin kauan ja __________ _____________ sisään __________________ ___________. 

loppu mennä etsiä hän 

En _______________ _________ mistään. Hän oli vain ______________! ______________? 

löytää hän kadota hävinnyt 

____________________? Tai _______________________ __________________________? 

paeta hukkunut vessanpönttö 

________________ ja hieman ___________________ ________________ ______________ 

vihainen huolestunut ajaa taksi 

kotiin. _________________ heti kun _______________ ______________ ______________, 

tietää päästä viides kerros 

että kaikki on päin ______________. Meidän _________________ oli 

__________________, 

mänty asunto tyhjentää 

siis kaikki Väinön__________________ oli _____________ mutta minun_______________ 

kapine viedä tavara

84 

oli ___________ ________________ _____________________! 

jättää siisti paikka 

______________, aivan kuin ____________ ei olisi ____________________ _________. 

paikka kuka koskea se 

_____________ ______________ ja _________________. 

istua sänky huutaa 

2. Missä Väinö oli? Mitä oli tapahtunut? Kirjoita lyhyt aine (50-100 sanaa).

85 

Efterord 

Jarmo Lainio 

Resultaten i denna studie fyller på kunskapen om sverigefinska ungdomars 

finska på flera sätt. Dels förstärker den bilden av vilka problem och 

förändringstendenser som man även i andra mer omfattande studier har kunnat 

konstatera. Dels finns det andra nya rön (se bl a Kangassalo 2007 och den 

litteratur som refereras där; Lainio u. utg.,) som samtidigt bygger på dessa 

insikter och öppnar för behovet av kompletterande studier om just denna 

ålderskategori, nämligen de unga. Samtidigt leder slutsatserna till att man även 

borde utöka studiet av finskan till att omfatta ett vidare spann av åldersgrupper. 

Språkbytet inleds och t.o.m. etableras i mångas fall redan i förskoleåldern, 

vilken ålder också är mycket dåligt utforskad. 

Resultaten sammantagna med den bild som andra typer av forskning 

om språkinlärning baserad på större material, inte minst inom korpusforskning, 

visar på de uppenbara brister som kvarstår för studiet av finskan i den 

sverigefinska ungdomskontexten. I en exposé över en stor internationell korpus 

för engelska som främmande och andraspråk, beskriver Granger (1993, 2008, u. 

utg.) hur man genom en mångsidig användning av en större korpus kommit 

mycket längre både i studiet av hur språkinlärningen/-utvecklingen går till, vad 

inlärardragen består av och vilka faktorer som vart efter visat sig kunna förklara 

sådant som man tidigare inte kunde analysera. En orsak har varit bristen på 

lämpligt forskningsmaterial, vilket ledde till att man ofta drog slutsatsen att 

många språkliga avvikelser antogs härröra från förstaspråkets strukturella 

karaktär. Granger menar bl.a. att det starka fokuset på förstaspråkets kontrastiva 

roll som en förutsägande viktig faktor för vilka problem som uppstår och när de 

infaller i inlärningen av engelska, efter närmare analyser och med sentida bättre 

verktyg rent tekniskt och i form av utvecklad mjukvara, kunnat konstatera att 

även andra faktorer behöver analyseras. Dessa faktorer tycks på det hela taget 

bekräfta sådant som andra inlärningsstudier av andraspråk kommit fram till. De 

tidigare analyserna i deras korpusforskning, vilket antagligen också gäller 

många andra studiers slutsatser om inlärarspråk och transfereffekter, kan därför 

delvis ses som något simplistiska och otillräckliga. Utöver förstaspråket – som i 

den sverigefinska kontexten får bytas ut mot svenskans påverkan som dominant 

majoritetsspråk genom transfer på sverigefinskan – har Granger och hennes 

forskningsteam kunnat peka ut åtminstone dessa faktorer som kritiska för vilka 

resultat man får: 

-typ av text i materialet som analyseras (ett kontinuum av 

styrt/arrangerat – spontant/naturligt insamlat material),

86 

-huruvida materialet är direkt beroende av en in-/utlärningseffekt, 

eller -fas, som inte nödvändigtvis kvarstår efter 

ytterligare tid, 

-typ av uppgift för produktion av texten (fokus på innehåll 

eller form), 

-tid för uppgiften (fri tid – tidsbegränsad uppgift), 

-hur representativt materialet är för den undersökta 

populationen och det undersökta språket, 

-huruvida man studerat endast vissa grammatiska nivåer (morfologi, 

syntax), och 

-huruvida man kunnat nivåbestämma inlärarens/språkbrukarens 

kompetensnivå, dvs. var på ett inlärningskontinuum från 

nybörjare till nästan infödd kompetens, som personen 

som studeras befinner sig på. 

Utöver dessa faktorer kan man tänka sig, åtminstone i jämförelser mellan olika 

förstaspråk, att även social och utbildningsmässig bakgrund är kritiska att ta 

hänsyn till (Inger Lindberg, personlig kommentar). Likaså behöver man klargöra 

huruvida det i princip rör sig om främmande språk eller andraspråk (i 

sverigefinskans fall egentligen huruvida det rör ett förstaspråk – andraspråk – 

främmande språk) i det material man studerar, liksom vilka tidigare inlärda 

andra och främmande språk som finns med i bilden. 

Granger (u. utg.) menade också att man också ser anledning till att 

återinföra begreppet felanalys för andraspråksinlärning, men då baserat på att 

det handlar om frekventa och återkommande drag. Ur sverigefinskans synvinkel 

vore detta dock antagligen inte av samma värde, eftersom man i sverigefinskans 

fall snarare skulle vara benägen att se sådana språkliga drag som en effekt av 

utvecklingen mot en egen språklig sverigefinsk varietet, dvs. mer eller mindre 

bestående språkliga förändringar på gruppnivå. Kontrasten mellan detta och en 

skriven finska, där det för närvarande inte finns en sverigefinsk standardnorm, är 

emellertid just en av de utmaningar och svårigheter sverigefinska ungdomar och 

undervisningen i finska för dem ställs inför. 

Sammantaget vill Granger se faktorerna som testinfluerade, 

inlärarpåverkade och utvecklingsanknutna. Denna typ av påverkansfaktorer är 

inte möjliga att separera i ett litet material av det slag pilotstudien ovan har 

kunnat samla in och studera. De nämnda typerna av faktorer antas alla i 

förlängningen kunna påverka utformningen av utlärning och 

undervisningsmaterial. 

Ett starkt önskemål, som stärkts av Nessers studie ovan och andra 

nyare resultat, är att en korpus baserad på skriven och talad sverigefinska borde 

skapas. Sådana försök har tidigare gjorts vad gäller talad sverigefinska, men de 

har inte kunnat genomföras p.g.a. den konstanta brist på resurser för det 

konsekventa och longitudinella studiet av finska i Sverige.

87 

Vad gäller studiens genomförande kan vi bara konstatera att 

pilotstudien saknade möjligheter att på basis av projektets preliminära 

erfarenheter etablera ett mer omfattande projekt som beskriver åldersmässig, 

kompetensmässig och språklig variation på ett mer grundläggande sätt. Det får 

bli ett ansvar för oss forskare att framöver återkomma med sådana 

forskningsaspirationer och projektansökningar. Man kan dock också uttrycka en 

förhoppning om att det likaså borde ankomma på svenska myndigheter och verk 

att försöka stödja och initiera forskning om såväl finska som de andra nationella 

minoritetsspråken. I sverigefinskans fall skulle en sådan insats behöva ha en 

nationell täckning. 

Vi kan med visst vemod konstatera, att det tycks som om vi kommer 

att uppleva ett relativt långtgående språkbyte, innan vi får se sådana omfattande 

språkvetenskapliga studiers resultat. Antalet unga sverigefinska talare med 

finska som ett dominant språk är redan begränsat och den trenden förstärks för 

varje år. Vi hoppas ändå att denna pilotstudie ska kunna följas av flera och fr.a. 

mer omfattande studier om – det än så länge – näst största inhemska språket i 

Sverige. 

Referenser 

Granger, Sylviane 1993. International Corpus of Learner English. I: Aarts, J., de Haan, P. & 

Oostdijk, N. (eds.) English Language Corpora: Design, Analysis and Exploitation, 57- 

71. Amsterdam & Atlanta: Rodopi. 

Granger, Sylviane 2008. Learner Corpora in Foreign Language Education. I: Van Deusen- 

Scholl, N. & Hornberger, N. H. (eds.) Encyclopedia of Language and Education. 

Volume 4: Second and Foreign Language Education, 337-351. New York: Springer. 

Granger, Sylviane u. utg. Learner corpus research – Looking back, looking ahead. Föredrag 

under ASLA:s höstmöte i Lund, 8-9 november 2007. 

Kangassalo, Raija 2007. Se on vaan että puhua suomee: Förändringar i den sverigefinska 

subjektsfrasen. I: Lainio, Jarmo & Leppänen, Annaliina (red.) 2007. Språklig mångfald 

och hållbar samhällsutveckling, 189-208. ASLA:s höstsymposium i Eskilstuna 9-10 

nov. 2006. ASLA:s skrifteserie, 20. Eskilstuna: Mälardalens högskola/Uppsala: 

Swedish Science Press. 

Lainio, Jarmo u. utg. [2001]. Quantification of syntactic features – A must or a waste? An 

explorative study of the changing Future of Sweden Finnish. To be published in: 

Fernandez-Vest, Jocelyne (ed.), The proceedings from the conference L’emancipation 

linguistique et culturelle des minorités nordiques/The Linguistic and Cultural 

Emancipation of Nordic Minorities, Paris, 22-24 March 2001. Institut Finlandais de 

Paris. Paris: C.N.R.S. (Centre National de la Recherche Scientifique). (Kommer ut i 

Rapporter från Finsk språk- och kulturcentrum, Mälardalens högskola.)

90 

Rapporter från Finskt språk- och kulturcentrum, 7. 

Suomen kielen ja kulttuurin keskuksen raportteja, 7. 

1. Jarmo Lainio (red.): Gammalt och nytt om sverigefinnar och finskt i 

Sverige, 2004 

2. Eric De Geer: Den finska närvaron i Mälarregionen, 2004 

3. Hanna Lappalainen: Språklig variation och interaktion, 2005 

4. Jarmo Lainio: Barn kan bli tvåspråkiga vuxna/Lapsista voi tulla 

kaksikielisiä aikuisia, 2006 

5. Jarmo Lainio (red.): Utbildningsval, sociala karriärer, språkliga 

kompetenser och identiteter (U-SOKKI), Del I – Planeringsfasen 

6. Jarmo Lainio (red.): Utbildningsval, sociala karriärer, språkliga 

kompetenser och identiteter (U-SOKKI), Del II – Pilotstudiefasen, 2006 

7. Anne Nesser: Pilotstudien Finskspråkiga studenters och elevers språkliga 

reproduktion – Ett skolverksprojekt, 2007 

8. Jarmo Lainio (ed.): Spain and its languages – A comparative view on the 

regional and minority language policies and developments of Spain and 

Sweden, 2007

Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?