Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

1 Inledning
1.1 Bakgrund
13
Finskspråkiga studenters och elevers språkliga
reproduktion
Anne Nesser
Sverigefinska ungdomar har i årtionden sökt sig till universiteten i Sverige för
att studera finska. För en del har det inneburit att man ska lära sig ett helt nytt
språk, föräldrarnas språk, som de aldrig fått lära sig hemma, medan det för andra
har inneburit att de kunnat förbättra sina egna kunskaper i finska.
Undervisningen för dessa ungdomar med finsk bakgrund var under en tid
densamma som för svenska nybörjarstuderande i finska. På 1970-talet började
alltfler finska ungdomar från Finland söka sig till svenska universitet för att
studera, bland annat också finska. Då började man vid de olika universiteten att
dela upp undervisningen i två grupper, dels finska för nybörjare, som även
riktade sig till svenskspråkiga studerande, dels finska för finsktalande, som i
första hand riktade sig till i stort sett enspråkiga finska ungdomar från Finland,
gärna med finskt studentbetyg. Kurserna fick helt separata kursplaner,
studieordningar och litteraturlistor.
På senare år har alltfler sverigefinska ungdomar sökt sig till
universitet och högskolor i samma ärende. Under en period har skillnaden mot
situationen på 1970-talet varit att idag har många studerande mycket bättre
förkunskaper i finska tack vare de skolreformer som genomfördes i slutet av
1960-talet och på 1970-talet. Redan från 1962 kunde elever i kommuner med
finsk befolkning välja finska som tillvalsämne i årskurs 7 och 8 (Lgr 62; SOU
1966:55; SÖ 1966). Situationen förbättrades 1968, då alla elever med annat
modersmål än svenska fick möjlighet att få undervisning på sitt modersmål. Det
var dock frivilligt för kommunerna att anordna denna undervisning.
Med hemspråksreformen från 1977, som gick ut på att samhället
skall stödja aktiv tvåspråkighet, så att eleverna uppnår sådana färdigheter i både
modersmålet och svenska att de kan använda båda språken i både tal och skrift
som de själva önskar (SOU 1983:57; Tingbjörn 1986) förbättrades situationen
avsevärt. Det blev kommunernas uppgift att organisera och anordna
undervisningen enligt de nya riktlinjerna. Kommunerna har tillämpat tre olika
modeller: svensk klass med eller utan hemspråks-/modersmålstimmar,
tvåspråkig klass (också kallad hemspråksklass, enspråkig klass eller finsk klass)
och sammansatt klass. Tuomela (2001) redogör noggrant i sin avhandling för