Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

74
En del av dessa problem, exempelvis bildandet av imperfekt- samt
perfektparticipformer, användningen av possessivsuffix samt användningen av
passivformen av verb i stället för 1. pers. plural, kan bero på talspråket. Dessa
problem, liksom problem med stavningen, berör snarast behärskningen av den
standardspråkliga normen och kan oftast ganska enkelt rättas till i
grammatikundervisningen samt i undervisningen i skriftlig språkfärdighet på
universitetet eller högskolan.
Problem med tidsuttryck, kongruens och bildandet av partitiv
pluralformer återfinns främst i Sv-gruppen och beror således sannolikt på
grundläggande brister i den språkliga kompetensen och utvecklingen av den.
Orsaker till detta i sin tur är både brist på kontinuerlig mångsidig kontakt och
användning av språket och därmed också brister i påbyggnaden av språket, bl.a.
genom formell undervisning i det. Kasus- och numeruskongruens i
nomenböjningen är ett viktigt grunddrag i finskans struktur och har mycket stor
betydelse för att man över huvudtaget ska kunna förstå och använda finska. Det
tar vanligen lång tid att lära sig och lära ut kongruens. Tidsuttrycken och
bildandet av partitiv pluralformer är mycket komplexa och kräver också lång tid
för inlärning, sannolikt en obruten utveckling av språket genom förskole- och de
tidiga skolåren. Det vore därför önskvärt att detta uppmärksammas på ett tidigt
stadium, att man redan i undervisningen på grundskolan, men fortsatt även i
gymnasiet övar på dessa svårigheter.
Undersökningen ger också en del positiva resultat. Trots det stora
antalet stavfel i materialet har de flesta av informanterna inga eller mycket små
problem med stavningen. Det är ett litet antal informanter, vanligen i Svgruppen,
som står för merparten av stavfelen. De flesta informanter, särskilt
informanterna i Fi-gruppen, behärskar val av både grammatiska kasus (subjekts,
objekts- och predikativkasus) och adverbialkasus överraskande väl. Vad gäller
kasusbruk tycks de alltså ha en ganska klar grundläggande språkstruktur. De
flesta informanter klarar också komparation av både adjektiv och adverb väl och
många informanter är också förtrogna med böjningen av ordningstal. Vidare har
många av informanterna, särskilt i Fi-gruppen, mycket god muntlig färdighet.
De känner sig trygga i den halvformella testsituationen och uttrycker också en
glädje över att tala finska.
Andra områden av sverigefinska studerandes språkfärdighet har
endast i mycket begränsad grad beskrivits i denna undersökning. För att få en
mer täckande bild av deras totala språkliga kompetens borde deras färdigheter i
andra språkområden som ordförråd och grammatisk komplexitet inkluderas i
undersökningen. Vidare är det av stor vikt att den muntliga språkfärdigheten i
båda språken undersöks, exempelvis uttal, diskurs, användning av kodväxlingar
och sociolingvistisk kompetens. En naturlig utvidgning av studierna av
sverigefinska studerandes inlärning av finska på högskolenivå vore också
longitudinella undersökningar. Dessa skulle ännu tydligare kunna påvisa vad de
lätt inlärda dragen och de mer bestående språkliga problemen består av.