Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

14
dessa undervisningsmodeller. Situationen har dock sedan drastiskt försämrats,
även om de finska friskolorna kommit till.
Antalet elever i de olika undervisningsmodellerna har varierat under
olika perioder. Under 1980-talet var antalet tvåspråkiga klasser mellan 400 och
600 (Tuomela 2001:15) men minskade i början av 1990-talet till omkring 300
och har därefter successivt minskat ytterligare. 1997 fanns det omkring 75
tvåspråkiga klasser och sedan år 2000 finns det tvåspråkiga klasser endast i
några enstaka kommuner. Vad gäller sammansatta klasser saknas tillförlitlig
statistik men Tuomela (2001:15) menar att det som mest antagligen funnits
omkring 200, främst under 1970- och 1980-talet, men sedan 1990-talet finns det
ytterst få sådana klasser. De flesta har dock fått hemspråkstimmar, dvs. ’svensk
klass’ med hemspråkstimmar, senare kallade modersmålstimmar.
Många av de studerande som börjar studera finska vid universitet
och högskolor idag har fått undervisning i finska i den svenska skolan, vissa har
gått hela eller delar av grundskolan i finskspråkig klass, andra har fått
modersmålsundervisning. Många har således mycket goda både receptiva och
produktiva kunskaper i finska, dvs. de kan både förstå och läsa finska men också
prata och skriva utan problem, medan andra med mindre finskundervisning i
bagaget ofta kan prata och förstå men inte läsa eller skriva finska. Variationerna
i språkfärdigheterna är vanligen stora, men dessa studerande med förkunskaper
passar egentligen inte in i nybörjarkurserna i finska.
Trots att universiteten och högskolorna försökt anpassa
undervisningen till just dessa studerande har det ofta misslyckats, man har inte
”träffat rätt”. Delvis beror det på den stora variationen i förkunskaper, de
studerande bildar inte en homogen grupp med likartade förkunskaper utan
uppvisar ett brett spektrum av förkunskaper, vilket gör det komplext att
pedagogiskt tillgodose samtligas behov. Ett stort problem är också att det saknas
läromedel speciellt framtagna för dessa studenter.
Den vanliga rutinen är att de placeras i nybörjarundervisningen, i en
grupp som riktar sig till svenskspråkiga. Ofta väljer de själva just
nybörjarundervisningen, för att de undervärderar eller är osäkra på sina
kunskaper i finska. Undervisningen är generellt mycket elementär och det
händer att den studerande blir uttråkad och inte fullföljer sina studier. Vid flera
universitet har man dock delat in nybörjare (här kallad A1) och finsktalande (här
kallad A2) i olika grupper, ibland utifrån ett ”diagnostiskt” prov, dvs. ett
informellt test som underlag för gruppindelningen. Oftast har undervisningen i
A2-gruppen blivit alltför svår för dem bland de sverigefinska studenterna som
inte är vana att läsa och skriva finska. De senaste åren har dock antalet
finlandsfinska studerande minskat kraftigt och fler sverigefinska studerande har
kanske därför i vissa fall tagits in i A2-gruppen. Då det saknas grundforskning
om dessa studenter har man inte kunnat anpassa kursplanerna eller
studieordningarna på ett tillfredsställande sätt till de sverigefinska studerande.