Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

72
Vissa av de svårigheter som beskrivits i mitt material kan på ett
enkelt sätt rättas till i den traditionella undervisningen, lärarna har lång
erfarenhet av problemen och har ofta utarbetat egna strategier för att fokusera på
dessa hos sina studerande. Undervisning i grammatik för svenskspråkiga
studerande förstärker exempelvis möjligheterna att rätta till stavningsproblemen.
Likaså brukar de studerande snabbt tillägna sig tempusmarkeringen i
verbböjningen i samband med den traditionella grammatikundervisningen både
för svenskspråkiga och modersmålstalande studerande.
En stor del av den traditionella grammatikundervisningen för
svenskspråkiga tar upp definitioner, användning och kasusval vid subjekt, objekt
och predikativ, men övningarna är ofta få och ganska elementära. Liknande
övningar för modersmålstalande skjuter ofta över målet, de blir alltför komplexa
och svåra att genomskåda. Särskilt tydligt blir det vid andra kasusval,
exempelvis rektion och tidsadverbial. Det kan vara på sin plats att se över detta
och kanske försöka få fram undervisningsmaterial som bättre svarar mot
sverigefinska elevers behov och därmed effektivisera dessa inlärningsmoment.
Vid dessa undervisningsmoment borde det vara självklart att utgå ifrån de
sverigefinska studenternas egen nivå och bygga vidare på den kompetens de
redan har. Undervisningen kan fördjupas teoretiskt med en kontrastiv
genomgång av de svenska motsvarigheterna av uttrycken.
Undervisningsmaterial för modersmålsstuderande tar upp
pluralformen av partitiv endast i förbigående, då detta i allmänhet inte utgör ett
problem för dessa studerande. Däremot tar det vanligen mycket plats i
grammatikböckerna för svensktalande och det finns ofta många skriftliga
övningar på detta. De flesta övningar går ut på att på ett ganska stereotypt sätt
tillägna sig de grammatiska reglerna för de ljudförändringar som sker i stammen
och pluraländelsen, och sedan välja partitivändelse utifrån singularstammens
utseende. Som redan nämnts (se ovan), är det omöjligt att i en normal
talsituation gå igenom de komplexa reglerna för att bilda en partitiv plural av ett
visst ord. Det är därför ganska förvånande att det inte experimenterats mer för
att utveckla undervisningsmaterial om just detta drag. Det bör dock sägas, att
många lärare har utarbetat egna pedagogiska knep. Martin (1995) föreslår
träning genom att läsa texter med många partitiv pluralformer. Ett annat
beprövat sätt att träna är att en person, förslagsvis läraren, läser högt parvis
nominativ singularformen direkt följd av partitiv pluralformen av ett ord. Orden
är i början ordnade så, att flera par av samma nomentyp och samma
partitivändelse följer varandra, så att det finns ett mönster i övningen. I den
första omgången får de studerande lyssna, men i nästa omgång blir endast
nominativ singularformen uppläst och den studerande ska gissa partitiv
pluralformen. Denna övning repeteras ofta, under många undervisningstillfällen,
och utbyggs så att allt mer komplexa nomentyper tas in. Senare görs övningen
allt svårare genom att blanda olika nomentyper. Läraren läser upp endast första
gången, därefter turas de studerande om att läsa upp nominativformen respektive