Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

20
undervisningstillfället, var tiden alltför kort för att de skulle bli grundligt
utprovade eller bearbetade.
2.2.1 Diktamen
Det är numera tämligen stor skillnad mellan skriven och talad finska, särskilt
mellan informellt eller ledigt talad finska och det skrivna standardspråket.
Ungdomars talspråk kan ses som mycket informell och det har också ofta inslag
av slang. Detta test gjordes för att få en liten fingervisning om stavningen, som
enligt tidigare undersökningar (bl a Nesser 1983, 1986; Janulf 1998; Tuomela
2001) kan vara ett problemområde. För de informanter i grupp Sv, som endast
fått begränsad, eller mycket begränsad undervisning i finskt skriftspråk kan detta
test ha varit en helt ny situation där finskan kan användas.
Testet har av flera skäl inte fyllt den funktion det skulle. Detta beror
delvis på att både utformandet av testet och genomförandet av det, bl a den
fysiska miljön för själva testet påverkade resultatet. För de informanter i Svgruppen
som inte är förtrogna med finsk stavning kan testet dessutom ha
förstärkt deras osäkerhet på sin kompetens i finska och kan således också ha
påverkat de efterföljande testen.
Testet bestod av 30 ordpar (se bilaga 1) indelade i fem olika grupper.
Grupperna var indelade så att de betonade olika svårigheter i standardfinskans
fonologi och i finsk stavning; kort – lång konsonant, skillnad på vokaler (ä – e, o
– u), kort – lång vokal, diftonger och slutligen en blandning av korta – långa
ljud, skillnaden mellan klusilerna t och d, och konsonantkombinationen hr – rh.
De valda kontrasterna utgör minimala par och det har visat sig ibland utgöra
distinktionssvårigheter för inlärare av finska. I några finska dialekter kan dock i
viss kontext vokalernas kvantitetsskillnad, särskilt i obetonad ställning, vara
minimal, ibland till och med neutraliserad (Suomi & Ylitalo 2002). I många
dialekter kan dessutom längdförhållandena vara precis de motsatta mot
standardfinskans, bl.a. genom olika morfologiska förlängningar
(”geminiseringar”) av konsonanter (Nahkola 1987). Testet var tidsbegränsat till
45 minuter.
Testet kom att bli likt ett undervisningsmoment i finsk stavning.
Svårigheterna för analysen av testet var att orden lästes parvis. I undervisningen
är detta en fungerande pedagogisk metod, men då de flesta av informanterna vet
att man i finskan dubbelskriver långa ljud och enkelskriver korta, blir de
uppmärksamma på just detta. Det är lättare att höra vilket ljud som skrivs
dubbelt och vilket skrivs enkelt, när man fått på varandra följande kontraster och
kan jämföra mellan dessa. Testet innehöll flera egennamn och några ortnamn
(Tuija, Niina, Sari, Kyösti, Saana), och det kan i således mer vara fråga om
igenkännande än om stavning. Om informanten känner en person med namnet
eller känner till orten, så vet hon/han också hur det stavas. Bristerna i detta test