Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

10
äldre barnen blir. I och med att både möjligheterna vartefter begränsats sedan
1980-talets slut och viljan bland föräldrar därmed minskat att välja tvåspråkig
eller modersmålsstödjande undervisning, fortskrider också språkbytet. Andelen
och antalet enspråkigt svenskspråkiga bland de ungdomar som har finsk eller
sverigefinsk bakgrund ökar därför för varje årskull som inträder i skolans värld.
Det finns dock viss lokal variation för detta, även om den totala bilden är
densamma i hela landet.
I en språkbyteskontext, som det då handlar om, sker i många fall och
bland många språkgrupper en minskning av situationer eller domäner som man
använder minoritetsspråket eller modersmålet i, parallellt med en förändring i
hur och vilka språkstrukturer som används. Två avgörande faktorer tycks vara
dels huruvida och i vilken utsträckning man använder språket till alldaglig
kommunikation i den privata sfären, dels mängden formell undervisning eller
planerat språkstöd som man som barn erhåller via offentliga institutioner såsom
förskola och skola. Enkelt uttryckt kan man säga, att fallerar den ena delen, den
privata eller den offentliga, så rasar själva språkbygget sannolikt samman på lite
längre sikt. Det innebär både att den högre utbildningen i finska i Sverige har ett
vidare ansvar för språkets bevarande än i en majoritetskontext, och att
situationen pedagogiskt sett är mer komplex och utmanande.
För ett språk som finska, som allmänt har karaktäriserats som
syntetiskt eller agglutinerande, 3 dvs. ett språk som s a s radar upp olika morfem
eller betydelsebärande element efter varandra i samma ord, innebär den
parallella reducerande utvecklingen sannolikt att mer komplexa strukturer
behärskas allt sämre och att graden av agglutinering i språket kan antas minska.
Detta är också en utveckling som känns igen på andra håll, t.ex. för skotsk
gaeliska, ungerska i Österrike och samiska i Sverige. På längre sikt kan detta
medföra att den finska varietet som talas i Sverige kommer att utvecklas i en
riktning som fjärmar sig från finskan i Finland, vilket skulle kunna innebära att
dess attraktionskraft i t.ex. skolmiljön ytterligare försvagas. På kort sikt innebär
det att talarna drabbas av språklig osäkerhet som beror på deras användning av
variabla likalydande eller likartade morfem (till formen och/eller till sitt
innehåll), vilket kan leda till tvekan att använda språket över huvudtaget. Detta i
sin tur leder till att deras språkbruk bland andra mer kompetenta talare kan bli
uppfattat som ett blandspråk eller en lågstatusvarietet, ofta med antaget eller i
realiteten stort svenskt inslag. Även här leder det till tveksamhet att använda
språket. Den minskade användningen av språket leder också till ett mer
begränsat ordförråd, som i sig försvårar kommunikation på det språket, men som
också försvagar behärskningen av språkets strukturer. Erfarenheten har också
visat att övergången från gymnasienivåns finska emellanåt – även bland de
3 Svenska, liksom engelska brukar anges som mer analytiska, dvs. samma betydelsebärande drag som i finska
uttrycks med morfem som radas efter varandra, anges med separata ord i svenska och engelska. Men gränsen är
inte skarp, och svenskan kallas också ibland flekterande, vilket innebär att vissa av de agglutinerande principerna
även används i svenska.