Läs rapporten (pdf 415 kB) - Mälardalens högskola

32
seuravaana (seuraavana) ’följande’
viideneellä (viidennellä) ’femte’
hänntä (häntä) ’honom’
tuuli (tuli) ’kom’
Böjningen av ord som i nominativ har kort vokal och i stammen (i böjningen)
har lång vokal (eräs/erää- ’en (viss)’, perhe/perhee- ’familj’, kevät/kevää- ’vår’)
är komplexa och ofta felstavade. Det gäller även sådana informanter, som annars
behärskar stavningsreglerna tämligen väl. Ordet eräänä hade nio informanter
skrivit med enkel vokal medan tre hade utelämnat ordet helt och hållet. Det kan
bero på att de inte känner till just detta ord och inte heller kan hänföra det till
någon böjningstyp. Även den bästa skribenten kan glömma att en eller annan
gång dubbelteckna en vokal och det är då ofta av denna komplexa typ av nomen.
Det typiska då är att långa vokaler i andra eller tredje stavelsen enkeltecknas:
eränä (eräänä) ’en (viss)’
kevällä (keväällä) ’på våren’
ranska (ranskaa) ’franska’
perhestä (perheestä) ’om familjen’
mentin (mentiin) ’vi gick’
käveltin (käveltiin) ’vi promenerade’
asuman (asumaan) ’flytta’
päästin (päästiin) ’vi kom ut’
En del av stavfelen kan åtminstone delvis bero på att informanten utgått från
stavningen av grundformen, den som angivits under luckan och blivit ”låst” av
det givna ordets stavning och inte kan genomskåda att stavning av grundform
skiljer sig från stavning av böjningsform. Flera informanter som skrivit verben
hymyili och kävelimme med dubbel –ll- (de två första exemplen nedan) har först
skrivit verbet helt rätt men suddat (ibland flera gånger), skrivit den inkorrekta
formen och lämnat den kvar. Det visar tydligt på att den givna infinitivformen
gjort dem osäkra:
infinitiv
hymyilli (hymyili) hymyillä ’att le’
kävellimme (kävelimme) kävellä ’att promenera’
peläsin (pelkäsin) pelätä ’frukta’
alkussa (alussa) alku ’början’
oppin (opin) oppia ’att börja’
Däremot klarar samtliga att stava diftonger utan omkastning av bokstäver.
Svenskspråkiga studenter brukar ha stora svårigheter med uo och ou (suota
’kärr’ – soutaa ’att ro’) och man kunde förvänta sig liknande svårigheter hos
dessa informanter, särskilt hos ovana skribenter.
Det faktum att svenskt å över huvudtaget inte förekommer i
materialet, och att o i stället för u (suoston pro suostuin) förekommer endast i
några enstaka fall, visar på att informanterna inte utgår ifrån en svensk stavning i