Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

Pia Lindberg
Jag träffade Pia för nära 23 år sedan. När jag ser bilder av mig själv från den
tiden och funderar på hur jag var då känner jag knappt igen mig själv. Jag
var en lillgammal person, kanske närmast en nörd. Osäker på mig själv –
en gång när jag skulle hålla föredrag inför klassen valde jag ett ämne där
jag visste att jag kunde låna en videofilm som jag kunde visa istället för att
prata själv. Jag pluggade fortfarande när vi träffades och hade nog ingen
klar riktning för vart mitt liv skulle ta vägen. Jag var, skulle man kunna
säga, i behov av ledning. In i mitt liv klev då Pia, och hon har sedan dess varit
den person som mest av alla hjälpt till att ta ut kompassriktningen. Pia såg
potentialer i mig som jag inte såg själv. Hon har fått mig att växa och våga.
Pia är den som mest av alla jag mött verkligen vet hur man jobbar med och
verkar genom ett coachande ledarskap. En ledare som inte tar över men som
får en att utvecklas och ta språng. Utan det hade jag inte varit där jag är idag.
Jag märker också att det coachande ledarskapet utvecklats över tid. I början
handlade det om att pusha på och mana framåt. Nu är det mer av karaktären
att hjälpa till att hålla jordkontakt och då och då viska i örat: ”Kom ihåg att
du är dödlig”. Jag är tacksam över att ha funnit mitt livs coach.
Gunnar Sahlin
Den dagen då jag var på Kungliga biblioteket och fick följa med riksbibliotekarien
Gunnar Sahlin ner i källarvalven och titta på Djävulsbibeln anade
jag föga att vi båda under flera år skulle få ett nära samarbete i biblioteksfrågor.
Lika lite som jag då var medveten om den avgörande roll Gunnar
spelat i det som i mina ögon lade grunden till den starka, fristående och
självständiga organisation Svensk Biblioteksförening är idag.
Gunnar var tämligen ny i rollen som riksbibliotekarie och jag var en lika
nybakad riksdagsledamot från Stockholms län. Eftersom både Gunnar och
jag har ett förflutet i kommunalpolitiken kände vi till varandra. Att vi både
känner Britta Lejon, då boende i Sollentuna precis som Gunnar och ordförande
i Svensk Biblioteksförening spelade också in. Eftersom jag kom från
ett uppdrag som bibliotekschef i Haninge och såg det som naturligt att i
riksdagen engagera mig i biblioteksfrågor var det en självklarhet att träffa
riksbibliotekarien. Jag minns att vi pratade om bibliotekslagen, behovet
av ökat självförtroende i bibliotekssektorn och Kungliga bibliotekets roll i
97