DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

- Ja, det är ju inte så lätt att förstå dessa livets hemligheter, men jag ville så gärna, att du
finge någon liten föreställning om det stora mysteriet, huru livet fortplantas från släkte till
släkte.
Tänk dig, att en liten sparv skall födas till jorden. Sparvmodern har lagt sina ägg och ligger
och ruvar dem med sin kroppsvärme för att ur äggen skola komma fram små sparvungar.
Den nya lilla varelse, som skall födas till jorden, slumrar ännu bara som en möjlighet i ägget.
Föräldrarna ha så att säga lämnat de fysiska materialier varur den lilla kroppen skall
uppbyggas, men ensamt fysisk materia har intet liv. Det måste komma utifrån och det har
redan kommit. Vid befruktningen ingöts en droppe av den osynliga livskälla, som utgör det
stora förråd, varur sparvsläktet hämtar sitt liv. En sparvsjäl har tagit sin boning i ägget och
förrättar där ett av naturens stora under; den bygger av äggets gula och vita åt sig en kropp
med ben och muskler, blod och nerver, fjädrar och dun, näbb och klor; och då allt är färdigt
hackar den lilla varelsen hål på skalet och kryper ut. Tänk vilken skicklig byggmästare den
lilla sparvsjälen är, som kan forma allt så fulländat, och som vet att göra den lilla sparven så
lik alla andra sparvar, lika stor, lika gråbrun, och som även för med sig samma levnadsvanor,
som utmärka alla andra sparvar. Det kan inte falla en sparv in att flyga högt upp i luften och
sjunga som en lärka, eller att simma ut i vattnet som en gås, eller äta rätt kött som en hök, den
vet vad som änstår en sparv, det har den lärt av den stora gruppsjälen, varav den utgör ett litet
utflöde, och den rättar sig därefter, ty den vet ej av något annat. Och när sparven efter några
är dör, så flyr den lilla sparvsjälen ut ur kroppen och vänder tillbaka till sin gruppsjäl och
medför då från sitt jordeliv någon liten erfarenhet, som håller vid makt gruppsjälens traditioner.
- Säg mig, morfar, ha även hundarna en sådan där gruppsjäl?
- Ja, det ha de nog, men den är betydligt mycket mera utvecklad och är därför
väsentligen olika gruppsjälen för en lägre djurart. De outvecklade djurens själar blandas
tillsammans i gruppsjälen alldeles som vattendropparna i en sjö, sa att man icke kan skilja
den ena från den andra. De högre djurens själar däremot äro skilda från varandra liksom
ärterna i en säck. Varje ärta är en liten kropp förr sig och kan icke smälta tillsammans med
andra ärter. Så äro även de mera utvecklade djursjälarna redan hunna så långt, att de även i
den osynliga världen utgöra självständiga individer, som icke vidare behöva sammansmälta
med andra individer av sitt släkte. De hålla dock tillsammans i gruppen och de erfarenheter,
som en individ gör under sitt jordeliv kommer också andra individer till godo. Många rävar
ha kanske gjort den erfarenheten, att människan är det grymmaste av alla rovdjur, hon skjuter
rävar, hon fångar dem i sax eller i försåtligt grävda gropar. Den erfarenheten sprider sig i
gruppen och varje räv, som födes till jorden, för därför med sig en stor skygghet och rädsla
för människan, ehuru just denna räv icke haft någon erfarenhet av huru farlig människan är. -
Måtte inte du, min lilla vän, ge djuren anledning att frukta människan!
Jag tror, att du ännu har några frågor på hjärtat, du rynkar pannan och ser så fundersam
ut. Sjung ut - för jag se, om jag kan svara dig.
- Du gissar nog rätt, morfar, det är mycket som ännu är oklart för mig, så oklart att jag
knappast vet huru jag skall ställa mina frågor. Jo, jag ville veta om en sparvsjäl aldrig kan födas
annat än som sparv, aldrig i evighet bli annat än en sparv?
- Därpå kan jag endast svara att allting i himmel och på jord är underkastat utveckling.
Ingenting är stillastående, men huru denna utveckling försiggår vägar jag icke bestämt yttra
mig om. Det är nog så, tänker jag, att det alltid kommer att finnas sparvar, men de
själselement, som liva våra nuvarande sparvar, utvecklas småningom, sammanföras till större
enheter och flyttas över till högre och högre djurgrupper, tills de nå fram till de högsta djuren
och bliva individer; men nya själselement väckas alltjämt till liv av den Allsmäktige, som
aldrig upphör att skapa, och de fylla luckorna efter dem, som stiga högre, och hava sedan i sin
tur att tillryggalägga samma evighetslånga utveckling genom djurvärldens många former.
13