DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

ägnat att utveckla vissa primitiva sidor i hans väsen, han uppövar iakttagelseförmåga,
beslutsamhet, djärvhet och fysiskt mod. Men jämsides med dessa egenskaper växa även
råhet, tygellöshet och grymhet, varjämte de första spåren av inre själsliga strider börja visa
sig. Långt hinner han dock icke under ett jordeliv, men liv efter liv för han komma tillbaka
och för varje inkarnation lägger han någon ny erfarenhet, någon liten behållning till den
andliga skatt, han börjat samla sig och som han alltid för med sig både i jordelivet och i det
fria tillståndet.
Då han inhämtat vad han kunnat lära i den vilda folkstammen, flyttas han över till någon
halvciviliserad ras. Här vänta honom nya konflikter mellan de goda och de onda sidorna i
hans väsen. Han för kanske en oinskränkt makt och missbrukar den som tyrann, men måste i
nästa jordeliv avtjäna den dåliga karma han ådragit sig, genom att födas som slav och känna
vanäran/nesan av att tyranniseras. Hans själ blir trätt av de ansträngningar utvecklingen
kräver - han stretar ju nu i värsta uppförsbacken - han säker sin tröst och lisa i opium eller
något annat bedövningsmedel. Det sätter ned hans andliga energi och han stannar för en
längre tid, kanske för århundraden, i slö likgiltighet.
Men livet bör inom sig utvecklingens sporre. Slutligen vaknar den domnade viljestyrkan,
och anden återtar sin vandring genom liv efter liv, tills han nått den utveckling att han kan
födas i en civiliserad ras. Även här får han börja på de i etiskt avseende lägre trappstegen och
mödosamt stiga uppåt. I det innersta av sitt väsen går han ännu och bär på mången ond
brodd, som söker sig jordmån/grogrund för att växa. Den spirar och bär frukt, men han har
inte kraft att rycka upp den med roten, förr än det onda, den dragit över honom, fått spela ut
sin roll och lidandet fått driva honom till ånger.
Även nu har han härda strider att utkämpa, men det är inte längre mot markens vilda
djur, det är mot det otämda vilddjuret i hans eget väsen. Liv efter liv för han komma igen,
tills han lärt sig den svåra läxan att akta andras rätt som sin egen.
Så avslipas småningom de värsta råheterna i hans karaktär. Han har kommit så långt, att
han inte begår uppenbara brott, han lever ett fredligt och oklanderligt liv. Men nu uppträda
frestelser under en mera förfinad form. Han anar dem ej förr än de gripit honom och han
fallit i deras garn. Han begår handlingar av själviskhet och lättsinne, han är retlig och
förgiftar livet för sin omgivning, han är småaktig och snål/girig, misstänksam och bakslug,
allt under det att han visar ett vänligt ansikte och exemplariskt fyller sina plikter. Människor,
som inte känna honom närmare, anse honom som ett mönster, och han är nöjd med sig själv.
Mycket har en sådan man ännu att gå igenom, innan han är färdig med jordens skola. Men
den gudomliga Kärleken lämnar icke halvgjort arbete. Med outtröttlig omsorg vakar den över
varenda individ och leder honom genom följderna av hans egna felsteg in på den rätta vägen.
Det är finslipningen av diamanten, som tar det mesta arbetet, men också ger det vackraste
resultatet.
Slutligen har anden nått den utveckling, att han icke allenast icke längre stör friden på
jorden, utan också bidräger till att befästa den. Han har vaknat för de andliga krav, som så
länge sökt göra sig gällande, och känner nu en brännande törst efter rättfärdighet. Han har
kommit på rätsidan av sitt väsen och tar själv med iver fatt på sin andliga utveckling. Nu går
det raskt framåt och han når äntligen den länge efterlängtade ståndpunkt, att han inte vidare
för sin egen skull behöver gå ned till jorden igen. Han kan göra det, men då är det för att som
lärare och missionär verka för Guds rikes tillkommelse på jorden - sådana ha vi många ibland
oss - för sin egen del är han färdig med jordens skola.
Så ter sig i stora drag genomsnittsmänniskans vandring genom jordens mänsklighet - från
vildens ståndpunkt till den ädle vises, som för alltid för lämna jorden bakom sig.
Frågar du huru lång tid det kräver, eller huru många jordeliv därtill erfordras, så står jag
fullkomligt svarslös av det enkla skäl, att dessa tal för olika individer äro ofantligt olika. Den
ena följer villigt den gudomliga ledningen, underkastar sig utan knot vandringens
59