DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Du kära barn!
XIII.
OM LIVET I DEN OSYNLIGA VÄRLDEN
Inte sant - du ville nog också veta något om vårt tillstånd efter döden. Det är en svårlöst
fråga, men jag vill försöka.
Något har jag redan talat därom i brevet om döden. Du minns, att den första känsla, som
bemäktigar sig den förlossade anden, vanligen är ett obeskrivligt välbefinnande. Det är så
behagligt att vara fri från den tunga och besvärliga fysiska kroppen, man känner sig så lätt i
sin nya dräkt - den som man dock burit under sin fysiska kropp under ett helt liv kanske utan
att ha vetat det. Man tycker nästan att man drömmer och är rädd att vakna, så skön kännes i
förstone den nya tillvaron. Man föres nu av sin egen andliga bärkraft till den sfär, där man
har sitt rätta hem. Vanligen mötes man redan vid dödsbädden av sina hädangångna vänner,
som välkomna en, glädja sig över återseendet och följa en till det nya hemmet. Där får man
till en början vila ut och, efter hand som krafterna återkomma, söker man orientera sig i den
nya världen.
Men snart möter en svår uppgift, som ingen kan undkomma. Man nödgas gå till rätta
med sig själv och granska sitt förflutna jordeliv. Det är icke en yttre domstolsrannsakning -
det är en helt och hållet inre akt, där man själv är sin egen både anklagare och domare. Under
denna period, som för några kan vara lätt nog - men för de flesta är ytterligt pinsam, är man
ensam, känner sig övergiven och har ingen av vilkens medlidande man kan vänta sig någon
hugsvalelse. Vanligen är dock ens skyddsande icke långt borta men han klemar ej med sin
skyddsling, han gör gemensam sak med samvetet. Allt måste nu fram i dagen för att
granskas; icke allenast vad vi sagt och vad vi gjort eller underlåtit att göra, utan även motiven
till vårt handlingssätt måste bekännas och vägas. Och man kan inte undskylla sig med att
man glömt huru det var, huru det gick till eller vad avsikten var.
Skoningslöst upprullas tavla efter tavla från vårt liv; allt finnes likasom fotograferat
(filmat) i eterljuset och vi se oss som i ett levande panorama, från vilket bilderna stirra på oss
och kräva att bliva förklarade. Ja, i regeln måste vi själva uppsätta en berättelse eller ett
protokoll över hela vårt liv och sanningsenligt anteckna icke allenast vad vi gjort utan även
skälen varför vi gjort så. Det kan vara pinsamt nog att stå till doms inför en annan människa,
men att ställas ansikte mot ansikte med sitt eget högre jag, själva gudagnistan i sitt väsen, och
nödgas erkänna: där var jag feg och ville inte erkänna min skuld, utan lät en annan bära den
smälek, som borde ha drabbat mig; där var jag hård och gjorde ingenting för att lindra en
annans lidande, ehuru det icke hade kostat mig någonting; där var jag högmodig och låt en
underordnad känna hela tyngden av sin beroende ställning; där var jag självisk och tog för
mig en andel, som med rätta bort tillkomma en annan; där var jag svag och gav efter för en
frestelse, som jag borde kunnat motstå - det är någonting förfärligt. Och det kan du förstå, att
huru ur mänsklig synpunkt otadligt vi än framlevat vårt liv, så ha vi - de flesta av oss
- många sådana fläckar på vår livsbild. För några äro de ljusa sidorna i tavlan
övervägande; de hava icke svårt att erkänna sina fel och komma därför lättare ifrån denna
granskning. Men för de flesta är det alltid en smärtsam självprövning och för en del kan den
35