DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

kan sågas hava uppmätt och dessa variera mellan 4 och 22 ljusår.
Sedan har man varit hänvisad till sannolikhets- beräkningar, grundade på den med
avståndens tillväxt minskade ljusstyrkan, och då har man uppdelat stjärnorna efter deras
ljusstyrka i grupper och antagit att dessas avstånd variera mellan 100 och 500 ljusår. Detta rör
bara de för blotta ögat synliga stjärnorna, men nu vet du ju, att Vintergatans vackra ljus -
bälte, om man betraktar det genom ett starkt teleskop, visar sig bestå av en otalig mängd små
stjärnor, som ligga så tätt och äro så ljussvaga att de verka bara som en dim- slöja. Skall man
väga sig på en gissning - ty något annat kan det inte här bli tal om - rörande avstånden till
detta stjärn- moln, så måste man tillgripa tiotusentals ljusår.
Som du vet sträcker sig Vintergatan runt om hela himmelen på både norra och Södra
hemisfären. Detta har föranlett astronomerna till det antagandet, att Vintergatan är en enda
sammanhörande stjärnagrupp, och att alla de stjärnor vi se med blotta ögat jämte var egen
lilla sol endast äro en försvinnande liten del av denna stjärngrupp, som raknar sina individer i
miljoner och som ligger utbredd över en rymd, vilken måhända måste uppskattas i
hundratusentals ljusår.
Och hela denna myllrande stjärnehär är icke ett stelnat kaos, den lever och den rullar;
vartenda klot har sin av, eviga lagar strängt utstakade bana, där det rusar fram med en fart så
svindlande snabb, att en kanonkulas flykt i jämförelse därmed är som skidpaddans krälande.
Att det oaktat de stjärnor vi se icke under sekler nämnvärt ändrat sitt låge på himmelen - de
kallas ju också fixstjärnor - visar bäst huru oändligt avlägsna de äro. Men att de dock röra sig
har på senare tider, särskilt med fotografiens hjälp ådagalagts och det är med stöd därav man
kunnat beräkna i vilken riktning vår egen sol med alla sina drabanter ilar framåt genom rymden.
Och tänk dig nu att alla dessa lysande stjärnor äro glödande solar, omkretsade likasom
vår sol av planeter, vilka alla äro bärare av liv, av plantor, djur och mänskliga varelser, och
försök sedan om du kan att göra dig en föreställning om vilken »bokföring» det måste vara
för de höga väsen, som under Guds ledning äro satta att tillvarataga alla dessa varelsers
intressen, så att alla vederfares icke blott rättvisa utan även den kärleksfullaste ömhet, »att
icke en sparv faller till marken Hans vilja förutan.»
Men utanför Vintergatans yttersta gränser finnes väl ingenting, där gapar väl, menar du,
den tomma rymden utan ett spår av ljus eller liv? Nej, det skall du icke inbilla dig.
Astronomernas beväpnade äga har här och där på firmamentet upptäckt små ljusfläckar av de
mest fantastiska former, som i vissa fall antyda att den glödande materia, som utsånder detta
ljus, är stadd i virvlande dans, eller rättare sagt var det för måhända miljoner år sedan, ty så
länge har ljusbudet från dessa fjärran trakter varit på väg, innan det nådde vårt äga.
Man antar nu att varje sådan ljusfläck eller nebulosa är en ny Vintergata, kanske av
samma utsträckning som den vi tillhöra, men belägen på miljoner eller miljarder ljusårs
avstånd från oss. Skulle vi kunna förflytta oss till en så oerhört avlägsen värld, så skulle vi
kanske komma att se hela vår praktfulla Vintergata som en sådan liten ljusfläck, som endast
med hjälp av de starkaste instrument kunde upptäckas.
Och sådana nebulosor finnas många, som vi med beväpnat äga kunna se, och säkert ännu
flera, som vi aldrig få se en skymt av. Finnes det väl något slut på världsrymden, finnes det
någon gräns för skapelsen? Säkerligen icke. Vår djärvaste fantasi svindlar, vår livligaste
inbillningskraft förlamas, när vi vilja försöka att fatta det skapade. Huru mycket orimligare
vore det icke då att söka begripa Skaparen, Han, »som hängde på intet sitt murarlod, när Han
murade världen».
Inför Honom må vi nedfalla i stum tillbedjan.
Din morfar.
25