DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

som haft ännu mindre, och alltid har hon haft ett uppmuntrande ord, ett klokt råd, ett vänligt
intresse för alla dem, som hos henne sökt tröst i sina bekymmer.
Nu ligger hon så stilla och känner, att hon kanske inte har långt igen. Hon tänker, som
hon alltid har tänkt: ske Guds vilja!
Vid hennes bädd sitter hennes dotter, som älskar sin mor över allt annat på jorden. Hon
är djupt gripen, ty nu förstår hon, att skilsmässans stund är kommen, men sorgen har
sammanpressat hennes bröst, hon kan varken tala eller gråta. Hon fäster en ängslig,
förtvivlad blick på sin mor.
Hon är dock icke den enda närvarande vid denna dödsbädd, där står även en ljus
Andergestalt. Det är den döendes skyddsängel, som hela livet igenom följt hennes steg och
glädat sig åt hennes barnafromma renhet. Nu har han kommit för att hämta henne och står
där och fröjdar sig åt att få hälsa henne välkommen till en ljusare värld. Men han är inte
ensam. Här komma flera ljusa gestalter: hon som en gång var hennes mor, en annan som
varit hennes son, en vän som stått henne nära, en annan som hon genom sina kärleksfulla
förmaningar och böner räddat från att gå vilse i livet, de komma den ena efter den andra; det
är som hade det gått ut en budkavel i himmelen för att samla alla den gamlas vänner. Nu vilja
de vara med, ty det är en glad fest i ljusets värld, när man där för välkomna en pugrim, som
kommer hem efter väl fullbordad jordevandring. De hälsa alla vördnadsfullt på
skyddsängeln, som står där så strålande vacker i skinande vita kläder. Han ler emot dem och
går ett tecken att de skola vara stilla, ty nu har dödsarbetet börjat och då för den döende på
intet sätt störas. De bara smyga sig fram och se henne in i ögonen.
Ett svagt leende krusar den gamlas läppar, där hon ligger med det grånade huvudet mot
kudden. Hennes andliga sinnen börja vakna i samma mån som de jordiska försvagas. Kanske
er hon ett bekant ansikte, eller känner hon den välgörande värmen av deras böner, vilka
knäböja vid hennes huvudgård. En av hennes andevänner har fört med sig en fiol och spelar
en sakta smekande melodi. Den sjuka slår ännu en gång upp ögonen, hon hör musiken och
undrar varifrån den kommer men hon sluter dem igen och faller i en medvetslös dvala.
Låt oss se vad som nu försiggår.
Du minns från mina första brev, att människoanden under sin vandring på jorden är
iklädd två kroppar, den fysiska och den astrala, eller som den också kallas själen. De ha varit
så intimt förenade, som det är tänkbart, men nu måste de skiljas, ty den fysiska kroppen är utsliten,
den orkar inte längre fullgöra sina många och viktiga förrättningar och då kan inte
själen stanna kvar. Det är som om de nu för en sista gång toge varandra i famn och sedan
småningom började lösgöra sig från varandra. Först frigöras ben och armar, sedan bålen och
sist huvudet, och den frigjorda själen, som är oändligt elastisk, flyter ut ur den döendes huvud
och svävar nu i upprätt ställning över huvudgården. De ljusa andeväsen, som kommit för att
hämta sin vän lägga henne varsamt på ett hyende, flätat av palmblad och smyckat med rosor.
Nu öppnar hon ögonen och ser sig förvånad omkring, men hon sluter dem snart igen, hon
är så trätt, hon förstår ej att hon passerat gränsen, hon tror att hon drömmer, och hon vill ej
störa sin dröm, ty den är så ljuvlig. Hon känner sig så lätt och glad, hon vet ej Varför, men
hon har en obestämd känsla av att hon sover, och hon vill inte vakna.
Då hör hon snyftningar och gråt. Det är hennes dotter, som sitter och håller den kallnade
handen i sin och nu ger luft åt sin smärta. Åter slår hon upp ögonen, hon ser som i en dimma
det välkända sjukrummet och sin dotter knäböjande vid sången, hon försöker säga några
tröstande ord men hon kan icke göra sig förstådd, och den förnimmelse av välbehag, hon nyss
kände, grumlas av denna klagan, som hon ej kan stilla.
Men nu får hon också syn på de ljusa gestalter, som stå samlade omkring hennes läger.
Hennes son böjer sig över henne och viskar i hennes öra: »Mor, du älskade, välkommen !»
Ett saligt leende strålar ut från hennes ansikte, hon har känt igenom honom, slår armarna om
hans hals och säger: »Tack!» Sedan ser hon på de andra, känner igenom dem och ler emot
27