DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

gå omkring i sina gamla förhållanden och inbilla sig att de fortfarande ha samma arbeten att
utföra, samma intressen att bevaka. De kunna bara inte begripa, att människorna inte längre
höra dem och lyda deras befallningar. De känna sig mycket olyckliga över att se sig
tillbakasatta och ringaktade. Det kan dröja många, många är, innan en sådan ande kommer
till insikt om, att han är vad man kallar död, och att det således verkligen finnes ett liv efter
döden. När de så tjusigt uppvakna, känna de sig mycket främmande och ha mycket svårt att
finna sig tillrätta i sin nya tillvaro.
Det finnes också människor, som till och med brösta sig över att äga en, som de mena,
»sa upplyst tro», så »överensstämmande med vetenskapens ståndpunkt», att de förneka allt
andligt i tillvaron och således även ett liv efter detta. Dessa få icke sällan röna följderna av
sin föreställning i det att de efter döden känna sig som lamslagna, de ligga i en halvt
medveten dvala, ur vilken de icke förmå resa sig, och dock kunna de icke undgå
förnimmelsen av att de fortfarande finnas till. De ha själva genom sin förvända tro skapat sig
detta sorgliga tillstånd av andlig förlamning, som under långa tider kan hålla dem fångna.
Du ser således att uppvaknandet efter döden kan te sig mycket olika, allt efter olika
sinnesförfattning; ja detta uppvaknande är i själva verket det följdriktiga resultatet av vår
andliga ståndpunkt, vårt hjärtelag, vårt tankesätt, vår sinnesstämning. Som vi så få vi skörda.
En erfarenhet efter döden torde dock för de flesta vara gemensam, det är en obeskrivligt
behaglig känsla av frihet, som själen förnimmer omedelbart sedan hon avlagt den tunga och
skröpliga stofthyddan. Det känns så lätt att andas, de plågor sjukdomen medfört äro
försvunna, det nya livet spritter redan i ådrorna, man känner samma välbefinnande som då en
febersjukdom släpper och tillfrisknandet begynner.
Ja, sådan är döden, icke en förintelse utan, en födelse till nytt liv, och sådant är det första
uppvaknandet. Ha vi efter måttet av våra krafter levat ett liv i godhet, sanning och renhet, så
ha vi av döden ingenting att frukta men allt att hoppas. Då är han befriaren som med åm och
varsam hand leder oss över tröskeln till en ljusare värld, ett hårligare liv. Därför ha vi all
anledning att hälsa honom välkommen när han kommer för att hämta oss. Och skulle han
också komma för att taga ifrån oss en av våra kära, så få vi icke glömma att vår älskade för
det så mycket bättre på den andra sidan, och det skola vi med glädje unna den kära
bortgångna.
Och så skall du komma ihåg, att aldrig störa den dödas ro med gråt och klagan. Nej, bed
för din vän, det stärker bandet mellan er, så att ni lättare finna varandra igen, när du själv för
lämna jorden. Återseendets glädje skall då skänka dig ersättning för den saknad skilsmässan
medförde; ty det skall du veta, att döden aldrig förmår att slita de andliga band, som här nere
knutits i osjälvisk kärlek eller sann vänskap. Universum är utan gräns, men huru oändligt två
vänner än må vara skilda från varandra i rummet, skola de dock mötas igen, blott de själva
önska det. Det är en naturlag likaså allmängiltig, likaså universell som tyngdlagen.
Tänk vilken trygghet den vissheten ger oss; det är ingen nåd då att vara människa.
Nu ha säkert många rädda frågor krupit fram ur sina gömslen och vänta på att bli
besvarade - inte sant? Du undrar nog huru den där andra världen ser ut, var den är belägen
och huru livet där kommer att gestalta sig.
Det finner jag helt naturligt. Men du kan förstå, att inte är det mycket vi veta om »de
yttersta tingen», och inte är det heller så lätt att riktigt beskriva det lilla vi veta därom. Jag
vill dock göra ett försök i mitt nästa brev, men - vänta inte för mycket av...
gamle morfar.
29