DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Gud de begabbat/hånat.
Under alla skeden av mänsklighetens historia, på alla stadier av utvecklingen, hava
människor känt sitt beroende av och sin trängtan efter en Gud och gjort famlande försök att
begripa Honom. Vildens första primitiva uppfattning mynnar ut i skräck för ett skrämmande
hemlighetsfullt väsen, som han sammanställer med de honom övermäktiga naturkrafterna, ett
väsen som måste blidkas med blodiga offer; och för att förkroppsliga de abstrakta tankar, som
han icke förmår fasthålla, går han sig bilder av sten och trå, dem han ägnar sin barnsligt naiva
dyrkan.
Men i mån som människan utvecklats har hon ändrat sina föreställningar om Gud och
omskapat sin bild av Honom efter sin egen tankevärld. Hon har anat Gud bakom naturens
stora under, hon har dyrkat solen och elden. Alltjämt har hon betjänat sig av symboler för att
fasthålla det ofattliga begreppet Gud. Då det heter, att hedningarna tillbedja sina av
människohänder förfärdigade avgudar, går man dem orätt. Det är icke bilden de tillbedja, det
är det höga Gudaväsen de tänka sig bakom bilden. Med lika fog kunde man annars säga, att
de kristna tillbedja det krucifix de uppsätta över sina altaren.
Men ännu mera vidgas människans blick och i samma mån blir hennes föreställning om
Gud större och rikare. Hon börjar förstå, att den, som skapat himlarna och jorden, måste vara
ett väsen av en sådan höghet och en sådan makt, att hennes tanke svindlar vid ett försök att
fatta Honom. Åter tar hon sin tillflykt till sinnebilder, hon dyrkar Guds sändebud såsom den
högsta utstrålning av Guds väsen: egypterna dyrka Hermes, hinduerna Buddha, perserna
Zoroaster, muselmanerna Muhammed och de kristna Jesus ja, katolikerna ha i sin vackra
uppfattning av kvinnlighetens djupa betydelse även ägnat gudomlig dyrkan åt Jesu moder,
som de givit rang av himladrottning.
Låt oss nu icke med ringaktning se ned på dessa föreställningar, låt oss i stället söka
förstå vad de betyda. Se vi icke i dem alla människans trevande försök att sträcka sig efter det
gudomliga väsen, som hon intuitivt känner måste finnas, därför att hon i sitt eget väsens
innersta känner huru det rör sig något, som är släkt med Gud och som längtar efter sitt
ursprung. Vad går det då under vilken form vi tänka oss detta Högsta Väsen, vilka
föreställningar vi hysa om honom, blott de giva oss kraft att föra ett liv i fromhet, i renhet, i
kärlek. Det är efter deras frukt man skall bedöma deras värde. En buddhist, som böjer knä
för sin mästare Buddha, en katolik, som tänder sina altarljus för madonnan, en lutheran, som
dyrkar den korsfäste frälsaren äro lika mycket vörda inför den Ende, om de blott låta sin
fromma tro omsättas i fromma gärningar. Det är genom kärlek till sina medmänniskor de
bevisa renheten av sin tro, det är genom att älska, de i sanning dyrka Gud.
Därmed har jag icke sagt, att det är likgiltigt vilken religiös föreställning vi omfatta.
Religionen är det ljus, som leder oss på vägen till Gud. Ju klarare och renare det lyser, desto
lättare hitta vi rätta vägen, desto säkrare steg taga vi med våra fötter, desto mindre förirra vi
oss in på allehanda avvägar. Men alla uppfatta icke ljuset på samma sätt, beroende på vår
olika andliga ståndpunkt. Var och en bör därför söka sig det Ljus, som skiner klarast för
honom, och följa detta troget, intill dess han för syn på något ännu klarare. Därav förstår du,
att det är en av våra första plikter mot våra medmänniskor att vara fördragsamma gent emot
dem, som hava en annan religiös åskådning. Må vi icke förhäva oss över det lilla ljus, som
fallit på vår lott, och ömka oss (ha medlidande...) över andras villfarelser. Må vi ihågkomma,
att där de stå ha kanske vi själva stått, och där vi nu stå bära vi ännu på många
vanföreställningar, som det kommer att kosta oss mycket arbete och kanske lidande för att
bortrensa.
Men vi, som ha förmånen att stå mitt i det bländande ljus, som tändes av den store
Mästaren av Nazaret, vi må med tacksamhet bekänna att för oss är hans enkla, upphöjda lära,
sådan han själv förkunnade den för sina lärjungar, den högsta, den renaste av alla religioner;
men må vi tillika med blygsel bekänna, att vi ännu äro sorgligt fjärran ifrån att hava gjort den
64