DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

människohänder blivit förfalskad och vanställd är icke givarens fel. Men det bör lära oss att i
alla lårosystem i alla religioner söka avlägsna de mänskliga tillsatser, som bilda skalet, för att
komma åt den andliga kärnan, som för dem alla är gemensam. Allra minst ha vi någon
anledning att förhäva oss över den kristna religionen såsom en motsättning till ”de hedniska”.
Den har lika litet som de andra undgått att förvanskas av människofunder. Men väl må vi
vara tacksamma för denna den högsta av alla religioner, det betydelsefullaste ledet i den
kedja av andligt ljus, som himmelska Mästare en efter annan stigit ned till jorden för att
tända.
Den högsta av dessa Mästare var timmermans sonen från Nazareth. Största delen av sin
korta levnad gick han förbisedd och ringaktad av sin tids skriftkloka och fariséer. Hans väg
betecknas av kärleksverk. Var han går fram gör han de sjuka helbrägda, de blinda seende, de
spetälska rena. Han befriar de besatta från de vrånga andar som plåga dem, han uppväcker
döda och åt alla ger han det andliga livets bröd, som vi ännu leva av, de enkla härliga
sanningar, som äro kristendomens guldgrund. Ljuda icke ännu i dag bergspredikans manande
ord som rena klocktoner från himmelen, träder icke Mästaren emot oss i helig glans med det
bud han gav oss: »älsken edra ovänner; välsignen dem som förbanna eder; gören gott mot
dem, som hata eder; bedja en för dem som förolämpa och förfölja eder.» Huru ha vi fyllt
detta bud? Stå vi icke ännu i dag, både samhållen och individer oförstående, ja i öppen strid
mot detta kärlekskrav och dock måste vi i våra hjärtan erkänna: Mästaren har talat av Gud.
Huru gick icke all hans predikan ut på att bränna bort själviskhetens pestböld i
människornas hjärtan, denna tunga hämsko för all andlig utveckling, det frätande giftet i all
verklig lycka, och huru föga motsvara vi icke, ännu den dag i dag är, det höga ideal, han i sin
lära och ännu mera i sitt liv framställde för oss.
Och huru gav han icke i allt Gud äran. »Jag talar icke av mig själv», sade han, »det är
Fadren i mig, som gör gärningarna.» Fadrens kärlek till oss och vår samhörighet med honom
såsom barn går som en röd tråd genom all hans predikan.
Men huru många är det i »vår upplysta tid», som, ens tro att det finns en Gud, eller hava
behov av att bedja. I sanning vi äro ett förtorkat slåkte som gått vilse i materialismens heta
sandöken, där vi nu äro nära att försmäkta. Vi behöva att ögonen öppnas så att vi kunna se
Mästarens av Nazaret förklarade anlete stråla emot oss av den innerligaste kärlek, den
heligaste nitälskan för vår frälsning. Vi måste lära oss att som han tro på sanning, godhet och
rättfärdighet, så att de bliva grundtoner i vårt väsende och omdana oss till heliga människor,
vi måste lära oss älska Gud över allting och vår nästa som oss själva.
Detta helighetskrav var det Mästaren gav världen, det var den eld han tände och som
aldrig skall slockna, det var innebörden av den Gudasändes mission.
Inte bör han ansvaret för att de små människorna förvanskat hans bud och gjort honom
till ett försoningsoffer för våra synder, en ställföretrådare för oss för att tillfredsställa Guds
rättfärdighet - en hädisk tanke, som har sin rot i gamla primitiva religions -föreställningar att
Gud vore ett hämndgirigt väsen, som för att blidkas, fordrade blodiga offer. Ett offer fordrar
han, men det är offrandet av vår egen själviskhet. Inte har Mästaren av Nazaret formulerat
den teologiska dogmbyggnad, som gäller för att vara kristendom.
Här som i alla religioner gäller det att avlägsna det skal av mänskliga tankefunder, som
under århundraden spunnit sig omkring den ursprungliga kärnan, så att denna får träda fram i
hela sin gudomliga enkelhet. Men det är icke med hånfull överlägsenhet, icke med okritisk
lättvindighet man skall gå till detta arbete. Med den största pietet bör man undersöka allt och
söka den dolda mening, som legat till grund för de lärosatser man vill reformera, ty säkert
ligger under alla våra dogmer en inre mystisk mening och i de kyrkliga ceremonierna en
symbolisk innebård, som gått i arv från släkte till släkte, trots att/ehuru de småningom
förlorat sitt andliga liv och stelnat i tom formalism.
Vi vänta en ny reformator, en hög andlig ledare, som kan utföra detta värv. Efter allt att
62