DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Likasom vi under många föregående liv samlat oss ett kapital av andlig kultur, som vi
föra med oss i vårt nya liv i form av anlag, så ha vi också under samma liv genom våra
handlingar och uppsåt samlat oss moraliska skulder och fordringar, som man med ett
gemensamt namn kallar karma. Var och en av oss har sin karmiska räkenskapsbok, som å
ena sida upptar våra skulder till och å den andra våra fordringar av andra människor. Jag
behöver inte säga dig att i allmänhet den förra sidan är tätare skriven än den senare. Den
boken dikteras av oss själva genom våra gärningar men den föres av vår andliga ledare. Och
allt, som står i den boken, måste på ett eller annat sätt betalas »intill den yttersta skärven».
Det är nu således vår karmaräkning, som i våsentlig mån bestämmer huru vårt nya
jordeliv kommer att gestalta sig, vad det kan komma att bjuda oss av sorg eller glädje, av
lycka eller olycka, av framgångar eller misräkningar.
Som vi sådd skola vi skörda.
Nu gör du säkert samma invändning som jag hört så många andra göra: Är det inte nog
med att vi ha pinats i andevärlden för det onda vi gjort, skall det också följa oss i ett nytt
jordeliv och där bereda oss lidande? Ha vi en gång ångrat oss och fått förlåtelse, så skall väl
all synd vara utplånad?
För att kunna svara på denna invändning, vill jag först att du skall förstå vad som menas
med synd. Definitionen är mycket enkel. Synd är en handling, som ditt eget samvete ogillar.
Men nu är samvetet mer eller mindre vaket, beroende på individens utveckling. Ju högre
utveckling en människa nått, desto ömtåligare är hennes samvete. Vilden tar blodshämnd på
den, som dödat hans frände; det anser han vara rätt, ja, till och med sin plikt. Du skulle inte
kunna göra det utan att ditt samvete högljutt anklagade dig. För dig vore det synd, för vilden
icke. Vad som är synd för den ene är det icke för den andre, och vad som icke skulle ha varit
synd för dig, under ett tidigare skede av din utveckling, det vore kanske nu en svår synd.
Nu har i regeln varje synd tre olika faser; den riktar sig mot Gud, mot vår nästa och mot
oss själva - mot Gud därför att vi ha överträtt den lag han skrivit i våra samveten, mot vår
nästa därför att vi ha förfördelat eller skadat honom, och mot oss själva därför att vi smutsat
och förnedrat det bästa inom oss, det gudsbeläte vi bära innerst i vårt väsen. Och allt måste
sonas.
Gud har aldrig vredgats, han behöver icke försonas, men vi ha ett outsläckligt behov att
försona oss med honom, och detta sker genom en uppriktig ånger. I samma stund vi av
innersta hjärta kunna bedja: »Fader förlåt mig !» ha vi åter öppnat vårt väsen för den
gudomliga kärlek; som aldrig upphört att stråla över oss, ehuru vi icke kunnat mottaga dess
livgivande flöden, så länge vi vore vända bort ifrån Gud. Vi känna åter vår samhörighet med
honom och äro lyckliga, hjärtat jublar av tacksamhet, vi känna vårt återvunna
barnaskapsförhållande till Gud som nåd, idel nåd. Denna akt av försoningen är på en gång
den svåraste och den lättaste; den svåraste därför att vi måste krossa vårt högmod och böja
våra styva knän i en ödmjuk bekännelse, den lättaste därför att det är ett ögonblicks verk, och
när det är gjort, är allt gott igen - allt i vårt förhållande till Gud. Denna sida av försoningen
kan försiggå omedelbart efter sedan handlingen är begången, således i samma jordeliv. Men
sker det inte förr, så sker det efter döden, skulle det än dröja tusentals är, ty ingen kan i
längden motstå Guds kärlek, och vi få ingen frid förr än vi kommit till ånger; och förr kunna
vi heller icke gå ned till ett nytt jordeliv.
Men det är inte nog med att vi försona oss med Gud, vi måste också försona oss med vår
nästa genom att gottgöra vad vi brutit. Naturligtvis kan även denna akt av försoningen försiggå
i samma jordeliv, då gärningen begicks, men tyvärr äro vi i allmänhet alltför tröga att
erkänna och gottgöra våra fel, vi uppskjuta så gärna och samla i stället en skuld, som vi bära
med oss in i nästa jordeliv; ty varje fel måste sonas på det plan, där det är begånget.
Huru är det möjligt? invänder du kanske. Det är väl inte sagt, att jag möter samma
människa, som jag i ett föregående liv har förfördelat, och möter jag henne, så känner jag inte
49