DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

till rättesnöre för vårt liv.
Vad har då Jesus lärt oss om Gud? Han har bekräftat vad även judafolkets profeter
förkunnade, att Gud är vår Fader och vi alla hans barn. Därmed har han icke uttömmande
definierat Gudsbegreppet - det kan aldrig i evighet definieras - men han har givit oss en bild,
som vi känslostämning, den är även - då den är buren av en djup religiös tro - en verklig
kraftimpuls, som är i stånd att utlösa mäktiga andliga krafter, vilka i sin tur omsättas i fysiska
verkningar. Det är en i vår tid allt för litet beaktad sanning att den fysiska och den andliga
världen stå till varandra i ett så oupplösligt intimt förhållande, att mäktiga kraftimpulser på
det andliga området äro i stånd att uppväcka fysiska krafter av en oerhörd energi.
Du tror nog inte du, och dock är det en av alla ockulta forskare bekräftad sanning, att
människornas ondska, när den uppträder i samlad styrka, omsätter sin kraft i stora
naturrevolutioner, den framkallar häftiga cykloner, våldsamma havs- böljor, som gå in över
land och bortspola städer och byar, översvämningar, som dränka hela landsträckor,
jordbävningar, som skallra sönder människornas boningar som korthus. Nåväl, om detta är
möjligt i riktning mot det onda, så måste det också vara det i riktning mot det goda. En andlig
kraft i det godas tjänst kan komma stora ting åstad. Och en sådan kraft är bönen, särskilt om
det är en samlad bön från mångas hjärtan.
Det kan då synas underligt, att man ser så ringa resultat av egna och andras böner, ja,
även av de allmänna kyrkobönerna, som dock bedjas av hela församlingen. Men minns du
vad Jesus sade: »I bedjen och fån icke, ty I bedjen illa.» Ja, det är anledningen, våra böner äro
som svaga flämtande ljus i stället för att de borde vara en trosvarm eld, som kunde »försätta
berg». Vi ha inte ännu lärt oss att bedja - allra minst vår materialistiska tid. Det skall bli ett
kommande släktes hårliga privilegium att komma i en så intim beröring med den andliga
sidan av tillvaron, att de tro på bönens kraft och därför också lära sig den svåra konsten att
bedja med det rätta sinnet. De få konstatera den underliga sanningen, som låter som en
paradox, att den ödmjukaste bönen är den starkaste och att tron är den språngsats, som utlöser
de fysiska krafterna.
Det är intet under som sker, då en mor genom sina varma böner räddar sin son ur en
överhängande fara, det är ett lagbundet arbete av naturens krafter, ehuru vi icke kunna följa
deras förlopp. Men väl händer det, att räddningen icke kom under den form modern väntat
sig. Kanske måste sonen läggas ned på sjukbädden för att undgå en ännu större fara. Vi äro
för skumögda för att se hela orsakskedjan i händelsernas gång och ännu mera för att skönja
de möjligheter framtiden döljer under sin mantel.
Nu har du kanske hört någon säga att det inte är förenligt med vår tids upplysning att
tänka oss Gud under någon som helst mänsklig form således inte heller som en far. Det
kallas med en viss ringaktning för en anthropomorfisk föreställning om det Högsta Väsendet.
Ja, naturligtvis skola vi icke föreställa oss Honom som en mänsklig varelse med mänskliga
begär och lidelser, som sitter någonstädes däruppe i molnen och styr världen, men under
någon liknelse måste vi söka fasthålla det ofattliga begreppet Gud, och då har Hans största
sändebud på jorden lärt oss att göra det under bilden av en Far; detta är den invigde
Mästarens egen åskådning och den ha vi på nittonhundra är icke vuxit ifrån.
Men ensamt den bilden täcker icke begreppet Gud. Den panteistiska åsikten, att Gud
lever i allt, att Han innebor i varje litet strå på marken, i världsklot och nebulosor lika väl som
i människor, änglar och keruber är en lika så berättigad åskådning som den att Han är vår
allas vår Fader.
Annie Besant säger i sin hårliga framställning av Guds enhet *: »Han är självexisterande,
oåndlig och evig, det enda liv, varav alla andra liv äro beroende, den enda tillvaro, från vilken
alla andra tillvaron utgå.
65