DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

på hans astralkropp. Skulle man fråga denne man, om han hade lust att slå sig ned i någon av
de högre sfärerna, så skulle han säkert betacka sig. Där skulle skamkänslan över hans
utseende ständigt plåga honom. Nej, han söker mörkret för att dölja sig, mörkret och
ensamheten. Han blir heller inte tillfrågad. Oemotståndligt drages han av sin egen
inneboende ondska till den mörkrets värld, som närmare överensstämmer med hans eget
tillstånd, och här skapar honom hans sjuka, av samvetsförebråelser uppjagade fantasi en
omgivning, som i hög grad är ägnad att plåga honom. Han tycker sig se dem, han under sitt
jordeliv pinat, komma och hånle emot honom, och han känner deras hotfulla,
genomträngande blickar som de värsta gisselslag. Han söker dölja sig, han kryper ihop i den
mörkaste vrå han kan uppleta, men desto mera närgånget grina emot honom dessa
spökansikten, som han allt för väl känner. Han kan domna bort för en stund i slö glömska
men snart väckes han igen av dessa syner, som han inte kan undkomma, skräckscener från
hans förflutna liv, där han ser sig själv föröva de ogärningar, de våldsdåd, som nu stiga fram
och anklaga honom. Han har sökt ensamheten för att få vara i fred för andras blickar och just
där i mörkret och stillheten bliva de bilder, hans sjuka samvete frammanar, så mycket
verkligare.
Och hans omgivning överensstämmer med, ja, man kan säga formar sig efter hans
sinnesförfattning, ty här spelar den subjektiva uppfattningen en mycket stor roll. Han känner
sig kanske instängd i en kall och fuktig fängelsehåla insprängd i berget, där vattnet sipprar
fram mellan stenarna och ormar och ödlor kräla omkring honom. Eller han ligger som
lamslagen i en sandöken, där marken bränner under honom och törsten plågar honom. Eller
han tycker sig vada i ett träsk, där han inte kan finna något fotfäste, där han kavar med händer
och fötter för att hålla sig uppe och där luften är förpestad av stinkande dunster.
Allt detta har nog någon objektiv grund, men mer eller mindre är det ett foster av hans
uppjagade inbillning, som för honom framstår såsom verklighet, en hemsk, förförande
verklighet, ett sannskyldigt helvete. Var denna mörkrets värld är belägen kan jag icke säga
dig; därom vet jag ingenting.
Men en sak för du aldrig glömma, när du tänker på och talar om dessa förhållanden, och
det är att den olycklige icke genom en yttre domshandling förpassats till denna pinoort, det är
han själv som dömt och dömer sig till de plågor han lider. Och denna pina är icke evig.
Han har själv nyckeln till sitt fängelse, det beror på honom själv att låmna det eller stanna
kvar.
Du förstår nog, att nyckeln är en uppriktig ånger. I samma stund som den olycklige
erkänner sina fel och blygs över dem, i samma stund som hans hjärta smälter i tårar och han i
sin nåd ropar: »Fader förlåt mig eländige!» -i samma stund släpper den ångest, som marterat
honom, och han blir förlöst ur det helvete, han skapat sig. Det ljusnar nu omkring honom, den
trakt, som han nyss såg fylld med så många skräckscener, företer nu en hel annan anblick.
Hans egen förändrade sinnesstämning har också givit honom en annan syn på hela hans
omgivning. Han får nu flytta till en annan sfär och där börja arbeta på sin vidare utveckling.
Förut har han vänt sig bort ifrån Gud och därav endast skördat ångest, lidande och förtvivlan,
nu har han vänt sig om och sträcker sina armar mot Gud och då fylles hans hjärta av
glädje och tacksamhet. Huru lågt han än ligger, för han nu resa sig och börja vandringen
uppåt mot ljusare rymder.
Men du må tro, det är inte så lätt för den, som bär på en stor skuld, att erkänna sig hava
felat. Det är inte så lätt för den som hatar att falla på knä och bedja om förlåtelse. Det
mänskliga hjärtat är trotsigt och hårt, det har svårt att böja sig, det söker alla möjliga
undanflykter och ursäkter, det tycker sig själv vara den förorättade. Den olycklige anklagar
Gud - den Gud han kanske förnekat - för de lidanden han själv ådragit sig, och sålunda kan
han under långa tider, kanske århundraden, föredraga att framsläpa en eländig tillvaro i
ångest och skräck framför att böja sig.
39