DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Du lilla tvivlerska!
VII.
OM DEN S. K. DÖDA NATUREN
Inte sant - det drog nog en skugga av misstroende över ditt ansikte, då du i mitt senaste
brev läste Schellings ord att »livet slumrar i stenen». Du har ju i skolan fått lära dig att
stenriket hör till »den döda naturen», och inte har du heller själv sett ett spår av liv i stenar
och metaller. Nej, det är sant, och om man jämför mineralriket med växter och djur, så kan
man ju ha skäl att kalla det den döda naturen till skillnad från de senare, som med mera fog
kunna hänföras till den levande.
Och dock ligger det en stor sanning i Schellings ord, men felet är, att vi med våra begränsade
sinnen icke kunna uppfatta det slumrande livet i stenen. Det ger sig inte så lätt till känna
som i växten eller djuret, det gömmer sig för människornas blickar. Dock icke alldeles; i
vissa fenomen kunna vi spåra detta liv. Det är som om det skulle spritta till i sömnen och
visa att det ändock lever, om det också icke orkar slå upp ögonen.
Du kan själv avlocka naturen denna hemlighet om du bär dig riktigt åt och har litet
tålamod. Köp på apoteket för några öre pulvriserad alun och lös det under flitig omrörning i
litet vatten på ett tefat. Sätt till så mycket alun, som vattnet förmår upplösa. Då har du en klar
mättad alunlösning. Ställ sedan tefatet på en sval plats, där det för stå absolut orört under
någon tid; det duger inte att rubba det eller luta på det för att se hur det ser ut. Det fordrar
fullkomlig stillhet. När så vattnet avdunstar, för du se hur det torra alunet skjutit upp små
vackra kristaller, som, om du betraktar dem under förstoringsglas, visar regelbundna former.
Varifrån kom nu den kraft, som skapade de regelbundna kristallerna? Det var det i alunet
slumrande livet, som spratt till och gav sig tillkänna.
Och redan i denna ofullkomliga yttring av liv se vi en början till en bestämd
formgivning, som är olika för olika ämnen. Samma slags saltlösning ger alltid samma
kristallform, men andra ämnen giva andra kristallformer. Alldeles som i växtriket: alla
blåsippor hava samma bladform, men vitsippor och blåsippor hava mycket skilda bladformer.
Betrakta också de fantastiska iskristallerna på en frusen fönsterruta, huru underbart de
efterlikna växtvärldens former. De verka nästan som en hägring, en profetia om den
oorganiska naturens framtida livsstegring.
Ännu närmare kan man iakttaga kristallbildningens livstecken om man har tillgång till ett
gott mikroskop. Inför man en droppe av någon mättad saltlösning under mikroskopet, så för
man se underliga ting. Först bilda sig små fina nålar, som även under den mångdubbla
förstoringen synes mycket små och hårfina. De röra sig fram och tillbaka i vätskan. Två
nålar mötas, men de trivas ej tillsammans, de sparka till varandra och gå åt skilda håll. Men
en av de båda nålarna möter en tredje, de dragas med fart mot varandra, lägga sig jämsides
och i ett ögonblick förenas de och bilda en nål, tjockare än de förra. Denna i sin tur uppsöker
och förenar sig med en annan nål, och så växa nålarna tills de bliva till små kristaller av en
alldeles bestämd form.
Måste du inte medgiva, att detta ger intryck av liv. Då de små kristall -nålarna på detta
sätt gå omkring och välja, stöta bort en och förena sig med en annan, är detta emellertid inte
ett medvetet godtyckligt val, det är en frändskap, bunden av en bestämd lag. Huru små
kristall -nålarna än må vara och huru lika de än förefalla, när man betrakta dem i
mikroskopet, så äro de dock av två olika slag, elektropositiva och elektronegativa. Men nu
17