DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER
DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER
DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
största inom växternas värld, att framtrolla små frön, som i sin tur kunna frambringa nya<br />
blåsippor. Är det nu inte märkvärdigt att all denna härlighet kunnat komma upp ur den svarta,<br />
smutsiga jorden och det så tidigt att snön inte ännu riktigt hunnit smälta på den norra<br />
backsluttningen. Var tog den sin saftiga grönska, var hämtade den sin färg? Inte låg färgerna<br />
i jorden. Nej, det var något, som låg och slumrade i den lilla stel-frusna roten, det var den<br />
stora trollkarlen livet, som hade dem gömda inom den knöliga roten. Det var livet som<br />
tecknade bladens särsegna form och räknade kronbladen så att de icke blevo flera och icke<br />
heller färre än sex, det var livet som smyckade dem till brudtärnor vid den bröllopsfest, som i<br />
det härliga solskenet firas av ständare och pistill. Kan du tänka dig en större trollkonstnär än<br />
livet - väl att märka, när han för solen till hjälp, annars orkar han ingenting. Men tillsammans<br />
göra de underverk.<br />
Och vilken omväxling bjuder oss icke växtvärlden i både former och färger - det är inte<br />
bara blåsippor på dess program. En vecka efter blåsipporna komma vitsipporna, som äro nära<br />
släkt med blåsipporna, men med blad, som äro skurna efter ett helt annat mönster. Och så<br />
komma vårlök och gullviva och alla vårens och sommarens oräkneliga skaror av blommor<br />
och strån, alla på sin rätta tid i tur och ordning, alla i sin bestämda dräkt med särskilt snitt och<br />
färg, olika alla andra.<br />
Och hur skilda äro de icke till lynne och karaktär. Kan man tänka sig större kontraster än<br />
t. ex. å ena sidan den blyga, ömtåliga linnéan, som sticker sig undan i skogsdunklets<br />
ensamhet, men förråder sig genom den härliga doft hon utandas - hon, som smeker sig in i<br />
människornas hjärtan, så att de icke kunna annat än älska henne, och å andra sidan<br />
maskrosen, som stark och oförskämd armbågar sig fram överallt, finner fäste på den härda<br />
landsvägskanten, hoppar över diket och bryter sig genom staketet in i trädgården, där hon<br />
lever ett lustigt liv, tränger sig fram överallt och trampar ned andra blommor. Kommer så<br />
trädgårdsmästaren med sin lie för att köra bort inkräktaren, så skrattar hon bara åt honom.<br />
Hon skakar sin lätta fröboll och vinden strör hundrafaldig avkomma, alla bärare av liv, lika<br />
okynniga, lika närgångna. Hon är inte att uthärda, och dock är även maskrosen vacker. Har<br />
du riktigt lagt märke till hennes pittoreska bladform - vilket ypperligt textil-motiv det är - och<br />
den varma gula färgen på hennes blommor, för att inte tala om den ytterst eleganta fröbollen?<br />
Jag säger dig, vore hon inte så allmän och så framfusig, så skulle hon stå i kruka eller bilda<br />
kant på rabatten.<br />
Och tänk på nyponbusken, den har också sitt särskilda lynne, den smyckar sig med de<br />
allra fagraste blommor, de se ut som unga flickor i dans, men när man närmar sig för att<br />
fånga dem, så försvara de sig och går man dem in på livet så klösas de. Bien få svärma i deras<br />
blomkalkar men människan tycka de icke om.<br />
Och tänk på tisteln. Stolt och hård och stickande vass står han där. Han är inte ful,<br />
snarare vacker, men elak. Han river sönder den tunna sommarkjolen, om man går honom för<br />
nära. ja, somliga av hans släkte kasta kardborrar efter oss, som vi få bära med oss hem och<br />
som bita sig så fast, att vi nästan icke kan få dem loss.<br />
Men hur olika äro icke även de till karaktären: hur usympatisk och levnadsglad är icke<br />
björken, huru allvarstung och melankolisk granen, huru viljestark och självmedveten verkar<br />
icke den gamla furan, huru osäker och rädd är icke aspen, men huru majestätisk och<br />
vördnadsbjudande ter sig icke eken.<br />
Ja, det är i sanning underbart huru växterna kunna likna människorna, huru samma<br />
mångfald av lynnen och karaktärer träda fram hos de ena som hos de andra, huru några äro<br />
som ett vekt rö, som böjer sig för den svagaste vind, medan andra stå starka och trotsa<br />
stormarna även om en eller annan gren skulle knäckas; huru somliga äro bittra och giftiga,<br />
under det andra erbjuda en helande och läkande balsam; huru några äro stolta och inbundna<br />
och finna sig i att försaka, medan andra aldrig kunna få nog av skötsel och omvårdnad. Om<br />
15