DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Jag kan också berätta något, som jag har i första hand. För många är sedan - det var
1897, då Grekland var invecklat i krig med Turkiet - kom en ung flicka och bad att få tala
med mig. Hon frågade om jag kunde säga vad det betydde eller huru det skulle förklaras, att
hon med fullkomlig visshet kände, att hon en gång varit en grekisk yngling. Hon beskrev
huru hon varit klädd. Hon mindes huru hon suttit i fängelse. »Jag älskar Grekland», sade hon,
»och vore jag pojke, skulle ingenting kunna hindra mig att nu gå ut och strida för mitt land.»
Hon hade tvekat mycket om hon skulle gå och söka mig, ty hon fruktade för, att jag möjligen
skulle anse det hela vara tomma fantasier, vilket skulle ha smärtat henne djupt då hon ändå
visste att så ej var förhållandet. Hon blev mycket glad då jag bekräftade möjligheten av ett
sådant ockult minne.
Och nu vill jag även förklara för dig huru jag tänker mig möjligheten av ett sådant
minne. Vi ha en astralkropp, som ju också har en hjärna, på vilken intryck uppsamlas och
bevaras; alltså ett av den fysiska hjärnan oberoende minne. Då vi äro befriade från vår fysiska
kropp, verkar detta minne med fullkomlig klarhet. Under vår vistelse i sfärerna mellan två
jordeliv kan detta minne överblicka länge sedan förflutna tidsskeden. Vi kunna minnas vad vi
upplevat under tidigare jordeliv, ty den astrala hjärnan tar under jordelivet sina intryck
genom den fysiska hjärna, med vilken hon är intimt förbunden. Däremot kan den astrala
hjärnan i regeln icke återgiva tidigare intryck genom en alldeles ny fysisk hjärna i ett nytt
jordeliv, intryck som sistnämnda hjärna icke varit med om att uppfånga. Men om personen i
fråga är särskilt psykiskt känslig, kan han i sällsynta fall gå förbi sin fysiska hjärna och direkt
avläsa sina intryck på den astrala hjärnan. Detta kallas ockult minne.
Och för övrigt, vad tror du våra s. k. anlag äro annat än hopsummerade hågkomster från
tidigare jordeliv. En har, som man säger, lätt för matematik, han löser utan svårighet
invecklade problem, medan hans kamrater i klassen endast med största möda lära sig
algebrans elementer. Du har kanske hört talas om den store franske filosofen och
matematikern Pascal, huru han som litet barn låg på golvet med en kritbit i handen och drog
ut kvadratroten ur ett siffertal, något som ingen hade lärt honom.
Och så vet du ju, att det finns musikaliska genier, vilka redan som små barn kunna spela
fiol eller piano med verkligt mästerskap. Mozart var inte mer än 6 år, när han gav sin första
konsert.
Skulle människan nu inte ha mer än ett enda jordeliv, så skulle det ju innebära den största
partiskhet av Gud, om han förlänade somliga människor snillets gåva, men skapade andra
som riktiga dumhuvuden. Med läran om återfödelsen, eller som den också kallas
reinkarnationen, är denna olikhet i människors begåvning på ett enkelt och följdriktigt sätt
förklarad. Vad vi själva förvärvat oss genom ett flitigt odlande av de möjligheter, som ligga
och slumra i vårt väsens innersta, det kan aldrig förloras, ty det tillhör anden, vårt odådliga
väsen, och när vi gå ned igen till ett nytt jordeliv, föra vi med oss dessa våra andliga
förmögenheter i form av anlag, vilka, så snart tillfälle därtill yppar sig, genast göra sig
gällande. Pascal var redan, innan han föddes hit till världen, en högt bildad filosof och matematiker,
och Mozart hade redan förut nått mästerskapet i musikens värld; det är den enkla
förklaringen till deras tidigt utvecklade storhet, var och en inom sitt område.
Är det inte också en glädjande visshet, att våra strävanden här i livet för att bilda och
förkovra oss i andligt avseende, icke är förspilld möda utan betecknar ett andligt kapital, som
döden icke kan beröva oss. Vi föra det med oss som vår samlade skatt från det ena jordelivet
till det andra. Detaljerna av våra kunskaper falla bort, men den andliga kultur de medfört kan
ingen taga ifrån oss. Du har väl hört Ellen Keys definition på bildning: »Det är vad som står
kvar när man glömt allt vad man lärt.» Denna bildning är andens oförytterliga egendom.
Nu ser jag hur du rynkar pannan igen och står färdig med en invändning. Om jag inte
misstar mig lyder den så här:
45