DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Du måste lida dig ren, och det måste ske här på jorden. Varje synd drar över dig ett motsvarande
lidande, men det är det välsignade med detta lidande att det renar själen. Det
ojämförligt mesta av allt det lidande, du ser runt omkring dig på jorden, är en sådan
reningsprocess, som människorna (måste) genomgå för att utplåna fläckar efter synder,
som de begått i samma eller i tidigare jordeliv.
Nu vet du att man kan bära ett lidande på olika sätt, några äro tåliga under de värsta
plågor och förtröstansfulla under de svåraste prövningar; de göra ett gott arbete, de draga
nytta av lidandet, de tvätta sig rena. Andra åter knota och klaga över den minsta smärta eller
motgång och anklaga Gud för de prövningar som drabba dem; de göra ett dåligt arbete, de
bliva nog inte helt fria från sina fula fläckar; det återstår dem att i ett annat liv - genom nya
lidanden - fullborda vad de här icke förmådde utföra.
Ingen lider mer »än hans gärningar vörda äro». Den gudomliga Rättfärdigheten väger
med guldvikt vars och ens börda, icke allenast så att den precis svarar mot det fel man
begått, utan också så, att man förmår bära den. Skulle det lidande man ådragit sig vara för
tungt att på en gång uthärda, så kan det fördelas på två eller flera jordeliv.
Kom nu ihåg, när du själv någon gång drabbas av lidande, vad det har för betydelse; var
tacksam därför och bär det med tålamod och förtröstan, så att det blir dig till välsignelse.
Och så skall du giva akt på något, som är av mycket stor betydelse. Du skall se att vid
varje lidande sätter Gud en tröst. Denna sanning har en gammal, av livet prövad man, gjort
mig uppmärksam på, och det har jag många gånger varit honom tacksam för. Det är inte
Gud, som skickar lidandet, det har du själv ådragit dig, det är den lagbundna följden av dina
gärningar, men Han skickar trösten för att hjälpa dig att bära det. Därför, när du lider, så tänk
så här:
’detta har jag själv ådragit mig genom fula handlingar i något föregående liv, ja kanske i
detta; och det skall jag bära tåligt, så blir jag ren från de fläckar jag satt på min själ.’
Och ser du dig omkring, så finner du den tröst, som Gud har sent dig: det är kanske din
mor, som sitter vid din säng och torkar dina tårar, eller en vän, som räcker dig sin hand och
säger dig ett uppmuntrande ord, eller en hund, som kommer och lägger sitt huvud i ditt knä
och viftar med svansen. Ja, Gud har många sändebud.
Och när du möter en lidande människa, se till att du kan bliva ett sådant Guds sändebud.
Var god mot henne, visa någon vänlighet, låt Guds egen kärlek genom din lilla person stråla
ut emot henne, så att hon känner att hon ej är övergiven, så att hon förnimmer att Gud inte
glömt henne. Du må tro, du höstar alltid själv den största välsignelsen av den lilla hjälp du
kan lämna.
Din morfar.
51