DE STORA UNDREN BREV TILL MIN DOTTERDOTTER

Du lilla blåögda!
IV.
OM DJUREN
Hittills ha vi bara talat om dig själv, vilket under du i själva verket är, du lilla
människobarn, som äger både ande, själ och kropp, så innerligt förenade med varandra, att du
inte kan peka på någon punkt av din kropp, där de icke alla tre likasom hålla varandra i hand
för att göra dig till en hel människa.
I dag skola vi språka om de varelser, som i skapelsekedjan stå människan närmast; men
det är jag rädd blir ett långt brev.
Har du någonsin fallit på den idén, att räkna efter huru många olika slag av djur du
känner till? Säkert icke - och det undrar jag icke på, ty du skulle snart känna dig så
överväldigad av den mångfald du hade att räkna med, att du måste uppgiva försöket. Överallt
på hela jordens yta under de mest olika levnadsvillkor myllrar det av djur. De sky varken
öknens brännande sol eller polarnattens mörker och köld, de förekomma högt uppe bland
alpernas snötäckta toppar, där luften är tunn och ren, lika väl som på havets botten, dit intet
ljus kan nedtränga och där vattentrycket är oerhört.
Det är naturligt, att så olika livsvillkor måste framkalla mycket olika kroppsformer och
inre organ, avpassade efter de förhållanden varuti djuret lever, men fullkomligt olämpliga för
andra. En fisk dör, om han kommer upp i luften, och en fågel kan icke leva i vattnet; en
isbjörn skulle snart försmäkta i Sahara och ett lejon skulle förfrysa, om han kommet till
Spetsbergen. Men ännu mångfaldigare än livsvillkoren äro djurformerna, ty otaliga äro de
djursläkten, som kunna trivas under samma livsvillkor. Ja, i sanning, oändlig är mångfalden
av djursläkten på jorden, och inom varje släkte vilken mångfald av arter. 1 djurvärlden - om
någonstädes - har Gud uppenbarat sin rika skaparefantasi.
Men det kan ju icke vara min mening att giva dig en om än aldrig så ytlig överblick över
de olika djurslagen - det skulle ju vara att skriva en tjock bok, och det för du för övrigt lära
dig i skolan. Jag vill endast fästa din uppmärksamhet på några förhållanden, som röra
djurriket och som du kan ha gott av att minnas.
Det första är, att djuren äro varandra så underbart olika icke blott beträffande storlek och
yttre former, utan även och kanske ännu mera till sin inre utveckling. Jämför t. ex. två varandra
så närstående djur som hästen och oxen; de äro dock båda människans trogna och lydiga
tjänare. Den ena är livlig, klok och läraktig, den andra trög och dum och utan förmåga att
mottaga någon dressyr. Och på samma sätt med hunden och föret - huru ännu mycket mera
olika äro icke de. Den ena är så förståndig, att han stundom överträffar människan, den andra
så enfaldig, att det blivit till ett ordstäv: »dum som ett för». Det kan icke vara umgänget med
människan, som utvecklat hästens och hundens förstånd till en så mycket högre grad än oxens
och förets, eftersom även dessa vördas av människor, nej det ligger i själva rasen ett bestämt
företräde hos det ena slaget framför det andra, ehuru (no/dk= selv om) det å andra sidan icke kan
förnekas att människans inflytande på t. ex. hunden i hög grad bidrager att utveckla hans
naturliga begåvning.
Bland de vilda djuren se vi också samma olikhet i graden av utveckling. Räven är känd
9