9. Diagnostik – utredning och värdering av nack- och ... - SBU

att reproducera resultaten, tolkning av resultaten i förhållande till en
standard och hur man förhindrar bias vid analysen. Med hänsyn till bl a
dessa brister har det ansetts vara rimligt att i detta kapitel göra en ”bästa
evidens-syntes” av tillgängliga studier. Spitzer och medarbetare kom till
samma slutsats i sin granskning av nacksmärta föranledd av whiplashskada
[332]. I kapitlet har emellertid gjorts ett försök att gradera evidensen
efter samma principer som återfinns i Tabell 3 i Kapitel 1.
Ny information om ländryggssmärta ges framför allt av MR (magnetisk
resonanstomografi eller magnetkameraundersökning) både när det gäller
att upptäcka väl definierade sjukdomar och vid försök att korrelera
MR-fynd med vissa ospecifika smärtsyndrom.
År 1994 studerade Cherkin och Deyo användningen av olika diagnostiska
metoder vid ländryggssmärta inom åtta specialiteter [70]. De fann att
diagnos och bedömning av patienten i hög grad varierade mellan olika
läkare och olika specialiteter. Brist på samsyn och stor variation i bedömningen
av samma typ av patienter utmärkte de olika specialisterna. Även
om den låga svarsprocenten i studien (43 procent) försvårar en generell bedömning
av resultaten framhåller författarna att de stöder tanken på riktlinjer
för hur patienter med akut och kronisk ryggsmärta bör undersökas.
Den vetenskapliga evidensen för vissa diagnoser är liten och en diagnos
utan täckning kan öka patientens oro. Specialister besitter kompetens
inom olika områden vilket medför att patienter med ryggsmärta löper
risk att få diagnoser som degenerativ disksjukdom, fasettsyndrom, subluxation,
instabilitet m m. Hos en del patienter kan detta leda till ett
förstärkt sjukdomsbeteende, som ibland kan medföra kroniska smärttillstånd
och ökat funktionshinder [1,145,244,352].
För att anamnesen och den fysikaliska undersökningen ska ge bästa
tänkbara resultat måste läkaren ha god kontakt med patienten, ställa de
rätta frågorna och lyssna väl, något som berörs mer ingående i Kapitel
17 och 18. Flera av de nyare riktlinjerna, t ex de från Quebec Task Force
[249], AHCPR [33], CSAG [297] och HCEU [114], understryker alla
behovet av förbättringar i det avseendet, speciellt vid den första patientkontakten.
Det viktigaste för klinikern är givetvis att undersökningen är
till nytta för patienten. Det finns en viss evidens för att redan noggrann
undersökning har en välgörande effekt på patientens oro och smärta [69].
KAPITEL 9 • DIAGNOSTIK – UTREDNING OCH UTVÄRDERING
329