Indikationer för axelkirurgi - SSAS

Rekommenderad handläggning av förstagångsluxation
1. Noggrann information om prognosen. Figur 6 visar för respektive åldersgrupp vad
som händer 25 år efter en förstagångsluxation.(Hovelius et al 2006).
2. I enstaka fall, där en reluxation kan få allvarliga följder, bör akut stabilisering utföras
inom ca 10 dagar (tabell 4), (Kirkley et al 2005)
3. För majoriteten av patienter ingen immobilisering (Hovelius et al 1983 och 1996).
Operationsindikation för recidiverande luxation
När axeln fortsätter att luxera blir ett stabiliserande ingrepp aktuellt. Historiskt har det hävdats
att axeln bör opereras efter tre luxationer. Avgörande för om ett operativt ingrepp ska ske bör
vara patientens subjektiva uppfattning om instabilitetens nedsättning av vederbörandes livskvalitet
och inte antalet luxationer. Om det efter rehabilitering av axeln kvarstår besvär som
omöjliggör ett normalt leverne eller för patienten deltagande i viktig fysisk aktivitet och patienten
önskar få sin axel stabiliserad operativt, samt om röntgenundersökning liksom fysikalisk
undersökning inte talar emot diagnosen främre instabilitet, föreligger operationsindikation.
Val av operationsmetod
Antalet operationsmetoder som finns att tillgå vid främre instabilitet är stort. Olika metoder
används i olika länder och under de senaste 100 åren har åsikterna om optimala metoder hela
tiden ändrats. Vilken metod som är bäst är kanske svårbedömt. Troligtvis förhåller det sig så
att vissa metoder fungerar sämre eller bättre beroende på kirurgens fallenhet och intresse för
respektive metod.
I början av 1950-talet användes i Sverige i princip en operationsmetod, den s.k. Eden-
Hybbinettes´metod beskriven av Eden (1918) och Hybbinette (1932). Metoden innebär att ben
tas från höften och läggs på glenoidalkantens framsida för att bygga ut ledpannan. Efter
Hindmarsh och Lindbergs studie (1967) som visade mycket hög artrosfrekvens efter denna
operation kom metoden i vanrykte. Rahme et al (2003) har dock visat att om cristatransplantatet
inte protruberar in i leden ger metoden kanske inte mer artros än vad naturalförloppet av
åkomman uppvisar. Recidivfrekvensen ligger mellan 1och 18 procent (Hindmarsh och Lindberg
1967, Palmer och Widén 1948, Rahme et al 2003, Skogland och Sundt 1973, Solonen
och Rokkanen 1972 och Öster 1969).
30