Indikationer för axelkirurgi - SSAS

Bankart beskrev för mer än 80 år sedan den skada som fått hans namn och som han ansåg låg
bakom de recidiverande främre luxationerna (Bankart 1923). 15 år senare publicerade han en
beskrivning över den s.k. Bankartoperationen (Bankart 1938). Originalmetoden innebär att
skadat kapsel-labrumkomplex (”Bankartskadan”) via borrkanaler genom glenoidalkanten återfixeras
till ursprunget. Metoden i originalutförande ger ca tre procent recidiv (Rowe et al
1978, Hovelius et al 1979, Hovelius et al 2001, Tomai et al 1999, Bankart 1938, Gill et al
1997) och får anses som den absolut bästa (Konsensusrapport 1998). De modifikationer som
gjorts, där metoden förenklats med hjälp av diverse ankare etc. har inte fungerat lika bra, undantaget
bl a Pagnani och Domes publikation (2002), utan recidiven har postoperativt rapporterats
till 10 procent eller mer (Karlsson et al 1995, Magnusson et al 2002, Norlin 1994, Tomai
et al 1999, Kjeldsen et al 1996, Ungerbäck et al 1995). Det förefaller också som om de
redovisade resultaten med öppna metoder försämrats sedan de börjat jämföras med artroskopiska
stabiliseringar.
1948 beskrevs den s.k. Putti-Plattmetoden (Osmond-Clarke 1948), där ledkapsel och subscapularismuskel
syddes ned mot glenoidalkanten i två skikt var för sig. Egentligen är det samma
metod som Bankart beskrev, dock utan borrkanaler i glenoidalkanten. Denna äkta Putti-Platt
har uppvisat recidivsiffror på 10-20 procent (Tervo et al 1969, Morrey och Jones 1976, Fredriksson
och Tegner 1991, Kiss et al 1998) och är möjligtvis bättre än sin efterföljare, den s.k.
”simplified” Putti-Platt, som beskrivs av Brav och Jeffress (1952) och Symeonidis (1972), där
subscapularismuskel och ledkapsel genomskärs samtidigt i ett lager och därefter dupliceras.
Metoden var mycket populär i Sverige under perioden 1960-1980 pga sin enkelhet men visade
höga recidivsiffror, runt 20 procent (Hovelius et al 1979) och används numera allt mindre i
Sverige (Salomonsson och Hovelius 2002).
Av andra öppna stabiliseringsmetoder har mycket goda resultat 15 år efter s.k. Bristow-
Latarjet operation redovisats (Hovelius et al 2004). Metoden kan utföras med en skruv genom
spetsen av processus coracoideus (May 1970) eller med en längre del av processus coracoideus
fixerat på platten med två skruvar (Walch 1995, Burkhart och De Beer 2000). Metoden
fungerar bra för dem som kan tekniken men har sin främsta indikation vid revisionsoperationer
eller då glenoidalkanten är defekt pga många luxationer eller fraktur, sk ”osseous
Bankart”. (Burkhart och De Beer 2000, Hovelius et al 2004, Chen et al 2005).
31