Nr 1-2 1992 - Johan Nordlander sällskapet

Oknytt 1-2/1992
givits för att beskriva åns vattenföring, här i så fall väl
syftande på sakta rinnande vatten.
I Funäsdalen rinner Fjätån, som på genuin dialekt uttalas
"fjä:'ta". Samma namn förekommer också i Lillhärdal.
Dessa namn bör vara bildade till vårt ordJjät 'steg'.
Hur detta rent sakligt skall förstås är såsom fallet ofta är
med ånamn dunkelt. Man kan dock konstatera att åtskilliga
ånamn bildats till ord med en grundbetydelse 'gå', såsom
fallet bör vara med t.ex. västsvenska Lidan till lida
'skrida framåt', det östgötska Dråsa till dråsa 'gå långsamt',
det till grund för Trönö i Hälsingland liggande
*Throdhna till tråda 'gå, trampa, träda' osv.
I Hede rinner den mindre ån Lunan (Lunan 1645)
som på genuin dialekt kallas "lu:'na". Detta ånamn skulle
kunna sammanställas med ett verb som förekommer i
norska dialekter, luria 'gå stilla, smyga' men även 'rinna
stilla'. Detta ord är nära släkt med t.ex. no. lon n. 'ställe
i vattendrag, där vattnet står stilla eller rinner sakta',
'sakta rinnande å mellan två insjöar', liksom lon f. 'djup,
stillarinnande bäck', vilket torde ingå i de norska ånamnen
hona, 23 Alla dessa ord har lång stamvokal. Lunan
kan förslagsvis översättas 'den sakta rinnande'.
Ånamnet Skärkan (Skerka 1646) i Storsjö skulle också
— om namnet inte är av samiskt ursprung — kunna
innehålla en verbalstam som har att göra med gångart
och som väl syftat på vattnets lopp. I norska dialekter påträffas
ett verb skarka 'gå tungt och släpande; gå svagt',
vilket kan sammanhållas med no. skark m. 'magert, stelt
och sjukligt djur, särskilt om häst', fvn. skarkr m. 'mager
människa, magert djur' och adj. skarken 'svag, sjuklig,
skröplig'. Detta kunde tas till intäkt för att Skärkans
vattenföring varit lugn, och människor har associerat
den med att gå tungt och släpande. Enligt etymologen Alf
35