Nr 1-2 1992 - Johan Nordlander sällskapet

72 Oknytt 1-2/1992 72
Den neologiska pliktförkunnelsen hade alltså föga utsikt
till framgång bland nyläsarna. I sitt avfärdande av lagens
anspråk på den omvända människan åberopade sig
läsarna med förkärlek på Luther, som ju också var en
auktoritet bland prästerskapet. Grape uttrycker ett visst
bryderi över att läsarna härleder sin uppfattning från
Luther:
Jag vill väl och bör icke heller påstå, att Luthers
skrifter, läste med urskiljning, föda ett sådant missfoster.
Men vågar dock tro, att de för den okunnige
och till svärmeri benägne, äro högst otjenlige, i synnerhet
hans förklaring öfver Galaterne, som på sektens
bekostnad blifvit upplagd, samt Evangeliipostillan
på otaliga ställen. 42
Det var alltså inte tillräckligt att man läste den anbefallda
litteraturen, man måste också hålla sig till den
auktoriserade tolkningen. Därmed är det uppenbart att
det var nyläsarnas läsart som skilde dem från prästerskapet.
För att komma till rätta med läsarnas riskabla
tolkning av de ställen där Luther var "förvillande", försökte
man t.o.m. förse en ny upplaga av evangeliepostillan
med förklarande anmärkningar. 43
Bakom prästerskapets kontroverser med läsarna låg
rädslan för oro i församlingen. Läsarnas ifrågasättande
av auktoriteter kunde lätt spridas. Grapes förman, prosten
Nils Ström, skriver i ett brev från 1815, att
då omförmälde svärmare arbeta uppå at hos allmänheten
inplanta widriga tänkesätt icke allenast
emot präster, utan ock emot höga öfwerheten och
således icke allenast församlingens utan ock samhällets
lugn omsider kan störas, anser jag mig icke