Nr 1-2 1992 - Johan Nordlander sällskapet

86 Oknytt 1-2/1992 86
det bara två kommuner som besvarade skrivelsen. Kommunernas
ringa intresse kan säkerligen till stor del förklaras
av att 1920-talets tandvårdsdebatt utmynnat i en
utredning om en folktandvård och att man ville avvakta
resultat av denna.
Kvacksalverifrågan i länet var seglivad och som kuriosa
kan nämnas att en tandtekniker på 1940-talet utfärdade
ett betyg med goda vitsord åt en tandsköterska som
sökte tjänst vid folktandvården. Dåvarande tandvårdsinspektören
Folke Nordh skriver så sent som på 1950talet
i ett protokoll från ett tandläkarföreningsmöte att
"mer borde göras för att sätta fast kvackarna så att dessa
i fortsättningen ej skulle kunna yvas över att åtal aldrig
blivit väckt mot dem". Nordhs uttalande skall ses
mot bakgrund av det uppseende som väcktes av en framställning
år 1952 från Norsjö kommun till Kungl. Maj:t
om dispens för två tandtekniker att utöva tandläkaryrket.
Att kvacksalveriet blev så långvarigt kan förklaras
av den svåra tandläkarbristen, den spridda uppfattningen
att tandläkarnas taxor var alltför höga samt framför
allt en bristande insikt om de krav som måste ställas på
utövare av tandvård.
Även om tandläkarföreningens agerande inte blev någon
framgång började successivt skoltandvård växa fram
i länet. År 1925 gav Umeå stadsfullmäktige ett anslag på
500 kronor till bidrag för tandvård för mindre bemedlade
barn. År 1926 begärde folkskolestyrelsen pengar för
en tandpoliklinik och året därpå begärde socialdemokratiska
kvinnoklubben "fri tandundersökning av stadens
folk- och småskolebarn och helst kostnadsfri tandvård
för barn från mindre bemedlade eller obemedlade
familjer". Resultatet blev att en kommitté tillsattes bestående
av överläraren A.K Sortelius, folkskolesemi-