Nr 1-2 1992 - Johan Nordlander sällskapet

Oknytt 1-2/1992
var knuten en bestämd färdighetsutveckling: innantillläsning,
utantilläsning och begrepps- eller förståndsutveckling.
Under 1700-talet kom modellen att förfalla: förståndsfrågorna
kom att behärskas som utantillkunskap,
ett moment som betonades också på innantilläsningens
bekostnad. Problemen blev ofta uppmärksammade, inte
minst från pietistiskt håll, och vikten av en välgrundad
läsförmåga inskärptes. I sitt svar på Uppfostringskommitténs
enkät 1813 skriver till exempel prosten Erik
Johan Dillner i Tuna i Medelpad om vådan av försummad
innantilläsning:
Man har oförnekeligen satt för mycket högt värde
på minnet och utanläxor; man har fordrat, äfven af
dem med svagaste minne, såsom en ovilkorlig skyldighet,
att Spörsmålen, d.ä. Svebelii Förklaring
skulle kunna, på sätt och vis! läsas utantill för att
admitteras till Nattvarden Och för att ingå Äktenskap.
[...] Häraf har Allmogen blifvit förledd till den
mäst förderfliga vana att brådska med Utanläxor,
innan Barnen kunna väl och rätt läsa i Bok; Utanläsningen
går därföre aldrig efter Bokstaiven, och
framstörtar liksom på ett Mechaniskt sätt ur minnet
och munnen, utan att förståndet hinner, eller
hjertat under bönen dermed kan halva någon befattning;
deras förstånd förblifver outveckladt och
mera inskränkdt hela framtiden igenom; De glömma
snart hvad de aldrig begripit [... ] 10
Mot bilden av ett mekaniskt själlöst rabblande står
idealet om en begrundande läsning. Enligt Ronny Ambjörnsson
uppträdde denna typ av läsning först inom de
religiösa väckelserörelserna. 11 Detta läsande kunde
dessutom uppträda som enskild, tyst läsning och skilde
61