Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
livit riktigt etablerad inom stenåldersforskningen (jfr<br />
Bagge & Kjellmark 1939). Några år senare ser man hur termerna<br />
gropkeramik kultur (Bagge 1945:55) eller gropkeramisk<br />
kultur (Becker 1950) kom att ersätta begreppet (östsvensk)<br />
boplatskultur.<br />
De första fynden av neolitiska boplatser i Gästrikland<br />
följdes snart av flera, 1929 upptäckte Otto Bernt Santesson<br />
boplatsen Strångnäs (Österfärnebo 280:1) på Ista öns sydspets<br />
i Dalälven (dokument i Museum Gustavianums arkiv;<br />
Gefle Dagblad 1931; Claesson 1932) och 1930 påträffades<br />
en gropkeramisk lokal vid Hagaström (Valbo 10:1)<br />
som undersöktes av Bo von Malmborg (Malmborg 1931).<br />
Fyra år senare påträffades ännu en keramikförande boplats<br />
vid Sofiedal (Valbo 105:1), som undersöktes av Knut<br />
Tinnberg åren 1935–1936 (Tinnberg 1935, 1936a). Då Sofiedal<br />
genom närheten till den nu aktuella lokalen Sofiedal<br />
11 är av särskilt intresse här så diskuteras undersökningen<br />
mer ingående nedan. I samband med fältarbetet på Sofiedal<br />
registrerade Tinnberg ytterligare två gropkeramiska<br />
lokaler i grannskapet, Nybo kvarn (Valbo 44:1) och Öhn<br />
(Valbo 371:1). På bägge lokalerna hade keramik framkommit<br />
vid grundgrävning för villor (Humbla 1936; Tinnberg<br />
1936b, 1940). Sofiedal, Nybo och Öhn är alla belägen på<br />
sydöstra sidan av Gävleåsen. På andra sidan åskrönet, vid<br />
Vretas hembygdsgård, hitttades ännu en gropkeramisk<br />
boplats vid grävning för vattenledning 1942 (Humbla<br />
1942).<br />
Den sist upptäckta av de “klassiska” gropkeramiska boplatserna<br />
i Gästrikland, Skuggan (Valbo 86:1), påträffades<br />
i slutet av 1950-talet efter det att en djurhuvuddolk av skiffer<br />
hittats i samband med breddning av en väg. Skuggan<br />
undersöktes 1960 av Birgitta Hallgren (Hallgren 1962;<br />
Hjohlman 1964). Kring samma år genomförde två privatpersoner,<br />
Anders Jansson och Jan Johansson från Gävle<br />
mindre undersökningar vid Östra och Västra Mårtsbo.<br />
I först hand samlades fynd exponerade i grustagskanter<br />
och i rotvältor in, men de grävde också en del provgropar.<br />
Vid besök 1961 upptäckte Jansson och Johansson att den<br />
östra boplatsen skadats vid förnyad grustäkt vilket anmäldes<br />
till antikvariska myndigheter. Anmälan ledde inte till<br />
någon ny undersökning men täktarbetet tycks ha stoppats.<br />
Sex år senare återupptogs grustäkten på den västra<br />
boplatsen, denna gång med påföljden att en ny utgrävning<br />
kom till stånd 1968 (Norrman 1982). Den kvarvarande<br />
delen av Västra Mårtsbo markbereddes slutligen på<br />
1980-talet.<br />
Efter en expansiv period av upptäckter och undersökningar<br />
av lämningar från yngre stenålder i Gästrikland under<br />
perioden 1927–1942 så följde således en period av förhållandevis<br />
lite antikvarisk aktivitet. På 1950-talet byggdes<br />
fyrfilig motorväg (dagens Riksväg 80) strax förbi Sofiedalsboplatsen.<br />
På 1970 och 1980-talen drogs väg E4 genom<br />
östra Gästrikland. Vägen går långa sträckor längs de<br />
fornstrandlinjer som hyser lämningar från neolitisk kust-<br />
70 sau rapport <strong>2010</strong>:9<br />
bebyggelse. Det lär finnas uppgifter om att en boplats<br />
upptäcktes i närheten av Testeboån i samband med bygget,<br />
utan att några antikvariska återgärder vidtogs.<br />
Inför utbyggnaden av E4:an mellan Gävle och Dalälven<br />
till fyrfilig motorväg på 1990-talet diskuterades denna<br />
problematik vid Gävleborgs länsmuseum. Vid utredningen<br />
påträffades två gropkeramiska boplatser, Södra Mårtsbo<br />
och Fräkenrönningen, som slutundersöktes 1993 under<br />
ledning av Elise Hovanta respektive Niclas Björck<br />
(Björck 1998, Björck et al 2004). Undersökningarna 1993<br />
följds upp genom ett inventeringsprojekt under Niclas<br />
Björcks ledning med målsättningen att lokalisera neolitiska<br />
kustlokaler i Gästrikland. Projektet löpte mellan<br />
1994 och 1998 och kom även att omfatta delar av Norduppland<br />
och Hälsingland. I Gästrikland upptäcktes inte<br />
mindre än 166 tidigare okända neolitiska lokaler, däribland<br />
den nu aktuella boplatsen Sofiedal 11 (Björck 2000).<br />
Knut Tinnbergs undersökning på Sofiedal<br />
1935–1936<br />
Liksom var fallet vid upptäkten av Mårtsbolokalerna föregicks<br />
upptäckten av Sofiedalsboplatsen av att en stenyxa<br />
och i detta fall även krukskärvor, påträffats i sand som använts<br />
som fyllning vid markarbete. Den fyndförande sanden<br />
spårades av folkskolelärare Ruben Pettersson till en<br />
täkt vid Sofiedal. Fyndplatsen undersöktes av Knut Tinnberg<br />
1935 och 1936 (Tinnberg 1935, 1936a; Humbla 1935).<br />
Tinnberg var en amatörarkeolog från Västkusten, som under<br />
1930-talet bedrev omfattande inventeringar efter stenålderslokaler<br />
i Norrland. Tinnbergs fältarbeten började<br />
som en fritidssysselsättning, men han anlitades stundom<br />
av antikvariska myndigheter för arkeologiskt fältarbete<br />
(Janson 1949; Loeffler 2005:117). Fältarbetet på Sofiedal<br />
tycks ha skett under Philibert Humblas överinseende.<br />
Humbla (som var den förste museichefen på Gefle museum)<br />
kände Tinnberg sedan en tidigare tjänstgöring på<br />
Göteborgs stadsmuseum (Janson 1949:166).<br />
Tinnberg genomförde en mindre undersökning på<br />
Sofie dal 1935. Dels samlades exponerade fynd in längs<br />
grustagskanten, dels grävdes en serie provgropar om 15 x<br />
15 cm i den omgivande skogsmarken. (Tinnberg 1935;<br />
Humbla 1935, 1936). Fältarbetet återupptogs 1936 då Tinnberg<br />
grävde en ny serie provgropar, nu med storleken 80 x<br />
80 cm och denna gång sållades också jorden. Tinnberg<br />
konstaterade: “Keramikskärvorna har en förunderlig förmåga<br />
att kunna gömma sig i den sand, som finns här, och<br />
komma ej fram utan genom sållning” (Tinnberg 1936a).<br />
Vid sidan av provgropsgrävningen undersöktes en<br />
sammanhängande yta om ca 26 m 2 i direkt anslutning till<br />
grustagskanten. Schaktet grävdes i rutor med en storlek av<br />
100 x 100 cm, och till ett djup av upp till 140 cm under<br />
markytan. Under ett 5–10 cm tjockt myllager med sentida<br />
fynd och en enstaka stenåldersskärva började de fyndförande<br />
lagren:
Change language