2010:9 - SAU

100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Bålmyren
mast med materialet från Snåret. När det gäller andelen
endast gropornerade skärvor motsvarar Sofiedal 11-materialet
närmast materialen från Högmossen och Postboda 1.
En annan dekortyp som är karaktäristisk för den gropkeramiska
stilen och som också var förhållandevis vanlig i
Sofiedal 11-materialet var korsande linjer (”fisknätsmönster”).
Denna dekortyp förekom på ca 15 % av Sofiedal
11-skärvorna. Korsande linjer var också vanliga vid Postboda
1 och Snåret (fig 77).
Den vanligaste mynningsläppsformen som förekom på
mynningsbitar från Sofiedal 11 var förtjockad (45 %). Endast
Postboda 1 uppvisade en högra andel mynningsbitar
med förtjockad mynningsläppsform (fig 78).
Slutsatsen av denna studie är att Sofiedal 11-keramiken
stilmässigt närmast liknar keramikmaterialen från Snåret
och Postboda 1. Enligt vår mening motsvarar samtliga
dessa tre material, helt eller delvis, Bagges (1951) definition
av Fagervik II.
Antalet lokaler är visserligen starkt begränsat och antalet
skärvor från några av lokalerna är förvisso få i just den
här studien. Studien kan emellertid även ses som ett metodiskt
försök att hantera och jämföra mer eller mindre
omfattande neolitiska keramikmaterial med varandra.
Stridsyxekeramik
Av Åsa Larsson
Påljungshage
På Sofiedal 11 framkom 23 skärvor som överensstämmer
helt eller delvis med stridsyxekeramik. Det rör sig om relativt
tunnväggiga skärvor (ca 5–7 mm) av ljust rödbrunt
till gulbrunt gods som ibland är svartbrunt direkt under
74 sau rapport 2010:9
Postboda skjutbanan
Postboda 2
Mynningsläppsform
Högmossen
Snåret
Sofiedal 11
Postboda 1
Brännpussen
Norslunda
Figur 78. Andelen keramikskärvor med olika typer av mynningsläppsform i de olika lokalerna som ingår i studien.
sned/spetsig
rak/rundad
förtjockad
ytan, vilket kan indikera reducerad förbränning. Magringen
är generellt sett finkornig och sparsam och ytbehandlingen
varierar från slät men obehandlat, till mycket
fin och närmast polerad. I de fall det går att avgöra rör det
sig nästan uteslutande om små runda bägarliknande kärl.
En stor andel av dessa skärvor uppvisade något avvikande
och atypiska drag för att vara stridsyxekeramik (se nedan).
Några förefaller dock vara helt i överensstämmelse med
sent mellanneolitisk stridsyxekeramik som påträffas söder
om Dalälven. En av dessa (F790) kan bestämmas till
Malmers typ J, med horisontella rader av tandstämpeldekor
under mynningen, samt vinkellinjer i tandstämpel
över buken. Varianter av fin tandstämpel är det vanligaste
dekorverktyget även på flera andra skärvor (F757, 761,
765). Ibland är dekoren så svagt intryckt mot den polerade
ytan att det var svårt att avgöra. I ett fall var ett mynningsfragment
troligen dekorerad med horisontella rader fint
snöre (F712). Snörornerning förekommer i högre grad på
sen stridsyxekeramik i östra Mellansverige än i Sydsverige,
där den nästan bara påträffas på de äldsta bägarna
(Malmer 1962: 29ff, Larsson 2009: 127).
Tre skärvor valdes ut för tunnslipsanalys och lipidanalys
(se bilaga 7 och 8). En var det typiska J-kärlet (F790:
prov 8, TS 4), en var dekorerad med spetsiga stämpelintryck
i horisontella och vinklade linjer (F792: prov 10, TS 5)
och den sista hade vertikalt ställda stämpelstreck (nagelintryck?)
under mynningen (F795: prov 7, TS 3). De två sistnämnda
hade närmast svart gods under ytan och tunnslipsanalysen
visade även att de hade tillverkats av
likvärdigt gods: en tät finlera som magrats med sand. Jkärlet
var också tillverkat i finlera, dock något siltig, som
magrats med krossad granitisk bergart. Lipidanalyserna