Prövningen av återkravsbeslut i domstol - Juridiska institutionen ...

10 kap. 17 § 1 st. 1 p. RB föreskrivs ett undantag från allmän domstols behörighet då tvisten
skall prövas av annan myndighet än domstol. Med begreppet myndighet avses här regeringen
eller förvaltningsmyndighet av något slag. 24 I praxis har denna bestämmelse ansetts innebära
att allmän domstol är obehörig då en förvaltningsmyndighet getts i uppdrag att ”allsidigt, ob-
jektivt och slutgiltigt” pröva en fråga. Utslagsgivande blir följaktligen om lagstiftaren ämnat
att ge förvaltningsmyndigheten den definitiva beslutanderätten eller ej. Att utröna en sådan
avsikt bereder givetvis svårigheter i många fall. Betungande förvaltningsbeslut kan även vara
undandragna allmän domstols behörighet om de kan verkställas utan att en exekutionstitel
behöver inhämtas hos allmän domstol. 25 Motsatsvis är följaktligen allmän domstol behörig i
de situationer då förvaltningsbeslutet inte är verkställbart. 26 Det har framgått tidigare att åter-
kravsbeslutet inte är verkställbart utan att det måste fastställas i dom för att bli en exekutions-
titel. Således kan myndigheten väcka talan i allmän domstol för att få en exekutionstitel och
tvångsvis kunna ianspråkta tillgångar hos den återbetalningsskyldige. 27 Detta framgår av HD
som i ett mål uttalade att allmän domstol är behörig att pröva tvister gällande återbetalning av
felaktigt erhållna bidrag, trots att det handlar om tillämpning av offentligrättsliga föreskrif-
ter. 28 Att allmän domstol är behörig att pröva tvister gällande återbetalning av felaktigt utbe-
talda bidrag bekräftades åter genom ett senare avgörande av HD. 29
3.2 Utsträckning av förvaltningsdomstols kompetens med hänsyn
till europarätten?
Problematiken kring vilken domstol som kan bli behörig att avgöra förvaltningsrättsliga frå-
gor ställdes på sin spets i det s.k. Stallknecht-målet där såväl HD som Regeringsrätten (RegR)
förklarade sig obehöriga att pröva målet. 30 Detta ledde till en negativ kompetenskonflikt, d.v.s.
ingendera av domstolarna ansåg sig behörig att pröva målet. 31 En sådan ordning är naturligt-
vis inte önskvärd ur den enskildes synvinkel eftersom alla förvaltningsbeslut bör kunna un-
24
Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s 329.
25
Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 229-230 och NJA 1991 s 363.
26
Andersson, SvJT 2001 s 865.
27
Det förtjänar att förtydligas att myndigheten inte kan väcka talan i förvaltningsdomstol eftersom denna rättighet endast
tillkommer den enskilde. En sådan ordning vore även högst besynnerlig eftersom myndigheten då skulle överklaga sitt eget
beslut. Se Andersson, SvJT 2001 s 864-865 angående behovet av domstolsprövning för myndigheten.
28
NJA 1984 s 648.
29
NJA 1996 s 202.
30
NJA 1994 s 657 och RÅ 1995 ref 58. Båda domstolarna ansåg sig förhindrade att ta upp målet till prövning. HD ansåg att
tvistefrågans art gjorde förvaltningsdomstol mer lämplig och Regeringsrätten (RegR) såg sig förhindrad eftersom överklagandeförbud
rådde.
31
Lavin, Domstol och administrativ myndighet, s 392.
10