Prövningen av återkravsbeslut i domstol - Juridiska institutionen ...

land andra skyddsprinciper, har uppställts är att skydda den enskilde i domstolsprocessen. 108
Detta skyddsintresse kan knappast anses bli mindre i allmän domstol än vad det är i förvalt-
ningsdomstol och i detta skyddsintresse måste anses ligga en förutsebarhet, d.v.s. att den en-
skilde kan förlita sig på att ett av myndigheten återkrävt belopp inte kan öka i en framtida
process oavsett vem som väcker talan. 109 Detta är uppfyllt i förvaltningsdomstol genom för-
budet mot reformatio in pejus genom att myndigheten då återbetalningsbeslutet överklagas till
förvaltningsdomstol inte kan öka det återkrävda beloppet genom sitt yrkande där. Att låta
samma princip gälla i allmän domstol ter sig därför som önskvärt.
En konsekvens av resonemanget ovan blir att återkravsbeslutet är en processförutsättning i
allmän domstol. Detta eftersom avsaknaden av ett beslut även skulle kunna betraktas som ett
återbetalningsbeslut på 0 kronor. Att då döma om återbetalning av ett högre belopp i allmän
domstol vore ett brott mot principen om reformatio in pejus. Ur ett förvaltningsrättsligt per-
spektiv ter sig också detta som rimligt. Den enskilde skulle, om beslutet inte sågs som pro-
cessförutsättning, helt förlora det skydd som finns i förvaltningsdomstolarna eftersom det inte
skulle finnas något återkravsbeslut att överklaga och det skulle således vara omöjligt att få
återkravsbeslutet prövat i förvaltningsdomstol eftersom myndigheter skulle kunna väcka talan
direkt i allmän domstol utan att fatta ett beslut om återkrav.
Det är dock tänkbart att förvaltningsmyndigheten fattar ett nytt beslut om återkrav av 150 000
kronor som ersätter det tidigare beslutet innan den enskilde överklagat detta. Återkravsbeslu-
tet är som nämnts inte behäftat med negativ rättskraft. Innan den enskilde överklagat beslutet
kan således den beslutande myndigheten ändra beslutet i såväl förmildrande som skärpande
riktning. Skyddet den enskilde har genom förbudet mot reformatio in pejus börjar således inte
att verka före den enskilde väckt talan i förvaltningsdomstol. Efter denna tidpunkt är saken lis
pendens hos myndigheten och därmed är de förhindrade att ta upp frågan om återkrav till för-
nyad prövning. Före denna tidpunkt kan myndigheten således öka sitt återkravsanspråk så
mycket som de önskar.
Samma princip, d.v.s. att förvaltningsmyndigheten kan återkräva mer genom ett nytt beslut,
gäller för det fall att den enskilde inte överklagar och förvaltningsmyndigheten därför nödgas
väcka talan i allmän domstol. Frågan är dock vad som gäller sedan talan väckts i allmän dom-
108 Wennergren, SvJT 1995 s 71, Dahlgren, SvJT 1994 s 400-401.
109 Dahlgren, SvJT 1994, s 401.
30