Rapport 867.pdf - Svenska EnergiAskor AB

VÄRMEFORSK
2.3.1 Funktionsbaserad vägdimensionering enligt Arm [8]
Ett avsnitt i uppsatsen av Arm [8] behandlar ”funktionsbaserad vägdimensionering”,
vilket är ett sätt att ta hänsyn till de alternativa materialens egenskaper. I det avsnittet
behandlas dimensioneringsvillkor, provningsmetoder och materialkaraktärisering. I
detta sammanhang är det viktigt att vara konsekvent med vissa begrepp. Arm [8]
definierar enligt följande:
• Styvhet = benämnes också lastspridningsförmåga är ett mått på motståndet mot
elastiska deformationer. Tester av styvheten ger en elasticitetsmodul (E-modul)
att använda vid dimensioneringen av överbyggnaden
• Stabilitet = ett mått på förmågan att motstå permanenta deformationer
• Bärförmåga = den last ett lager av materialet kan bära utan att deformeras mer
än tillåtet (vilket kräver att det finns ett gränsvärde för deformationen).
Ett resonemang förs att det framförallt är bärförmåga som är den centrala parametern att
erhålla, oberoende om materialet är traditionellt eller alternativt. I begreppet bärförmåga
ingår framförallt att bestämma maximal tillåten deformation, vilket leder till att
deformationens beroende av olika parametrar måste undersökas. Deformationen beror
enligt författaren på en ekvation med sju olika faktorer som räknas upp i punktlistan
nedan. Alla dessa faktorer skulle behöva klargöras ”för varje obundet
överbyggnadslager innan man kan uttala sig om hur det deformeras”:
• belastning
• kornstyrka – görs konstant genom att den bestäms till ett visst värde
• organisk halt – görs konstant genom att organisk halt bestäms
• gradering – görs konstant genom att föreskriva en viss kornstorleksfördelning
• kornform – görs konstant genom att föreskriva ett visst flisighetstal eller
krossningsgrad
• packningsgrad – görs konstant genom att föreskriva en viss packningsgrad i
fält med resultatkontroll på det färdiga lagrets yta.
• relativ vattenkvot – görs konstant genom att förutsätta väl dränerad
konstruktion med tätt ytskikt, dvs den relativa vattenkvoten blir då konstant.
Dessa faktorer fastslås sedan successivt i rapporten av Arm [8] genom att göra olika
förenklingar, så att faktorn övergår till att vara en konstant. Förslag på hur denna
förenkling utförs framgår av punktlistan ovan. Huruvida detta verkligen går att
genomföra på ett enkelt och smidigt sätt är ej klarlagt i rapporten, men framställningen
av Arm [8] är ett principresonemang. Den återstående faktorn belastning hanteras
genom att man bestämmer hur långt ner ifrån lasten eller vägytan som materialet måste
läggas, dvs man känner last/deformationssambandet hos materialet och lägger
materialet så långt ner i vägkroppen så att lasten (spänningen) blir så liten så att
deformationen blir acceptabel. Arm [8] påpekar också att ” Det här verkar säkert bekant,
eftersom det är så här reglerna ser ut idag. VÄG 94:s och även ATB VÄG:s fasta regler
12