oreningarna inom Stockholms stad. - Stockholm Vatten

6.3 STENMATERIAL
Vägmaterialets bidrag till dagvattenföroreningarna i Stockholms stad.doc
I Sverige finns det rikligt med resurser i form av högkvalitativa bergarter för vägkonstruktion,
exempelvis naturgrus, bergkross och morän. Användandet av krossat berg dominerar eftersom
naturgrus är en ändlig resurs som man nu försöker hushålla med. 1998 producerades 75 miljoner
ton ballast av vilket 54 % användes i vägkonstruktion (Tossavainen, 2000).
I vägkonstruktion används stenmaterial av olika fraktioner;
• 0 – 4 mm - stenmjöl
• 4 – 8 mm - makadam
• 8 – 11 mm - makadam
• 11- 16 mm - makadam
25-65 vikt-% av stenmaterialet i asfalten består av stenmjöl vilket har en sammanhållande
effekt (Stenlid, 2001). Denna fraktion består oftast av en lokal bergart. Det allra finkornigaste
materialet (mindre än 0,063 mm) kallas filler och kan bestå av samma material som stenmjölet
eller av kalk. Denna fraktion ökar stabiliteten genom att den fyller ut hålrummen inom
stenskeletten samt gör bindemedlet stelare. Resten av stenmaterialet i slitlagret består av större
fraktioner så kallad makadam. Vilket material som återfinns i de större fraktionerna i slitlagret
varierar beroende på bland annat vägens fordonsintensitet och fordonens hastighet. På
vägar med stark trafik läggs mer slitstarka stenmaterial, exempelvis porfyr och kvartsit. Mindre
trafikerade vägar har ofta ett slitlager helt bestående av en lokalt förekommande bergart.
6.3.1 Bergarter som används i vägkonstruktion
I Sverige används nästan uteslutande så kallade sura bergarter inom vägkonstruktion, vanligast
är granit, gnejs, kvartsit och porfyr men även basiska bergarter som exempelvis gabbro
förekommer. De svenska bergarter som används till vägkonstruktion har generellt hög slitstyrka
och låg potential för vittring (Tossavainen, 2000). Sura bergarter är hårdare och därmed
slitstarkare än basiska bergarter och bland de sura bergarterna är porfyr slitstarkast. Undersökningar
har visat att vägbeläggningar av porfyr har ca 30 % mindre slitage än kvartsitbeläggningar
(Jacobson, 1998). Granit och gnejs är de minst slitstarka av de sura bergarterna.
Vid val av stenmaterial till vägkonstruktion är det flera olika faktorer som påverkar. I första
hand väljs stenmaterial från orten för att undvika dyra transporter. För vissa hög- och medeltrafikerade
vägar krävs däremot slitstarkare material som kvartsit och porfyr. Stenmaterialet
är inte enbart viktigt för slitstyrkan hos asfalten utan även för egenskaper som friktion, färg
och stabilitet. Porfyr har en tendens att bli hal efter några års slitage vilket innebär att man i
vissa fall avstår från att använda detta material trots dess slitstyrka.
6.3.2 Sammansättning av stenmaterialet
De viktigaste bergartsbildande mineral som ingår i de bergarter som används till vägmaterial i
Sverige utgörs av silikater vilka till övervägande del består av kiseldioxid, SiO2. Sura bergarter
innehåller över 70 % SiO2, övriga huvudelement utgörs av aluminium, kalium och natrium.
De basiska bergarterna innehåller 40-50 % SiO2, andra huvudelement är aluminium, kalcium,
järn och magnesium. Silikater är uppbyggda av tetraeder med en Si 4+ och fyra O 2- (se figur
6.2) och beroende på strukturen varmed de är bundna till varandra har de olika hårdhet. Gra-
26