oreningarna inom Stockholms stad. - Stockholm Vatten

Vägmaterialets bidrag till dagvattenföroreningarna i Stockholms stad.doc
vägmaterial. De flesta PAH-föreningar som ingår i bitumen innehåller fler än 7 kolringar vilket
medför att de inte är så farliga ur miljö- och hälsosynpunkt (Karlsson, 2001) men det förekommer
även PAH-föreningar som är cancerogena. Analyser av bitumen B 85 (Lindgren,
1998) visar på att Bens(a)Pyren förekommer med halter på 5 µg/g och denna förening klassas
som starkt cancerogen (Stockholm Vatten, 1997). Bens(s)antacen och Chrysen är ytterligare
cancerogena föreningar vilka återfinns i bitumen.
En japansk undersökning som undersökte förekomsten av den starkt gentoxiska ämnesgruppen
nitro-PAH (nitrerade polyaromatiska kolväten) redovisar en klar ökning av stofthalten i
luften samt stoftets innehåll av detta ämne vid de mest trafikerade vägarna. Källan till detta är
avgaserna. Undersökningen visade också att halten av stoft och nitro-PAH ökade i takt med
ökad dubbdäcksanvändning vilket antyder härkomst från beläggningens bitumen (Folkesson,
1992). Detta förhållande kan ha förändrats i och med övergången till katalysatorer i bilarna.
6.5 HALKBEKÄMPNING
6.5.1 Saltning
Vägverkets årliga användning av vägsalt har varierat mellan 200 000 och 420 000 ton under
1990-talet (se figur 6.3). Vintersäsongen 2000-2001 beräknas 200 000 ton spridas ut på de
svenska vägarna. Vägsalt består vanligtvis av natriumklorid (NaCl) det vill säga vanligt
koksalt, men ett antal föroreningar som exempelvis sulfat, kalcium, kalium, vanadin, magnesium,
brom och fluor kan förekomma (Lindgren, 1998). Föroreningarna varierar beroende på
var saltet kommer ifrån. Även kalciumklorid (CaCl) kan användas som vägsalt men den kemikalien
är dyrare och används inte så ofta.
Salt sprids i torr eller fuktad fast form eller som saltlösning. Salt sänker fryspunkten till under
0º C och effekten blir att snö och is smälter. När fordon passerar virvlar saltlösningen upp i
luften och sprids till omgivningen. I och med att snö och is smälter rinner saltlösningen av
med vägens dagvatten. Efter vintersäsongen då vägarna torkar upp kan restsaltet på vägbanan
virvla upp som fint damm av trafiken (Gustafsson, 2001) men med tanke på saltets lättlöslighet
förekommer ämnet troligtvis sällan i fast form.
Salt är en kemikalie som är relativt harmlös i små doser men i starka koncentrationer är den
skadlig för jord och växter. Vägsaltet påverkar även recipientens ekosystem genom att det
uppstår kraftiga variationer i salthalt under året. På senare år har vägsaltets negativa inverkan
på grundvattnet uppmärksammats i och med att flera vattentäkter i närheten av stora vägar fått
förhöjda natriumkloridhalter. Vid alltför höga salthalter påverkas smaken och då blir vattnet
otjänligt. Salt bidrar dessutom till ökad korrosion på vattenledningar och annan utrustning
vilket kan frigöra koppar.
Vägsalt misstänks kunna påverka tungmetallers biotillgänglighet samt öka rörligheten hos en
del tungmetaller, exempelvis koppar, nickel och kadmium (Hvitved-Jacobsen och Yousef,
1991). Vägsaltet påverkar metallers löslighet på två sätt;
• metallen reagerar med kloridjonen och bildar ett vattenlösligt kloridkomplex
• natriumklorid kan bryta ned organiska komplex vilket medför en ökning av humusämnen
som reagerar med metaller och bildar vattenlösliga komplex (Baekken, 1993).
31