Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket

han och hans filmer behövt vara närvarande över ett
långt större område än vad en ensam filmvisare mäktar
med.
16. Av ett återkommande bruk av bisatser som ”välkänd
från tv” kan man ana att många såg televisionen (och
ett nationellt kändisskap) som någon form av kvalitetsgarant.
17. Kronobergaren, 28/10 1975. Det förtjänar att påpekas
att En skärslipares vardag var en av de allra första filmerna
John påbörjade, och som arbetats fram under
tjugofem års tid innan den försågs med ljudspår och
fick premiär 1975.
18. Uppmärksamheten kring Johns nya filmer har gjort
att de på ett naturligt sätt har kommit in i Johns filmutbud
– i regel har de nya filmerna hört till de mest
visade under en tid framöver. Med tiden har repertoaren
blivit så stor att det alltid finns något osett att erbjuda
den föreläsningsförening som önskar boka en
ny filmvisning med John.
19. Kjell Jansson, ”Föreläsningar lockar många tingsrydsbor”,
Växjöbladet/Kronobergaren, 28/11 1997. Man kan
notera att även John, vid minst ett tillfälle, bidragit
till televisionens menliga inverkan på kulturella möten.
Åtminstone lokalt och temporärt. I samband
med hans andra tv-framträdande i Sveriges Magasin
den 22 mars 1976 lät Föreläsningsföreningen i Tingsryd
i Smålandsposten, 20/3 1976, i en kort notis meddela:
”Föreläsningen ’En annorlunda kyrkkväll’ månd.
22 mars i kyrkan, Tingsryd, inställes p. g. a. lokalt TVprogram.”
Nu bör inte televisionen allena (eller John
själv för den delen) beskyllas för en minskad benägenhet
att delta i möten – dess ankomst sammanfaller
med större förändringar i samhället som folkomflyttningar,
ändrade boende- och arbetsförhållanden,
upplevd tidsbrist etcetera som även de utgör en del av
förklaringen – men det gör naturligtvis inte utvecklingen
mindre påtaglig.
20. Stephan Elg, ”John Nilsson visar ett Småland som
håller på att försvinna”, Smålandsposten, 26/2 2002.
21. Putnam skriver om det amerikanska samhället, men
det är oundvikligt att se samma mönster i det svenska.
Robert D. Putnam, Bowling Alone: The Collapse and
Revival of American Community (New York, London
etcetera: Simon & Schuster, 2000), s. 410. Svensk utgåva:
Den ensamme bowlaren, övers. Margareta Eklöf,
andra upplagan, (Stockholm: SNS, 2006). Se även
Putnams bok i övrigt, samt Joachim Vogel, Erik
Amnå, Ingrid Munck och Lars Häll, Föreningslivet i
Sverige: välfärd, socialt kapital, demokratiskola, SCB Levnadsförhållanden,
rapport nr. 98 (Stockholm, 2003)
som även kommenterar Putnams resonemang utifrån
andra (däribland ett svenskt) perspektiv.
22. Vid en rad tillfällen har det skrivits både om Verner
Ohlin och om Johns film om honom och hans syskon
Olga och Nils, exempelvis Arnold Johansson, ”Verners
dagbok blev Johns film”, Växjöbladet, 4–10/10 1984,
”Verners dagbok blir film”, Smålandsposten, 20/9 1984,
och ”Succé för dagbok: Här vet de inte vad stress är”,
Kronobergaren, 1/10 1984 (de båda senare artiklarna
osignerade).
23. Den franske filmforskaren Roger Odin, sedan länge en
auktoritet på amatörfilm, ser det som absolut nödvändigt
att studera de konkreta sammanhang (och deras
speciella förutsättningar för kommunikation) som
amatörfilm ingår i. Johns filmskapande har befunnit
sig i flera av dessa sammanhang; ett offentligt där färdigställda
filmer visats för föreningar, ett mer avgränsat
men fortfarande offentligt, där återseendets glädje
varit särskilt viktig, ett mer intimt för de privata familjefilmerna.
Roger Odin, ”Il cinema amatoriale”,
övers. Dario Formentin, Storia del cinema mondiale.
Volume quinto: Teorie, strumenti, memorie, Gia Piero
Brunetta, red. (Torino: Einaudi, 2001), s. 319–352.
24. Smålandsposten, 22/1 1996.
25. Ibid. Helt klart var att alla åskådarna inte var förtrogna
med filmmediet. Det skulle ännu dröja innan rörliga
bilder blev något riktigt vardagligt i och med att
televisionen fick ett allt större genomslag under 1960-
talet. För somliga var det säkert väldigt speciellt med
själva mediet film, och särskilt då att kunna se sig själv
på film. John har själv berättat om hur han anordnat
särskilda visningar hemma hos Herman och Kalle
Fransson, som finns med i En skärslipares vardag. Till
Kalle, som inte hade el hemma, fick han själv dra en
elledning från närmaste granne för att kunna visa de
bilder han filmat. Ingen av de båda hade tidigare upplevt
film.
26. Begreppen bindande socialt kapital och överbryggande soci-
348