Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket

Dalfolk i moderniserad miljö:
Falantorget ca 1967.
Vidare, i kapitlet ”Faluån”, får vi bekanta oss med torgen på respektive
sida av ån. Nilsson berättar om forna tiders folkliv och bus,
och kontrasterar det mot dagens lugn. Återigen färdas vi bakåt i tiden
med hjälp av Nilssons egna filmatiseringar, samtidigt som vi
guidas utifrån kommentatorröstens ”nu”. Vi får veta att den nya
bussterminalen påbörjades 1967; en ”verkligt ändamålsenlig anläggning”
visad först med en kranåkning, som ger en god översikt
över en stor, asfalterad yta och ett platt betongtak över själva terminalen,
och därefter ett antal tagningar från fasta kamerapositioner
på såväl exteriörer som interiörer. Liksom i ”Falan” får vi här bekanta
oss med tidigare affärsidkare, bland annat en innehavare av
en delikatessaffär.
I ”Eld och vatten” visas först sprängningar och eldhärjningar i
staden under 1960-talet, varefter vi får veta att tömningarna av stadens
slambrunnar, som under 1960-talet utförts för hand, numera
(1970) rationaliserats och gjorts ”mer hygieniska med hjälp av en
tankbil och ett slamsugningsagregat”. Vi får även se bygget av en ny
pumpstation för avloppsvatten respektive av Dalarnas museum, det
senare finansierat av ”stat, landsting och stad gemensamt”. I kapitlet
”Post och trafik” visas vi först runt i gamla posten på Åsgatan
och därefter i de nya lokalerna på Trotzgatan, för vilken ”Kungliga
byggnadsstyrelsen har stått för ritningar och byggnation” och som
”bättre motsvarar den nya tidens krav”. Kapitlet innehåller dessutom
en kort skildring av omläggningen till högertrafik i september
1967, vilken för Faluns del innebar nya trafikljus. Nilsson konstaterar
att det var ”bra vidrigt förr”, innan trafikljusen kom på plats.
Avslutningsvis presenteras vi för renhållningsarbetaren Vicke Svedberg
och hans häst Flox, vilken ”rationaliserades […] bort till korv
1968”.
Trots förekomsten av vissa, namngivna personer är det slående
hur obefolkade de olika kapitlena i filmen är. De få porträtten i filmen
har en utpräglad distans, både i fråga om hur de är filmade och
hur de kommenteras. I den mån det förekommer människor på gator
och torg, eller för den delen på byggen, skildras de på avstånd.
Visserligen visar Nilsson då och då unga, vackra flickor i relativt
nära bildinställningar, men allt som allt framställs människor snarast
som ett opersonligt kollektiv, fångade av filmkameran på håll,
362