Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket

Barndomshemmet (Arthur Degels
samling 1927).
Hemkomsten (Ester Oiens samling
1938).
Sverige och förmodligen även första gången de ska introduceras för
släkten. Hos Degel och Oien framträder här tydligt ett av de stildrag
som är kännetecknande för så gott som alla dessa filmer liksom för
amatörfilm överhuvudtaget: panoreringen.
Ankomsten till det gamla hemmet och återseendet med släkt och
vänner är det motiv som ofta därefter i kronologisk ordning avfilmas.
Detta kan ske mer eller mindre konstfärdigt, men det motiviska innehållet
är detsamma. Hos Arthur Degel befinner sig hela släkten framför
ett hus där de stojar, leker och skrattar. Medvetenheten om att det
finns en kamera är relativt påfallande, man tittar gärna mot kameran
eller avbryter sig lätt förfärad i någon lek när man upptäcker att man
är filmad. Lite senare dyker en bild upp som är så ikonisk att den tycks
vara iscensatt: ett hus visas i avståndsbild (barndomshemmet?), flaggan
är i topp och ett par står välkomnande i dörren. Bilden ger tydliga
spelfilmsassociationer. Ester Oien, som har satt in förklarande textskyltar
på lämpliga ställen i filmen, tycks ha en för filmens skull ganska
arrangerad ankomst. Avsnittet inleds med skylten ”Arriving at ’Höglunda’
the old home in Sweden”, och filmningen är väl genomtänkt
och snyggt komponerad. Öppningsbilden visar den svenska flaggan,
kameran tiltar ner till ett syrenbuskage och en liten gata. Därefter
klipps till huset där flera människor står beredda för välkomsthälsningen,
de hoppar och viftar. Efter välkomsten filmas barndomshemmet
i en ganska nära rörlig vy som avslutas med ett klipp till en välkomponerad
bild över huset med trädkvistar i förgrunden. Den här
uppenbart iscensatta, komponerade och redigerade dokumentationen
av barndomshemmet är så väl genomtänkt att man misstänker att filmaren
är ganska rutinerad. I ett och samma avsnitt fångas flera av vad
som får betraktas som typiska hemvändarmotiv.
Ann-Margret Andreasson har inte likt Degel och Oien något
motsvarande avsnitt där hela släkten är närvarande samtidigt. Hon
filmar inte så ofta människor i större grupper utan de avbildas ensamma
eller i par och ofta i en vacker naturomgivning. Ofta är de
gående, mot den stillastående kameran eller mot något bestämt
mål. Just på grund av denna mer enskilda avfilmning tycks bilderna
av människorna vara en sorts rörliga porträtt, som om hon för sitt
minne vill ha en bild av var och en. Martin Larsson däremot filmar
ofta hela grupper av människor – människorna står ofta i centrum i
324