Riktlinjer för omsorg och vård vid demenssjukdom - Ålands ...

det har visat sig att bestämmelserna inte alltid i praktiken tryggar att patientens vilja följs
eller beaktas vid beslut om vård.
Ju svagare en klients eller patients förmåga att försvara sina rättigheter är, desto viktigare är
det att klienten/patienten har möjlighet till utomstående hjälp. Inom hälso- och sjukvården
accentueras detta, eftersom det här handlar om en reell verksamhet och inte om skriftliga
beslut som inom socialvården. När beslut saknas, saknas också möjlighet att ansöka om
ändring av beslut. De rättskyddsmedel som patienten har i efterhand är därför mera
begränsade än de som socialvårdens klient har.
Så som tidigare konstaterats (se s. 18, 3.6) har social- och hälsovårdsministeriet tillsatt en
arbetsgrupp med uppgift att skapa ett tydligare regelverk kring begränsningar av
självbestämmanderätten för social- och hälsovårdens patienter och klienter och att minska
användningen av begränsningar genom samarbete mellan olika professioner och utveckling
av tjänsterna. Redan nu kan man dock slå fast att utgångspunkten för all vård och omsorg
alltid skall vara klientens godkännande av åtgärderna. När detta inte är möjligt skall följande
beaktas vid bedömning av behov av, beslut om, användning av och uppföljning av
begränsningar och tvång inom vård och omsorg:
Riktlinjer:
Vid bedömning av om grund föreligger för användande av en tvångsåtgärd eller en
begränsande åtgärd bör principen om att åtgärden ska vara motiverad och optimal följas,
åtgärdens positiva och negativa inverkan ha utvärderats och principen om proportionalitet
iakttas.
Rekommendation 33
Vid beslut om, användning av och uppföljning av tvång eller en begränsande åtgärd skall
följande alltid iakttas:
• Åtgärden bör grunda sig på ett beslut som fattats av den vårdansvariga läkaren.
Läkaren bör bedöma om begränsningen är absolut nödvändig för att trygga
patientens vård och säkerhet.
• Åtgärden ska grunda sig på exakta uppgifter om patientens tillstånd och på individuell
bedömning.
• Läkaren måste också objektivt bedöma nyttan och skadan av t.ex. en begränsad
rörelsefrihet.
• Åtgärden skall vara tidsbestämd och omsorgsfullt journalföras.
• Särskild hänsyn bör tas till att åtgärderna i hög grad riktar sig till personer som inte
har möjlighet att försvara sina rättigheter.
• De åtgärder som vidtas får aldrig vara en ersättning för behovet av vård eller omsorg
eller mänsklig hjälp, dvs. åtgärden kan aldrig vara en följd av eller ett sätt att lösa,
personalbrist, dåligt utformade lokaler eller att personalen saknar kunskap att klara
en viss situation.
74