Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker Del II Borrat stenmaterial Windahl 2016

Jag visste egentligen ingenting om stenklyvning och borrteknik, när jag började vandra omkring i
Storskogens höglänta skogsmark för några år sedan. Och jag ville inte heller ”läsa på” för att skaffa
förkunskaper. Jag resonerade som så att bokkunskaper bara skulle störa och snedvrida min egen
lärandeprocess. Ett sådant lärande, som bara är kopplat till egna upplevelser och erfarenheter är
naturligtvis förenat med många fallgropar. Det är förstås lätt att överskatta hur fri man kan göra sig från
”bokkunskap”. Risken finns naturligvis att det alltid finns gamla ”omkringskvalpande” skolkunskaper i
hjärnan som styr och snedvrider en ren lärandeprocess. Och risken är naturligvis stor att man utan
korrigering från bokkunskaper eller från experter gör felaktiga grundläggande antaganden redan från
början - som leder till allt större felslut ju längre lärandeprocessen fortskrider. På den negativa sidan
kanske man i bästa fall kommer fram till att man bara har uppfunnit hjulet på nytt. Den kunskap man tror
sig ha kommit fram till genom ett flera år långt isolerat självlärande skulle man ha kunnat erhålla under
några tiotals minuter studium av böcker och forskningsrapporter. Men sedan, å andra sidan, så finns ju
alltid möjligheterna i den andra vågskålen. En sådan möjlighet är naturligtvis att jag valt en lärandeprocess
som jag uppfattar som lustfull och som gör mig motiverad och fokuserad – och uthållig. En annan
möjlighet är naturligtvis att det kan innebära något positivt att ställa sig utanför expertkunskap,
forskartraditioner och forskningstrender. Inte så att jag förväntar mig kunna uppfinna ett helt nytt
kunskapshjul. Men kanske skulle jag kunna hitta en ny eker i det gamla kunskapshjulet. Kanske skulle jag i
min isolerande självlärningsprocess kunna hitta information, som inte tidigare uppmärksammats och
fokuserats?
Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle fokusera på borrad sten i höglänt skogsmark. Det blev
bara så, eftersom det borrade stenmaterialet själv gjorde sig påmint och gjorde mig så frustrerad. Det var
oftast för stort - eller för litet - eller för oländigt eller avlägset placerat - eller för mycket kvarliggande på
klyvplatsen - för att det skulle kunna utgöra husbehovssten på slättens bondgårdar under de två senaste
århundradena. Mest förbryllande är kanske dock att åtskilliga borrännemärkta block och blockarrangemang
har så tydlig skyltblock- och monumentkaraktär. Allt detta har medfört att jag upplever husbehovshypotesen
som dödförklarad som generell förklaring till det omfattande borrade stenmaterialet. Vi måste
testa andra förklaringsmodeller och vi behöver kanske också ifrågasätta den vedertagna dateringen av
borrteknikens införande.