Konsten i den gamla kulturstenen Del I Oborrat stenmaterial Sven-Inge Windahl 2016

Sprickstenarna – med kvarsittande kil-/eller låssten
Man kan naturligtvis välja att betrakta sprickstenarna med sina kvarsittande kil- eller låsstenar som
oavslutande stenklyvningsarbeteten, som minner om en svunnen stenhuggningsepok. Kilstenen eller
låsstenen fick sitta kvar i spricköppningen så att att stenen inte skulle sluta sig tills man kom tillbaka för att
slutföra klyvningsarbetet. Bara genom att betrakta dem som monument över en flertusenårig stenklyvningstradition
ger ju sprickstenarna ett berättigande som konstobjekt.
Men kanske har sprickstenarna en betydligt djupare andlig dimension än så. Kanske öppnar stenarnas
sprickor för en kommunikation mellan olika världar. Kanske vittnar de om att dåtidens människor inte såg
döden som en slutpunkt. Det behövdes passager mellan världarna så att de avlidnas själar kunde ta sig
tillbaka till de levandes värld vid behov för att hjälpa till med att säkra livets och världens fortbestånd. Det
är kanske ingen slump att jag ofta funnit denna typ av stenar i anslutning till platser med sannolika
bobottnar från sen stenålder.
Stenar, som förutom att de är vackra och suggestiva i sig, öppnar upp för en andlig dimension, hävdar
naturligtvis väl sin plats som konstobjekt.