Konsten i den gamla kulturstenen Del I Oborrat stenmaterial Sven-Inge Windahl 2016

Stendjuren i Storvretas skogsmarker
Jag har många gånger sett stendjur i skogarna kring Storvreta. Åtminstone har jag uppfattat att vissa blockformer
starkt påminner om djur. Om sedan naturkrafter eller människor verkligen haft för avsikt att skulptera fram
speciella djurformer är naturligtvis en annan femma.
Jag tycker dock inte att man kan utesluta att stenålderns människor i de höglänta skogarna kan ha försökt skapa
vissa djurformer i sten. Kanske har man stått i ett totemförhållande till ett visst djur. Och för kultens skulle har
man kanske format en kopia i sten. Eller kanske har man i något sammanhang velat ha tillgång till de kraftfulla
egenskaper som ett visst djur besitter och trott sig kunna komma i besittning av dem genom att skapa en
djurkopia i sten. Eller kanske har man skapat ett stendjur bara för att man haft lust till det.
Hur som helst så har det faktiskt hänt vid två tillfällen att jag utifrån blockformer identifierat djur, som jag först
långt senare fått kunskap om att de fanns i svenska skogsmarker under stenåldern. Och vid ett par tillfällen har
jag utifrån blockformen identifierat ett djur, som då, vid identifieringstillfället, inte längre fanns i området, men
som idag återfinns i området i stort antal. Man kan tala om en verklig invadering, som skett bara på några få år. Så
har jag också utifrån en blockformation identifierat en fågel, som alltid funnits i skogsmarken och som jag tyvärr
gjort mig ovän med. Genom ett missöde ställde jag till med ett trauma för en fågelfamilj för några år sedan, när
ungarna skulle flyga ur boet. Efter den incidenten är jag ”persona non grata” för alla fåglar av det slaget i all
skogsmark runt Storvreta. Fågelfamiljen har spritt mitt dåliga rykte till sina grannar, som i sin tur spritt det vidare
etc., etc… Så överallt blir jag attackerad och beskriken. Att fåglar kan vara så långsinta! Men det roar mig
samtidigt en smula. Jag är långsint jag också och lider inte särskilt mycket. Ute i skogen, när fåglarna identifierat
mig och börjat attackera, ropar jag till dem: ”ta det lugnt, det är ju bara jag som kommer”. Det retar dem alldeles
vansinnigt mycket. Och då njuter jag faktiskt litet! Jag tror egentligen inte att någon av parterna lider särskilt
mycket. Vi verkar vara ganska jämbördiga och trivs nog att kivas litet.