Læs den her - Michail Michailovitj Bachtin

Röda Rummet
127
_____________________________________________________________
Andet kapitel er netop et konkret eksempel herpå. Kapitlet skildrer
en intersubjektiv tvekamp mellem brødrene Falk. Eftersom konfliktens
konkrete anledning er arv, fremstår den umiddelbart som en
traditionel hobbesk ejendomskonflikt. Det forekommer mig imidlertid
evident, at der her – som i alle andre familiekonflikter – er mere
på spil end materielle goder, om end det er en dimension af konflikten,
eftersom Arvid har brug for penge for sin ’selvopholdelse’. Under
denne konflikt udspiller sig dog også en anerkendelseskamp.
Som en del af sit opgør med sin fortid og med det samfund, som broren
om nogen inkarnerer, er Arvid også kommet til sin bror for at
søge æresoprejning, for at bryde med brorens tyranni og hævde sin
ret – dvs. anerkendes – som autonomt og ligeværdigt subjekt. Det
fremgår nemlig fra første færd, at deres forhold er kendetegnet ved
en herre-slave-dikotomi:
”Är det du – bara? frågade han [Nicolaus] med en obetydlig anstrykning
av välvilja och förakt, två oskiljaktliga känslor hos honom,
ty han var icke ond på dem som voro under honom i något
avseende, och han föraktade dem. Men han såg nu också ut som
om han gjort en missräkning, ty han hade väntat något mera
tacksamt föremål att få bryta ut på, och brodern var en försynt
och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan” (21).
Som om han taler til en hund, kommanderer han straks Arvid at sidde
ned (”Sitt!”), for det ”var alltid hans vana att bedja folk sitta, då
han skulle ta itu med dem, ty han hade dem då under sig och kunde
lättere krossa dem – om så behövdes” (22). Og det behøver han tilsyneladende
nu. For Arvid vil nemlig tale om deres ”affärer” og antyder
hurtigt, at Nicolaus har snydt ham for en del af sin arv. Konfronteret
med brorens indirekte beskyldninger kaster Nicolaus først ”en
genomträngande blick på sitt offer för att utforska om denne hade
några baktankar”, hvorefter han med truende tordenskyer stigende
op fra sin pibe vandrer frem og tilbage over gulvet ”liksom om han
läste över en roll” for endelig at se Arvid ”rätt in i ögat med en lång
sjögrön falsk blick” samtidig med, at han ”med en röst avsedd att
låta som komme den från familjegraven på Klara kyrkogård” besværgende
siger: ”Du är inte ärlig Arvid! Du är inte är-lig!” (22-23).
Som det fremgår, forsvarer Nicolaus sig mod Arvids forsøg på at
objektivere ham som en ”skurk” ved selv at rette sit objektiverende
blik og ord mod Arvid. Vi har m.a.o. at gøre med et eksempel på en
sartresk blikdialektik. Virkningen udebliver da heller ikke. Arvids