Læs den her - Michail Michailovitj Bachtin

Hjärnornas kamp
94
_____________________________________________________________
magt. Schilf skal bringes under hans bliks kontrol og sættes på formel.
Hvor det ved deres første møde er Schilf, der med sit ”vassa”
blik beskyttet bag brilleglasset kan objektivere fortælleren som umoderne,
idealist, underlegen og svag (27-28), er det dagen efter fortælleren,
der som uset seer kan stå bag glasdøren til verandaen og fiksere
Schilf i kategorien ”gorilla” (30-31). Schilf bliver dermed gjort til et
kontrollerbart objekt.
Blikket og ordet spiller i det hele taget en enorm rolle i den intersubjektive
kamp i Hjärnornas kamp. Den gennemgående krigs- og
kampmetaforik i samtalebeskrivelserne gør således samtalerne til
verbal-ideologiske træfninger og orddueller, hvorigennem fortælleren
vil demonstrere sin hjernes overlegenhed og opnå anerkendelse
som ”stora hjärna”. Med blikket og ordet som våben skaffer han sig
magt over Schilf og dermed også kontrol over både sin egen og hans
identitet. Det fremgår fx tydeligt af følgende citat: ”I kupén, där han
måste sitta mitt emot mig, har jag honom under mina ögon hela dagen
och jag dryper in mina tankar i hans hjärna under form av väl
stiliserade sentenser. […] Han ser redan med mina ögon” (41). Et andet
markant eksempel er dagbogsbladet fra d. 21. juni, som jeg allerede
flere gange har henvist til. Stedet er interessant, fordi det samtidig
illustrerer det objektiverende bliks skrøbelighed. Fortælleren fortæller
om, hvordan han, når han sidder på sin balkon af og til ”ser
hans långa mörka figur spöka därnere i trädgården”, og det får ham
til endnu engang at grunde over, hvem denne person egentlig er, og
hvad han vil ham. Som det fremgår, har han dog på trods af sin ophævede
position svært ved at bringe ham helt under sit klassificerende
bliks kontrol. Schilf synes hele tiden at unddrage sig fortællerens
bliks magt:
”När han är frånvarande och jag söker framkalla hans bild, får jag
aldrig någon klar sådan. Det är antingen Meyer eller Gorillan,
men aldrig Schilf. Har jag ätit upp hans jag, och går han som
mannen utan skugga? Bestod hans jag endast av programmet
som jag rev ur honom? Han förefaller mig hopfallen och tom som
en rock upphängd till piskning. Han kan inte tala mer, sedan jag
tog ordboken ur honom; att konversera förmår han ej. Han stärker
verkligen mina och filosofens meningar om en tabula rasa, och
nu sedan han är nytvättad, känner jag en stark lust att skriva med
min stil på hans plån. Min själ vill adoptera honom, sluka honom,
och han skall bli min vasall” (37).